Taggarkiv: Bandyns historia

Edsbyn var först med att dela ut gåvor i SM-finaler till motståndare.
Ejnar Ask sköt bollen genom nätet och träffade en måldomare som tuppade av.
Sargen infördes vintern 1955.
Vi listar ett urval fakta från den anrika bandyhistorien.

EJNAR ASK, den hårdskjutande forwarden som gjorde sig ett stort namn i Sandviken under 1930- och 1940-talet, fick sitt enorma skott på grund av sitt jobb på järnverket?
”Stark som en grizzlybjörn” kunde Ejnar ibland beskrivas.
Jobbet på järnverket var stentufft. Ejnar handlastade rörämnen, stålstycken på runt 30 kilo.
Dag ut och dag in och utvecklade på så vis en osedvanligt stor hand- och armstyrka.

Det fick han nytta av på isen. Ask sköt hårt. Så hårt att den ena historien efter den andra har vandrat vidare i folkmun.
Det sägs att en del målvakter ibland flyttade på sig när Ejnar Ask fick ett bra skottläge.
För att stå kvar skulle, helt enkelt, göra för ont med den tidens målvaktsutrustning om bollen träffade.

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask hade ett väldigt hårt skott. En legendar inom bandyn som är förevigad som staty på Hyttgatan i Sandviken.

En annan historia som emellertid ska vara helt sann handlar om en måldomare som mycket väl visste om Ejnars hårda skott. Han kom på idén att ställa sig bakom målet och inte vid sidan av målet när SAIK tilldömdes hörnor.
Där kunde han ju också se om bollen gick i mål vilket inte var det lättaste alltid då bollen emellanåt studsade ut fort när målramen, som höll upp nätet, träffades.

Men måldomarens idé föll inte väl ut, i alla fall inte i en seriematch.
På en av SAIK:s hörnor sköt Ejnar Ask bollen stenhårt rakt igenom nätet och träffade måldomaren i huvudet som svimmade av direkt.

Ejnar Ask vann tre SM-guld (med IFK Uppsala 1933, SAIK 1945, 1946) och representerade Forsbacka, IFK Uppsala och Sandviken för att sedan avsluta spelarkarriären i Valbo 1955.
Han avled 1982.

… EDSBYN GICK I BRÄSCHEN med finaltraditionen att ge gåvor till motståndare före avslag. En finalritual som tog fart hos många lag under 1950-talet och framåt. Själva gåvorna hade lokal prägel. I Edsbyns fall är pinnstolarna ett känt exempel som Edsbyverken tillverkade och som sedan delades ut under ett antal år till Edsbyns finalmotståndare.
Denna finalritual gav också en chans för finallagen att få nationens blickar på sig och vad som särpräglade lagens geografiska hemvist.

Foto: Tore Burnäs. Stockholms stadsmuseum. Gåvoutdelning inför 1953 års final mellan Edsbyn och Nässjö.

... SARGEN DEBUTERADE i svensk bandy på 1950-talet. Nämligen vintern 1955 då samtliga matcher i högsta serien (division 1) skulle spelas med sarg och det rekommenderades även i division 2.
Notervärt är att Sovjetunionen hade sarg sedan tidigare inom sin inhemska bandy och för svensk del var det bara att haka på, även om sargen knappast lovordades av alla när den infördes.
Kritiska röster kunde höras om att bandyn började likna ishockeyn för mycket och förstörde det vackra spelet.

Foto: Svenskbandy.se. Modern sarg. Idag kan vi knappast tänka oss bandy utan sargen, som infördes i svensk bandy vintern 1955.

Lagens vindsnabba yttrar kunde inte heller längre fara utanför sidlinjen och ha bollen innanför sidlinjen.
Dessutom menade en del att sargen innebar att skaderisken ökade.

Men sargen lovordades också. Innan sargen försvann många bollar i snödrivorna med många spelavbrott som följd. Publiken slapp vänta gång på gång att spelet skulle komma igång igen.

Mattias Bladh

Ett uppsving för dambandyn, historiska SM-guld och omdiskuterade finalflyttar. Svensk bandy under 2010-talet bjöd i sedvanlig ordning på minnesvärda händelser.

Vi börjar faktiskt närma oss nutid i artikelserien om bandyns historia. Det var inte länge sedan vi lämnade 2010-talet för ett nytt årtionde där inget varit sig likt.

Den pågående pandemin har lagt en stor, våt filt över allt vi en gång verkade ta för givet; att kunna träffa vem som helst, inte oroa sig för att inte hålla tillräckligt avstånd och gå på evenemang.

