”Jag känner mig grönvit”

Han var en av nyckelfigurerna bakom värvningen av Jonas Claesson och var med och bidrog till att bygga upp Hammarby som en stor maktfaktor i svensk bandy.
Tidigare ordföranden och Lidköpingsbördige Kenneth Kvist kommer alltid ha en plats i historieböckerna i föreningen.
OBS! Artikeln publicerades ursprungligen i maj 2020.

Det är lördagen den 11 mars 1995. Spelplats: Västanfors IP i Fagersta.
Hammarbys ordförande, Kenneth Kvist, vrålar ut sin glädje på västgötska när Hammarbys matchhjälte, Conny Rydqvist, snyggt sätter 3–2 på ett frislag.
Målet blir helt avgörande och ”Bajen” är åter i allsvenskan. 
16 års väntan är över efter den försmädliga degraderingen till division 1 1979.

Stockholm har äntligen ett lag i bandyns finrum igen och Kenneth Kvist har på sina två år på ordförandeposten bidragit till att Hammarby lyft.
Sedan dess har Stockholmsklubben stannat i högsta serien, vunnit två guld och varit i ett antal finaler.

En framgångssaga för Hammarby som kanske aldrig hade hänt, eller i alla fall fördröjts, om det inte vore för just bandyfrälste vänsterpartisten Kenneth Kvist från Lidköping vars brinnande engagemang för politiken förde honom hela vägen till Stockholm och invald i riksdagen. 

Han jobbade från 1971 som sekreterare för Vänsterpartiets riksdagsgrupp och blev sedan, bland annat, partisekreterare 1985-1993 och riksdagsledamot 1994-2002 för Stockholms läns valkrets.
Politiken var en sak men bandyn fanns förstås hela tiden med honom vilket grundlades tidigt i barndomen.
Det är svårt att undvika en sån sak om man växer upp i bandytokiga Lidköping.

Visserligen blev det inte mycket bandyspelande själv för Kenneth vars hjärta klappade för Villa.
Men pappa Åke lirade i flertalet klubbar runtom i Lidköping. Däribland BK Wiking — Lidköpings äldsta bandyklubb —, Sjödalens IK och Wästerlund (två klubbar, som för övrigt slogs samman 1968 när Lidköpings AIK bildades för att försöka utmanövrera Villa i stan).
Och icke att förglömma var han också med och grundade Kållandsö Goif — sedermera Kållands BK 1971 när föreningen gick samman med Tolsjö BK.

När så Kenneth flyttade till Stockholm 1971 för att jobba på Vänsterpartiets partikansli, så fanns det med andra ord en hel del bandy i både kropp och själ.
Resten är historia, som det brukar heta, och Kvist skulle komma sätta stort avtryck i Hammarby bandy.
Och för den delen på hela Stockholmsbandyn.

49 år senare bor Kenneth Kvist kvar i Stockholm med frun Mirjaliisa, som varit med på hela resan.
Och det är på många sätt självklart att det blev så i slutändan för skarabôrgaren ifrån Lidköping.
Närheten till ”Zinken” och se sitt kära Hammarby är förstås också ett stort plus.

Kenneth Kvist är 76 år idag. ”En gammal gubbe” som han, för övrigt, nämnde vid något tillfälle.
Vilket han inte ger det minsta intryck av.
I så fall vill jag också vara en gammal gubbe.
Har han lika stort intresse för Hammarby bandy 2020?

En ickefråga.
Hade inte fingrarna krånglat emellanåt så hade garanterat Kvist varit på plats vid varje hemmamatch.
Nu blir det ändå tre-fyra gånger per säsong, som han är på plats.

— Problemet är blodcirkulationen i fingrarna, lätt att fingrarna blir så kalla att det gör ont. Så är det riktigt kallt så blir det Bandyplay vid datorn. Jag följer varenda match i princip, HIF alltid men ofta även Villa.

Vi vrider tillbaka klockan till 1977. Kenneth Kvist hade då blivit 33 år gammal. Förutom att jobba inom politiken så drog det i bandyhjärtat.
Åldern var ju inget problem för att börja spela och nog tusan skulle han väl hitta en bandyplan även i storstan?

— Men det var för mycket skaderisker. Jag spelar ju flöjt och saxofon och var rädd om fingrarna.

Men något behövde göras. Den saken var klar. Fokusera enbart på politiken var inget alternativ.

— Det var ett stressigt liv, ett stillasittande liv. Jag kände att jag måste göra nåt som tvingade mig vara i någorlunda trim och då blev jag bandydomare.

Vilket han gjorde med bravur. Klättrade så småningom upp till förbundsdomare (dåvarande division 2) och blev prisad som bäste distriktsdomare i Stockholm 1985 och division 2-domare 1986.

— Sen fick jag frågan om jag ville vara med i Stockholms bandyförbunds styrelse en bit in i 80-talet. Då var jag med i några år och knöt lite kontakter. 

Jo, det ena ledde till det andra och Kenneth Kvists namn fick bevisligen spridning inom bandyn i Stockholm.
I slutet av 1992 uppvaktade Hammarby Lidköpingssonen rejält och erbjöd posten som ordförande i föreningen. Ett ”Bajen” som då harvade i näst högsta serien (division 1).

