Wikström: Vore kul med något otippat

KRÖNIKA. Paraskavedekatriafobi.
Vi får innerligen hoppas att ingen av spelarna i årets Elitserie har denna åkomma.
Speciellt om han tillhör något av lagen som, redan nästa fredag, inleder färden mot podiet på Studenternas läktare när mars månad satts i drift.
Kan bli jobbigt för den stackarn.

Vad betyder då det där Paraskavedekatriafobi?
Fobi för fredagen den trettonde.

Och i det gamla bondesamhället betraktades fredagen som en olämplig dag att arbeta på och om man gjorde det fick det inte vara bullersamt.
Det var också olämpligt att starta en resa, särskilt en längre lite äventyrligare resa.

Olämpligt eller ej, Paraskavedekatriafobi eller ej.
På fredagen den trettonde november startar åtta av manskapen i säsongens upplaga av Elitserien sin bullersamma och äventyrliga resa mot guld och framgång.
De övriga hakar på tåget under helgen.
Vi bandyvänner följer den dramatiska resan från avgång till mål.
På avstånd.
Idag handlar allt om avstånd.

Och tänk ändå hur lätt det är det där med avstånd, men lika fullt har vi så svårt att ta in det.
Ibland blir jag alldeles matt över människans dumhet.
Det finns utrymme för förbättring.

En annan sak som gör mig lite kluven är det här fruktansvärda viruset som inte bryr sig om det är fredag och vilodag eller inte.
Det får mig ibland att fundera.

Är det viktigt med sportsliga framgångar i en värld som svajar?
Ibland tänker jag på vad tusan vi sysslar med.
Ibland tänker jag på att något ljus måste vi få ha i detta kompakta mörker.

Nåväl, det är beslutat om avgång av alla serier så då är det ju bara hänga på.
Idrottsvärldens längsta försäsong har i år varit än längre.
Från den dagen i mars då domaren blåste full tid på Studenternas och Edsbyn fick pokal och hjälmar av guld inför tomma läktare.
Till nu.
När vi hunnit halva vägen av svinnovember.
Visserligen har lagen matchat i hallar och en svensk cup har avverkats.
Men, ni må ursäkta, träningsmatcher och cuper är inte så upphetsande.
Man följer dem med ett halvt öga, lite snett över axeln.
Ja, förutom om det är ens eget lag som matchar, då blir det genast intressant.

På min plats på jorden har hösten varit galen.
Först grå i veckor.

Sedan ett snöfall som fick akutavdelningen på Kalix sjukhus att digna under frustande gubbar med ryggskott.
Ryggskott av snöskottning.
Snön försvann, plusgraderna ökade och stormar tog fart.
Var tog den normala hösten vägen?
Ismakare runt om i landet gråter och kämpar ute på marker som vägrar frysa till.

Dessa ismakare är höstens riddare.
Grundbultar i svensk bandy.
De står där med slangar och ljummet kaffe under dygnets alla timmar.
Och gör allt i sin makt för att spelarna i deras förening ska få fina förhållanden för sin sport.
Bandymössan av för er.

Hur slutar då det stora alltet?
Vem vinner?
Vem försvinner?

Vinner.
Alla experter nämner tre kandidater.
AIK, Edsbyn och Villa.

Jag är definitivt ingen expert men jag ställer mig enig till de som är det.

Villa.
Vann den där cupen på hemmaplan som kallas ”Svenska Cupen”.

Har tappat Johan Esplund och Joakim Andersson.
Inga dussinspelare det.
Men har två blytunga värvningar i Christoffer Edlund och Erik Säfström.
Edlund har visat att han håller ordning på var målburarna är placerade i svensk bandy efter något år bland målburar i Ryssland och Säfström är en lysande stjärna på sin kant.
Väschötarna blir svårstoppade.
Mycket svårstoppade var ordet.
Final?

Ja, om inget obehagligt inträffar så borde de kunna boka bussbiljetten till Uppsala redan nu.

Edsbyn.
Regerande mästare.
En tung lagmaskin.

Förvisso tappat geniet Tuomas Määttä som, i mina ögon, var ohotad som Elitseriens bäste spelare förra vintern.

Går inte ersätta men Robin Öhrlund från Vänersborg blir spännande att följa.
Final?

Njaää, når nog inte dit men om de gör det så kommer jag inte trilla av stolen i förvåning.

AIK.
Den truppen de förfogar över.

På pappret är det nog den bästa trupp ett svenskt lag förfogat över sen bondesamhällets dagar.
Vimlar av kunskap.
Och rutin.

Målman Bergwall var med och byggde upp nämnda bondesamhälle i den tid han började med bollfångandet.
Han var bäst då.
Han är bäst nu.
Och bakom honom finns Victor Birgersson.

En glimrande målvaktstalang inköpt från Åby/Tjureda som visat under hösten att han på allvar vill utmana om förstaplatsen.
Och mitt bland alla ryssar, finnar, lesjöforsare, smålänningar och annat folk i den uppställningen hittar vi en kalixbo.
Christian Frohm.
Tack vare det namnet får solnaiterna nog finna sig i att bära väskan med det stora favoritskapet.

AIK, Edsbyn, Villa
Förutsägbart och lite tråkigt.
Tänk hur kul det vore med nåt helt otippat.
En vitaminkick.
Tyvärr har jag svårt att se var den kicken skulle komma ifrån.
Upp till bevis ni övriga!

I botten då?
Här är jag bestämd på en sak.
Stäng.
Stäng falluckan ur serien.

I rådande tider kan allt möjligt hända och det vore fruktansvärt för en förening att falla ner på grund av blossande sjukdom.

Tänk om ett lag får in smitta i omklädningsrummet och blir lidande i en till två veckor.
Finns knappt tid till ordinarie matcher än mindre till några uppskjutna.
Hur löser man det?
Nä, stäng luckan nedåt i vinter.
Skola komma ljusare tider och då får man ställa allt till rätta igen.

Då är det väl bara starta igång resan.

I aftonbönen be för att allt går bra och att vi kanske kan ses vid någon is denna vinter.

Håll ut, håll avstånd, håll tummar (endast era egna) och håll om en kär i er närhet.

Älska bandy.

Stefan Wikström

P.s. Måste bara skriva det en gång till; Paraskavedekatriafobi. D.s.