Ja, vad f-n som helst utan att känna sig fängslad.
Ni vet; den jobbiga men nödvändiga sociala distanseringen.

All idrott har på ett eller annat sätt drabbats av pandemin och bandyn, ja den har tuffat på men de folktomma läktarna har inneburit en smärre tragedi på många fronter.

Katastrof utan publik

Ur ett rent åskådarperspektiv har det varit katastrofalt. Idrott utan publik går inte ihop.
Det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra.

En till vinter utan åskådare på läktarna är otänkbart. Jag är beslutsam om att det inte kommer att ske.

Innan den här pandemin fick fäste så hade vi under hela 2010-talet publik på läktarna (det är faktiskt sant!) och på det sättet känns detta årtionde befriande att blicka tillbaka på.

Ett årtionde som också innefattade en brytning med Studenternas IP när det gällde bandyfinalerna för att sedan åter komma tillbaka till Uppsala efter några års finaler på Friends Arena och Tele2 arena.

Bort från Uppsala

Och det är kanske där vi ska börja innan vi börjar avhandla det rent sportsliga. Som alltid när det gällt bandyfinalerna så är det ett delikat ämne. När förbundet, inför säsongen 2012/13, hade för avsikt att rata Studenternas IP som kommande finalarena diskuterades saken flitigt i Bandysverige.

Det pekade snart åt Friends arena men Tele2 arena fanns också med i bilden.
Det blev det förstnämnda alternativet.

Men skulle en sådan gigantisk arena i Solna med plats för 50 000 sittande gäster verkligen vara värd för bandyfinalerna?
Studenternas i Uppsala var ju en klassiker och förknippat med folkfester och slottsbankett.
Traditionens makt inom bandyn har alltid varit stark och då särskilt det nostalgiska. De flesta bandydistrikten ville att bandyfinalerna skulle fortsätta spelas på Studenternas men Svenska bandyförbundet stod på sig.

Publikmässigt blev det en enorm succé när Friends arena väl var värd för allra första gången 2013; 38 474 åskådare hade nog ingen räknat med när Hammarby finalbesegrade SAIK med 9–4.

Foto: Stefan Bertolotti. Det var nästan 40 000 på läktarna när Hammarby vann sitt andra SM-guld 2013.

Givet var det Hammarby som samlade alla sina krafter och sektioner för att göra en sådan publiksuccé möjlig. Man slöt upp för Hammarby IF som förening.

Värt att notera är att TV-produktionen var enastående med bandymått mätt. Bland annat flertalet kameravinklar vi inte kunnat se under tidigare bandyfinaler på den stora scenen.

Svenska bandyförbundet slog sig för bröstet och trodde sig hamnat helt rätt i tiden och förväntningarna på fler publiksuccéer framöver var höga.

Men var det mer utav nyhetens behag? För året därpå bevittnade ”bara” 20 497 personer herrfinalen mellan SAIK och Västerås. Även damfinalen tappade åskådare då endast 1 227 personer såg drabbningen mellan AIK och Kareby, jämfört med 2 216 åskådare 2013 när SAIK och AIK gjorde upp.

Tele2 Arena ny finalplats

Svenska bandyförbundet drog i handbromsen, rev kontraktet med Friends och trodde sig hitta lösningen en bit bort: Tele2 Arena.

Finalfesten blev inte alls vad förbundet hade tänkt sig utan mediokra 15 877 åskådare bevittnade finalen mellan Västerås och Sandviken.

Inte heller året därpå, 2016, imponerade — 15 748 åskådare såg Västerås besegra Villa.

Sportsligt så fick vi under detta årtionde se fem klubbar ta sina allra första SM-guld; Hammarbys herrlag, Villas herrlag samt VSK, Skutskär och Kareby på damsidan.

Historiskt Hammarby-guld

På näthinnan ligger Hammarbys efterlängtade SM-guld 2010 — efter att ha varit i sex (!) finaler på 00-talet.

I finalen på Studenternas besegrades Bollnäs med 3–1. På dagen 15 år och tio dagar sedan ”Bajen” tog steget upp i högsta serien.

Foto: Benjamin Thorén. Hammarbysupportrarna på väg in på isen när klubbens första SM-guld är säkrat.

En final där snön fullkomligt vräkte ner och stundtals omöjliggjorde något ordnat spel. Matchen spelades över 3×30 minuter på grund av väderförhållandena och även om Ville Aaltonen tidigt gav Bollnäs ledningen via hörna så kvitterade Hammarbys Stefan Erixon på volley.

