Jennifer Last: 3 104 personer var på plats — det säger något

KRÖNIKA Det är fredagen den 19 oktober. Den svalaste luften åtminstone vi i den södra delen av Sverige hittills har andats in efter brittsommarvärme. Kallt, klart och lövkronor i höstens alla färger. Ett idylliskt bandyväder när säsongen officiellt är igång.

För nu är det dags. Fast inomhus, i Sparbanken Lidköping arena där Villa möter Tellus i en smygpremiär.
Till en början är det svårt för mig att ta in. Att jag till slut ser dessa män jaga en boll som stundvis är svår att se. Publiken verkar känna ungefär detsamma, för det är ingenting som ekar mellan väggarna.
Kanske är de inte varma i kläderna än.

Den tomma perioden utan bandy har varit som ett töcken. En sommar med fokus på klimatfrågor och ett fotbolls-VM som var snudd på repris från -94, en höst som välkomnades med ett kaosartat riksdagsval och nu står vi plötsligt utanför dörren till bandyvärlden och försiktigt knackar på. Väntar på att bli insläppta i den säsong som verkar ha så mycket att ge. Som ska bjuda oss på godbitar, ögongodis och känslor starka likt espresso.

Och trots att det är fredagen den 19 oktober, som vi så länge har väntat på, är vi långt ifrån insläppta.
En fot i dörrspringan på sin höjd.
För nu ska vi vara ärliga här.
Den här matchen kommer inte att hängas i någon julgran.
Åtminstone inte i min.

Matchen är seg hela vägen till halvlek. Samtliga spelare verkar känna av och känna in, med all rätt i säsongens första match. Men det är en del slarv, några skott på mål som till synes är helt ofarliga, ett relativt lågt tempo och lite mer slarv.
Otippade 1-0 till Tellus efter halva matchen och inga som helst klackar i taket.

Men så kommer jag på mig själv med de här höga förväntningarna igen. Vad är det jag tror ska hända som är så himla glamouröst i en premiärmatch mellan Villa och Tellus? Det är inte jämförbart med det sista vi minns från förra säsongen. Det är definitivt inte jämförbart med en hel VM-sommar på storskärm.
Det är bandy.
Raka motsatsen till något storskaligt.
Och det är det som gör det så satans charmigt och som får mig att känna mig delaktig i något vi tillsammans måste värna om.

För är det inte så att bandykulturen är så mycket mer än en match hit och dit? Jag brukar skryta om att jag är en bandytjej för att det alltid öppnar upp för diskussion. Att vara en del av denna sport (som åskådare bör tilläggas, jag har i princip aldrig satt mina fötter på is) är helt enkelt en del av vem jag är och var jag kommer ifrån.
Att en match är jävligt tråkig ibland kommer liksom på köpet.
Men det är 3104 personer som är på plats och ser den här matchen i Lidköping.
Det säger något.

De kommer igen. Det gör de alltid. Spelarna, liksom publiken, behöver kanske bara bli lite varma i kläderna och det brukar komma med tiden. Precis som vi, som bara tittar på, helt plötsligt kastas in i bandyns Eldorado behöver varje lag säkerligen lite tid för att få ordning på rutiner och spelupplägg.
Villa kommer tillbaka i den här matchen.

Det är som att en spärr, säkerligen av den mentala sorten, lossnar och de får igång det som mer än halva matchen var ett mediokert spel.
När de väl är igång har Tellus inte mycket att sätta emot, som för varje tickande sekund upp mot 90-minuterssignalen blir mer och mer desperata och lyckas inte återhämta sig.

Jag vet faktiskt inte vad jag förväntade mig.
Kanske bara något som inte var 0-1 i halvlek och 3-1 efter slutsignal, med alldeles för många minuter av intetsägande spel.

Jag tror att båda lagen kan så mycket mer, men till slut handlar det väl bara om hur många procent av energin som är spelbar.
Jag är fortfarande helt övertygad om att säsongen framför oss kommer erbjuda något alldeles speciellt.
Kom ihåg var du hörde det först.

Jennifer Last