Jennifer Last: Finner ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra

KRÖNIKA Ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände. Ett litet ljus som starkt lyser över isarna och som tar oss igenom den evighetslånga vintern tills dess att det är dags för snödropparna att pånyttfödas.

Efter World cup-bragden är Villa–Lidköping BK kanske mer favorittippade än någonsin.
En vanlig, hederlig silly season för dem blev väldigt silly när bland andra både Joakim Andersson och Johan Löfstedt från landslaget värvades till klubben.

Men ändå är det inte sällan som blåvittgubbarna från slätten har varit uppe och nosat bland de högst rankade.
De har varit väldigt bra, väldigt länge.
Samtidigt har spelare kommit och framför allt gått.

Nu innehar de officiellt en titel som världens bästa bandylag.
Men aldrig har jag sett dem vinna ett SM-guld.
Det har ju faktiskt ingen.

Det är min femtonde säsong. I mer än halva mitt liv har bandyn haft mig under kalla vingar (innan inomhusarenorna poppade upp var de jävligt kalla) och likt ena sidan i en rättslig process är det en sport jag ständigt försvarar.

Gott om plats för moralen

Som generellt sportintresserad tjej, finner jag ingen tvekan om att bandyn har det där lilla, lilla extra. Supportrarna är hängivna och trots att lojaliteten kanske alltid kommer i första hand, finns det gott om plats för moralen och respekten gentemot andra lag och deras fans.
För mig är det en trygghet. Att sport förblir sport och att det är något som bör hanteras med kärlek, glädje och engagemang. Slagsmål, hot och trakasserier hör inte hemma här.
Inte i min sport.

Jag har under mitt (för många relativt korta) bandyliv hunnit uppleva en del. Utomhusmatcher i stort sett oberoende av väderprognos, förfrusna fötter i Converse, obligatoriska korvar med bröd i pausen, bandyportföljer, TV-sändningar mitt under säsong, SM-finaler på Studenternas IP i Uppsala som sedan blev SM-finaler på Tele2 arena i Stockholm, som sedan blev SM-finaler på Studenternas IP igen.

Men någonting säger mig att den här säsongen kommer bjuda på händelser jag inte har fått uppleva innan. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Det är någonting som inte känns som det brukar och jag blir otroligt exalterad över att under säsongen ta reda på vad det är.

Kanske är det en annorlunda nykomling som bidrar till en fräschhet och en annan typ av förväntning. För Frillesås har ju faktiskt redan lyckats bjuda på en historisk säsong — enbart genom att vara med.

Låt oss välkomna säsong 2018/2019. Det är den tiden på året när ett halvår av mörker blir en del av vardagen ungefär samtidigt som ett halvår utan bandy äntligen når sin ände.

Långt ifrån en toppmatch

Villa river igång på hemmaplan. Att motståndarna heter Tellus i en smygpremiär har väl ett relativt lamt efternamn. Långt ifrån en toppmatch och många med mig hade säkerligen sett ett lag som Edsbyn, Bollnäs eller Sandviken resa över landet för att möta Villa i säsongens allra första match.

Men så är det ju det här med känslan, som efterliknar den som infann sig på julaftons morgon som litet barn. Spänningen som byggs upp timmarna, ibland dagarna innan match.
De små lyckorusen.
Något som gör oss sammansvetsade igen.
Det måste få handla om det också.
För bandyn är inte för dem, inte för oss. Den är för alla.

Jennifer Last