Den sista halvtimmen hade Hammarby en fördel med vinden i ryggen under denna ytterst svårspelade SM-final. Det drog man nytta av. Johan Östblom (numera Johan Willes) satte 2–1 och Patrik Nilsson forcerade sig sedan igenom Bollnäsförsvaret, serverade därefter Robin Sundin som satte 3–1.

Saken var i praktiken klar för Bollnäs körde fast i sina försök att lyfta långt eller nyttja Timo Oksanens långa utkast.

När matchen blåstes av kom den traditionsenliga planinvasionen. Och den var massiv och euforisk som sig bör efter alla år av förlorade finaler.

Foto: Benjamin Thorén. Kramkalas. Efter många finalförluster så kom Hammarbys första SM-guld 2010.

Tre år senare, 2013, var det dags igen för Hammarby att gå hela vägen. En minnesvärd SM-final där SAIK slogs tillbaka med 9–4 inför över 38 000 på Friends arena. En match som inte hann spelas klart utan Hammarbys supportrar stormade planen i slutsekunderna.

Den återstående tiden som var kvar var givetvis för knapp och inget som kunde påverka utgången.

Hammarby tog ledningen med 3–0 efter fem minuter efter bland annat två mål av Adam Gilljam. En drömstart som bäddade för segern.

Foto: Gert Holmér. Där satt den. Hammarby vann sitt andra SM-guld inför en rekordstor publik.

SAIK var sammantaget strålande under 2010-talet. Herrlaget ställdes mot Bollnäs i 2011 års SM-final. En mer rafflande sista match på säsongen får man leta länge och väl efter. Här låg SAIK under med 3–5 men lyckades vrida tillbaka till 5–5.

Matchen gick till förlängning där SAIK-ikonen Daniel ”Zeke” Eriksson, via ett frislag, pangade bollen i mål via Daniel Skarps. Detta i sin allra sista match — drömavslut, alltså.

Foto: Gert Holmér. Daniel Mossberg segerjublar i SM-finalen mot Bollnäs 2011.

SAIK triumferade även året därpå och befäste sin status som Sveriges bästa bandylag. I 2012 års SM-final ställdes ”Stålmännen” mot Villa, som å sin sida var i sin första final sedan 1983.

SAIK gasade på från start mot ett Villa som såg tagna ut av stundens allvar. SAIK hade hela 5–1 i halvlek och det hela såg avgjort ut. Då släppte de värsta nervknutarna hos Lidköpingslaget och man gav faktiskt SAIK en rejäl match. Faktum är att Villa bara låg under med uddamålet, 5–6, på slutet och tvingade Joel Othén till en mirakulös räddning på tilläggstid.
Nu höll SAIK undan och klubbens åttonde SM-tecken på herrsidan var ett faktum.

Efter blytunga 4–9-förlusten i SM-finalen mot Hammarby 2013 gick SAIK återigen hela vägen 2014 när VSK besegrades med 5–4 på Tele2 Arena. Klubbikonen Magnus Muhrén var briljant och svarade bland annat för två mål i vad han då förkunnade som sista matchen i karriären. Notervärt är att ”Murrens” 3–1-mål på hörna i början av andra halvlek var hans 700:e mål för SAIK.

Foto: Ida Lundberg. SAIK vann 2014 års SM-final.

Ett årtionde utan att Mesta mästarna Västerås vunnit SM-guld eller gått till finaler känns nästan otänkbart.

Även under 2010-talet skulle VSK sätta avtryck och gå till tre raka SM-finaler (2014, 2015, 2016) varav två av dem slutade med stort guldfirande. 2015 besegrade VSK SAIK med 6–4 efter Janne Rintala satte spiken i kistan på tilläggstid.

Foto: Stefan Jerrevång. VSK överglänste SAIK i 2015 års SM-final.

Foto: Gert Holmér. Johan Esplund måljublar i finalen mot SAIK.

Året därefter var det dags igen för VSK att lyfta SM-pokalen efter finalseger mot Villa. En nervkittlande tillställning då VSK hade 2–0 men tappade till 2–2 med tio minuter kvar. Efter en lyckad timeout pangade Ted Bergström in 3–2 på en vänsterhörna och kort därpå utökade Tobias Holmberg ledningen till 4–2.

På tilläggstid kontrade VSK in 5–2 när Villa satsade allt på ett kort.

