Wikström: Den vackraste sporten av alla börjar ta fart

Jag flyger över ett land.

Ett land som går mot höst.
När väckarklockan jagat upp mig ur skön säng vid pass 05:15 har solen inte orkat upp över taket hos grannen på andra sidan vägen.
Den tidiga morgonen känns ännu tidigare.
Solen gör tecken på höstens ankomst.

Ett land där dofter från tusentals öppnade surströmmingsburkar ligger som ett dis över altaner, terrasser och allehanda uteplatser runt om i landet.

Ett land där den vackraste sporten av alla börjar ta fart.
”Vi är alla glada bandybarn,
Bollfest, bollfest hela da´n.
Slå på stort det har vi alltid gjort,
så det är bollfest, bollfest hela da´n”

De flesta lag gnuggar på små isar med alldeles för hög sarg.
Nya skridskor ska formas med skavsår och svullna fötter som följd.
Träningsmatcher i ståtliga byggnader medan andra lag kanske tappar sina isytor på sin ort.
Kommuner ska spara en peng.
Stänger de konstfrusna isarna.
Sparar på de små.
Orättvisan slår hårt mot de små.
Bandyn som en gång var är inte längre.
De små orterna har inte en chans längre.
Jag känner sorg för det.

Jag ser ett elakt virus sätta sin prägel på samtiden.
Alla frågar sig, hur ska det bli?
Hur ska framtiden te sig?
Vem vet, inte du.
Vem vet, inte jag.
Vi vet ingenting nu.
Vi vet inget idag.

Föreningslivet vill veta.
Bandysport utan publik?
Med begränsad publik?
Femtio?
Sjuttiotvå?
Hundra?

Och just nu diskuteras bara arenor med sittplats.
Hallå!
Vi äro många med enbart ståplats.
Än så länge i alla fall.

Beslut är taget.
Vi kör!
Bandy ska spelas även denna vinter.
Med eller utan eller några få åskådare.
Ingen vet.
Vi kör!

I min värld ett klokt beslut.
Känner att vår lilla sport riskerar försvinna totalt i bruset om serier tystnar.
Men jag känner också all sympati för de klubbar som tappar stora påsar med sedlar i uteblivna publikintäkter.

Frågorna ställer sig i kö inför denna ovissa framtid.
Förutom pengar och publik kommer frågorna om det sportsliga i skymundan.
Får ta till armbågarna för att ta sig fram.

Vilka vinner guld?
För damer.
För herrar.

AIK.
Flipp?
Flopp?

Hur bra är regerande mästarna Edsbyn utan Tuomas Määttä?
Fullständigt överlägsna senaste vintern.
Nu?

Hur ska det gå för Tanja Illarionova i Skutskär?
Målskytt av högsta kaliber i Kalix i Allsvenskan.
Nu steppar hon upp.
Jag är fullständigt övertygad om framgång.
Fullständigt var ordet.

Vem vinner herrarnas Allsvenska?
Hur går det för Kalix?
Orkar jag en helvetesvandring genom vintern ännu en säsong?

Fråga Lund.
Fråga en uggla.
Ingen vet.

Jag ser, tyvärr, att det stormar på toppen.
På den topp där de som bestämmer över vår sport huserar.
Paj kastas.
Personligen har jag lika lite insikt som en kolgruvearbetare har utsikt.
Noll.
Ger mig därför inte in på vem som har rätt eller vem som har fel.
Jag kan bara tycka allt känns så onödigt.
Vår sport behöver inte all denna negativa reklam.
Inte nu.
Inte sen.
Aldrig.
Sånt här skär djupa sår.
Släpp prestige och lägg alla kort i leken på bordet.
Från bägge parter.
Ärlighet.
Sen går vi vidare.
Och vänder blad.
Innan det totala kaoset infinner sig.

Och förresten har jag åkt i samma hiss som nuvarande ordförande.
På Hotell Malmen i Stockholm.
Han var bra på att åka hiss.

Apropå Stockholm.
Bandyhall minsann.
På tiden kan jag tycka.
Måndagen 24 augusti, dagen då Bartolomeus har namnsdag och jultomten bara har fyra månader kvar på sin semester.
Den dagen blir för evigt inpräntad i stockholmarnas bandyhistoria.
En ståtlig pjäs som snickrats på under två år stod färdig för invigning.
I Gubbängen.

Denna Gubbäng som Stockholms stad år 1908 köpte av lantbrukaren Albin Arvidsson, men det dröjde fram till 1940-talet innan man kom igång med stadsplanering och byggande.
Och nu långt senare stoltserar man med huvudstadens första hall för skridsko- och bandysport.
Men det lär bli trångt där.
Många vill in.
AIK, Tellus, Hammarby, GT76 och säkert några till.
Vuxna, ungdomar och små pysar.
Alla vill in.
Jag tror inte jag vill vara den som ska planera tider för alla spekulanter.
Jag håller mig till min lilla fabrik.

Från min plats där ovan ser jag en bomb brisera.
Legendaren Mikhail Sveshnikov, som en gång kastade sin klubba i en soptunna på arenan i Kalix och några år senare gör sitt sista mål i karriären på samma arena, lämnade Ljusdal i våras och flyttade 662 mil österut.
Långt, långt bort i Chabarovsk skulle träna den lilla kvartersklubben Neftyanik.
Och i detta nu meddelas att han vänder hem igen.
River sitt kontrakt, tar sin trunk och drar hem till Hälsingland igen.
Fortsättning lär följa.

Han är snart äldre än Grekland, men jag är övertygad om att han kan roa (eller föralldel oroa) oss med andra färger än gulgrönt på hjärtat.
Jag tumlar väl inte baklänges av förvåning om jag ser en tröja #66 åka omkring på Fomab Arena i Kalix lördagen den sjunde november.
Kanske kastar han sin klubba i frustration.
Kanske gör han ännu ett mål trots att han gjort sitt sista.

Jag flyger över att land.
Ett land som står redo.
Redo för världens, i särklass, vackraste sport..
….BANDY!

Håll ut så ses vi snart runt isen.

Stefan ”Sargis” Wikström