Lindmark: Får man ta portföljen med sig in i framtiden?

KRÖNIKA VM är igång borta i Ryssland, och i Vasaparken i Stockholm står representanter ur Hammarby bandy och svenska landslaget och visar brittiska kungligheter hur man står på en röd matta och skjuter boll.

Så just idag pratas det faktiskt lite bandy, men trots detta kanske vi skulle kunna enas om att bandyn faktiskt ändå är i kris?

Vi har sett vårt flaggskepp SM-finalen ha vikande publiksiffror på halvtomma stockholmsarenor nu flera år i rad, med gråa tv-produktioner som inte lyckats skapa någon vidare feststämning, långt ifrån det där “Sveriges Superbowl” som vi ju så gärna vill låtsas som att det nästan faktiskt är.

Förra årets hemma-VM i Sandviken blev ett publikmässigt fiasko när inte ens tretusen personer makade sig iväg till Göransson arena för att se det bästa som går sportsligt går att se inom bandy, nämligen finalen mellan Sverige och Ryssland.

Om detta berodde på höga biljettpriser, sandvikenbors ointresse för bandy, eller en härlig blandning av båda sakerna kan man diskutera i evighet. Men publiksiffran 2 888 står ändå och blinkar där med ett klarrött sken och borde kunna varna oss om att någonting inte står rätt till.

I år sänds inte ens VM i någon tv-kanal, utan sänds på webb-tv med prenumerationskrav. Vilket såklart betyder att ingen förutom de nära sörjande kommer se någonting av VM; inga värvningar till de svenska arenorna det vill säga.

Att Mittmedia gör sitt bästa för att leverera goda sändningar tycker jag vi ska ge dem credd för, men det är ju också sändningar av typen “tidningsredaktioner försöker göra tv”, och kvaliteten når ju såklart aldrig ens upp till midjan på vad en etablerad tv-kanal gör med vänsterhanden.

Vi kan kanske hoppas på att det är de tidiga morgonsändningarna samt det annalkande OS:et som gör att ingen riktig tv-kanal är intresserade av att sända mästerskapet, och att det kommande år kommer tillbaka till en riktig tv-kanal.

Men det kan vara att hoppas på för mycket.

De etablerade tv-kanalerna har ju som bekant redan övergett att sända bandy i sina kanaler, vilket i sin tur har gjort att sporten tappat i bevakning i kanalernas sportnyhetssändningar.
Och publiksiffrorna går nedåt.

Nu är bandyfinalen tillbaka i Uppsala (där den enligt mig hör hemma, vilket jag utvecklat i någon krönika här förut), och har vi tur kan finalen kanske återfå lite av sin forna glans: solsken som blänker i isen, studenter som aldrig stått på ett par skridskor som försöker ta sig runt planen med en knippe heliumballonger i näven samt pyttipannaos över stadsparken.

Det är det vi kan hoppas på, för absolut perfekta förhållanden för att spela bandy kommer det med hyfsat stor sannolikhet inte att bli. Mars är ofta lite för varmt för utomhusbandy, och så kan det ju blåsa, man kan ha solen i ögonen, och det kan vara väder, även om det ju faktiskt är extremt ovanligt, som hade gjort barn från Frostmofjället förskräckta.

Och någonstans där finns ju den stora konflikten inom svensk bandy. Är det de perfekta förhållandena som är det viktiga, eller är det att skapa attraktiva arrangemang som publik kommer och tittar på?

Hallfrågan är ju ständig, och det går knappast att påstå något annat än att hallarna är superviktiga för utvecklingen av den bandyns sportsliga kvalitet. Samtidigt är faktum att alla lag som flyttat in i hall, bortsett från Villa, har tappat i publik sedan de gjorde det.

De sportsliga fördelarna att anordna VM i den superfina Göransson Arena i Sandviken är självklara. Men 2888 åskådare i den extremt prestigefyllda VM-finalen mellan Sverige och Ryssland kan ju samtidigt lätt jämföras med den rätt prestigelösa gruppspelsmatchen lagen emellan i VM 2009 som lockade över 5000 åskådare till Zinkensdamm.

Jag vill inte försöka leda någonting i bevis genom att plocka lite godtyckliga publiksiffror från olika år, sammanhang och städer. Jag önskar bara att det fanns en livligare diskussion i bandysverige om vad det är som gör vår sport till något speciellt och unikt. Vad det faktiskt är som lockar publik till arenorna, vad som faktiskt är det häftiga med vår sport, och vad det finns både för några fördelar och nackdelar med de olika sorters arrangemang vi har kring våra matcher.

Det måste gå att som hallälskare erkänna fördelarna med utematcher, och jag som knappast älskar någonting mer än att stå i -5 på Zinkensdamm och få glöggimma på glasögonen måste kunna erkänna till exempel de enorma sportsliga fördelarna med att spela bandy inomhus.

Personligen tror jag att bandyn måste våga stå kvar med ett ben i tradition samtidigt som det andra benet tar klivet in i framtiden. Vi kan inte bara vara bakåtsträvare och kräva att bandy ska spelas på sjöis och skridskorna ska vara gjorda av läder. Samtidigt kan vi inte kräva att utomhusmatcher ska förbjudas, att matcher ska vara pyroteknik och dunkande musik i högtalare vid varje avblåsning, samt att perfekta förhållanden alltid måste råda.

För varje kliv framåt sporten tar måste det andra benet släpa ordentligt efter i marken bakom sig och få med sig en rejäl klump med det grus som är det som vår sport så speciell.

När jag släpar foten i gruset får jag med mig en portfölj, dubbla underställ och ramsor som ekar i fasaden på Krukmakargatan.

Vad får du med dig?

Hugo Lindmark
Musiker