VSK-herrarna tappade i slagkraft de två närmsta säsongerna (utslagna i kvarten men bland annat en World cup-triumf 2018). Många beskrev VSK som ”en maskin” under de tre finalåren, i synnerhet kanske säsongen 2015/16 samt 2016/17. Klart är att laget VSK förfogade över höll hög klass men det var Michael Carlsson som, när han tillträdde inför säsongen 2014/15, fick truppen att nå både en och två växlar till.

Carlsson, själv en legendar i klubben med sex SM-guld och 82 landskamper, visade sig vara en lysande tränare och VSK slog sig aldrig till ro och visade någon mättnad (det har man nog aldrig gjort).

Sensationen Tuomas Määttä

Inför säsongen 2016/17 värvade ”Byn” finska brödraparet Tuomas och Tommi Määttä från Botnia. Det gjorde man helt rätt i. Både gjorde omedelbar succé och Tuomas, då 20 år, visade sig vara en sällsynt skådad talang i ett Edsbyn som var urstarkt i senare delen av 2010-talet.

Efter att Edsbyn övertygat hela säsongen med de finska förvärven så säkrades finalbiljetten till slut där antagonisten Bollnäs väntade. Ett rent hälsingederby. Båda lagens supportrar utgjorde tillsammans en elektrisk stämning på Tele2 arena.

Foto: Maria G Nilsson. Hälsingelagen Edsbyn och Bollnäs satte färg på läktarna vid SM-finalen 2017.

En spelare gör inget lag men Tuomas Määttä gjorde en fenomenal final. Han fixade en straff som gav Edsbyn en sen 2–1-ledning och drygt en minut senare solokörde finländaren in 3–1 efter en kontring. Ett extraordinärt mål som mycket väl kan vara en av de vassaste prestationerna någonsin av en enskild spelare på en bandyplan.

Foto: Stefan Jerrevång. Edsbyn jublar efter SM-guldet mot Bollnäs 2017.

Säsongen 2017/18 slutade också med SM-guld för Edsbyn. I finalen slogs ett blekt SAIK tillbaka med 4–0 på Studenternas IP.
En bedrövlig första halvlek och de 18 114 åskådarna buade faktiskt i halvtid.

Nu dröjde det inte länge förrän nollan spräcktes i andra halvlek. Jonas Edling satte ledningsmålet efter fyra minuter och Martin Frid solokörde in 2–0 med halvtimmen kvar.
SAIK öppnade upp sig och riskerade mer i sin jakt på reducering vilket blev fruktlöst. Edsbyn hade full koll hela vägen.

Notervärt är att Anders Svensson blev förste målvakt på 34 år (!) att hålla nollan i en SM-final. Inte illa.

Villa skrev historia

I slutet av decenniet fick Villas herrlag äntligen stå som vinnare i ett SM-slutspel.

Men vägen dit har varit lång och full av besvikelser — om vi har SM-guld och titlar som måttstock. Det tog faktiskt klubben hela 85 år att bärga det historiska SM-guldet 2019. Detta trots att klubben alltid haft en väl fungerande organisation och varit en stor publikdragare i Lidköping.

Ingen slump

Att man till slut nådde målet var dock ingen slump. Villas herrlag hade under hela 2010-talet varit ett lag som sakta men säkert blivit ett stabilt semifinallag och åkt på sina ”nödvändiga” finalförluster. SAIK-legendaren Magnus Muhréns inträde i Villa som assisterande tränare (gjorde även några matcher som spelare) säsongen 2015/16 blev något av sista pusselbiten. Han bidrog starkt till att Villa fick ett stabilare grundspel med betoning på LAGET och fungerade väl ihop med tränaren Johan Sixtensson.

När så Villa vann SM-finalen 2019 mot VSK på Studenternas IP inför 18 667 åskådare fanns alla ingredienser där. Visserligen var Magnus Muhrén inte kvar i klubben då men hans tankar och idéer om bandy var något Villa obestridligen kunde dra nytta av sedan han lämnade 2018.

Lägg därtill värvningarna av Johan Löfstedt och Joakim Andersson i kombination med egna produkter som tog massiva kliv i sin utveckling. Där kan med fördel Joel Broberg, Martin Karlsson och Ludvig Johansson nämnas.

Foto: Team Fabbe/Sören. Joakim Andersson anslöt till Villa tillsammans med Johan Löfstedt inför säsongen 2018/19 och gjorde en urstark säsong. Här i duell med Martin Landström i Villas historiska guldfinal.

På damsidan hade Kareby otroliga framgångar på 2010-talet och vann sammanlagt fyra SM-guld. Nämligen 2011, 2015, 2016 samt 2017 där AIK slogs tre gånger om och sedan Västerås. Anmärkningsvärt är att lagets tre senaste SM-finaler slutat 3–1.

Foto: Gert Holmér. Stina Ysing och Kareby med guldhjälmarna på efter 2017 års final.

Kareby är en historia för sig. Många har vittnat om den starka kamratskapen inom hela gruppen under framgångsvågen. Laget hade bra träningsförhållanden och kunde förlägga träningar inomhus (Ale Arena) men även vid läge köra passen utomhus (Skarpe Nord). Och man hade givetvis slagkraft med sju landslagsspelare i truppen samt även flertalet i F17-landslaget. Så mitt i de stora framgångarna fanns en bra ungdomsverksamhet och icke att förglömma Janne Josefsson, som varit damansvarig under guldåren. Josefsson erhöll utmärkelsen årets eldsjäl i svensk bandy efter Karebys tredje raka SM-guld 2017.

I Kareby IS anses han vara en av de enskilt viktigaste personerna bakom damernas framgångar och icke att förglömma den lyckosamma flickverksamheten.

Foto: Gert Holmér. Eldsjälen Janne Josefsson.

VSK-damerna skulle komma att skriva historia under 2010-talet. Under decenniet kämpade sig damlaget upp i högsta serien och något kändes i görningen när laget tog sig ända fram till semifinal säsongen 2015/16. Där tog det stopp mot AIK men säsongen därefter var damlaget ruskigt vasst i seriespelet och lyckades nu ta sig till sin första SM-final mot Kareby IS (förlust med 1–3). Notervärt är att VSK-stjärnan Malin Persson utsågs till Årets spelare efter säsongen 2016/17.

Efter en missad final året därpå, 2018, spelade VSK hem två raka SM-guld. Två otroligt spännande tillställningar där Skutskär stod för motståndet i båda finalmatcherna. 2019 års final spelades på Studenternas IP som gick till straffar efter en mållös förlängning. Där blev det Linda Lohiniva som avgjorde och segerjublet lät inte vänta på sig när den bollen satt i nätmaskorna. Tro det efter ett historiskt första SM-guld och dessutom inför en rekordpublik om 6 478 åskådare.

Skärmdump från SVT Play. VSK på podiet efter 2019 års SM-final.

SAIK:s damlag gjorde också avtryck under 2010-talet. År 2013, när herrlaget åkte på ett svidande 4–9-nederlag mot Hammarby, vann man på Friends mot AIK med slutsiffrorna 4–2. En skön revansch för sura 4–5-förlusten i sudden death året innan i finalen mot just AIK.

Foto: Gert Holmér. SAIK:s damlag vann SM-guld 2013.

Sist men absolut inte minst — AIK:s damlag. Mesta mästarna på damsidan med sina femton SM-guld till dags dato.

AIK triumferade två gånger under 2010-talet; 2010 samt 2014.
Titeln 2014 var lagets femtonde (!) SM-guld sedan första guldet mot Boltic 1988.
Att AIK inte varit i SM-final de tre senaste säsongerna är anmärkningsvärt och det säger inte lite om den dominans Stockholmslaget haft på damsidan genom åren.

Foto: Gert Holmer. Mesta mästarna AIK har länge varit en maktfaktor inom dambandyn. Här är det kramkalas efter finalsegern mot Kareby 2014.

Vad kan vi säga om dambandyns status? Under 2010-talet har i alla fall utvecklingen gått starkt framåt. Fler och fler klubbar drar igång flick- och damverksamhet och i allsvenskan tillförs nya lag. Det är inte orimligt att elitserien utökas till tio lag inom den närmsta framtiden, samma antal är fullt tänkbart i norra och södra allsvenskan.

Tittar vi på senaste damfinalen mellan Villa och Västerås så hade SVT 1:s sändning av finalfesten en räckvidd på 420 000 personer. Tittarsnittet över hela matchen var 131 000 personer.

Ska vi sammanfatta och koka ned allt så är det en absolut nödvändighet att dambandyn expanderar. En förlegad, sexistisk syn på kvinnligt idrottande finns tyvärr fortfarande och kommer nog alltid att existera. En attityd som borde ha grävts ned för — ursäkta språket ­— jävligt länge sedan.

På individnivå har spelarna, grovt draget, blivit otroligt mycket vassare på flera sätt. I alla fall om vi pratar om eliten — ta bara 2021 års SM-final mellan Villa och VSK som exempel…

De är lika professionella som herrbandyspelarna (att vi ens behöver påpeka det är sorgligt men det behövs nog en parentes här) och ges nu rättmätiga förutsättningar att utvecklas i klubbarna.

Mattias Bladh