— Det blev faktiskt så sen att Hammarby bjöd in min fru och mig till en match för att få ett besked om jag ställde upp. Jag hade tänkt tacka nej till uppdraget. Men vid entrén köpte vi några ringlotter och i halvtid meddelades lottdragningen. Vi vann 6,5 kilo bajonskinka. Då sa min fru till mig: ”Ett gott omen. Tacka du ja för den nya partiledningen verkar inte vara så intresserad av dina tjänster och något måste du ju göra…”. 

Och tackade ja, det gjorde Kenneth Kvist som slutade som partisekretare i januari 1993. I ett möte i en lånad arbetsbod på 3×4 meter (!) på Zinkensdamm lade Kvist fram sin vision för sex styrelsemedlemmar: satsa på ungdomsverksamheten, få fram ett damlag och nå Allsvenskan.
Hammarby gav tummen upp och klubben hade fått en ny ordförande.

Men det var knappast något dukat bord som väntade i Hammarby.
Med små ekonomiska medel och ständiga misslyckanden i kval till Allsvenskan fick inte direkt riksmedier — eller en bred publik — att vallfärda till ”Zinken”.

Det skulle snart förändras radikalt.
Under Kenneth Kvists ordförandeskap de första två åren lyckades Hammarby få bukt på en sviktande ekonomisk sits — även om sponsorer var mer än svårflörtade.

— Det var en del företag som sa: ”Kom igen när ni ligger i högsta ligan”. Vi uppvaktade många företag och en del sa nej på en gång. Bättre det för en del kunde man ringa 50 gånger och tjôta med. De gillade prata länge men blev inget.

De första värvningarna var att få ”hem” Hammarbykillar som prövat allsvenskt spel som Conny Rydqvist och Thomas Johansson.

Kvist fick reda på att den forne landslagsmålvakten Thomas Fransson var ledig för tränaruppdrag. Fransson hade då tränat Selånger men hade tidigare fört upp Borgia två gånger om till Allsvenskan.

— En väldigt bra värvning. Våra tränare ville sluta och jag tyckte nog att om vi ska ta det där steget, så krävdes det lite annorlunda bandytänk än vad som jag såg inom Stockholmsbandyn. Vi ville ha en kraft utifrån med bra och lång erfarenhet av elitbandy.

Första säsongen kvalade sig Hammarby kvar i Allsvenskan.
Och nu skulle det bli en historisk Silly season för ett ”pånyttfött” Hammarby.
Från de regerande mästarna VSK plockades Andreas Westman, Jonas Holgersson samt Mikael Larsson in.
Tre stjärnspelare på ett bräde.
Kenneth Kvist hade all anledning att le när spelarna var helt klara för Hammarby.

Men hur gick det egentligen till?

— En av våra spelare som gick på GIH hade pratat med Andreas Westman som också gick på GIH i Stockholm. Andreas hade sagt att det är ”jävla jobbigt att pendla till Västerås varenda jävla dag för att träna och spela bandy” och att ”Andreas vill att du ringer honom”.

I ungefär samma tankespår gick GIH-studenten Jonas Holgersson. 
Och Mikael ”Larre” Larsson jobbade i ganska närbelägna Södertälje på Scania. Den senare ringde själv upp Kvist.
De ville alla tre komma till ”Bajen” under förutsättningen att laget klarade sig kvar i högsta serien vilket de också lyckades med.
Västerås? 
Grönvitt var förstås inte lika glada och stretade inledningsvis emot.

— Vi förhandlade ganska mycket med Västerås. De blev väl först lite sura men insåg grejen, och att Hammarby inte behövt vara särskilt aktivt som värvare. Det var ju mest på spelarnas egna initiativ och av sociala skäl.

Tre stjärnor och Hammarby var klara?
Icke.
Innan transferfönstret stängde släpptes den gigantiska bomben: landslagsstjärnan tillika Vetlanda-anfallaren Jonas Claesson hade skrivit på för ”Bajen”.
Allsvenskans stora skyttekung som säsongen 1995/96 gjorde 58 mål vilket då var nytt rekord, ett mål mer än Villaikonen Mikael Arvidssons tidigare rekord från 1983.
Claesson var förmodligen världens bästa anfallare vid den här tidpunkten.
Vetlanda bandyklubb visste förstås om värdet av landslagsstjärnan.

— De ansåg att vi värvat världens bästa bandyspelare och det var ju svårt att få fram värvningssumman. Med Hammarbyfamiljen, lojaliteten och solidariteten lyckades vi få hjälp. Dessutom kom det in företagare: ”Åh, fan en sån världsstjärna”. Vi fick en skjuts i sponsorsarbetet.

Jonas Claesson blev Hammarbys femte nyförvärv våren 1996. Även finske målvakten Pasi Isoranta skrev på för klubben.

Kaffet eller annan dryck lär ha smakat extra fint på Söder när Hammarby laddade för säsongen 1996/97.
Kvala för att hänga kvar var inte längre något att tänka på. Nu var det enbart slutspel som gällde efter spelarförstärkningarna.
Och alltmer syntes nu Hammarby i TV-rutan.

— Det var så mycket intresse och de var tvungen att börja visa mera bandy också. Blev en hype kring det där och traditionen fanns ju.

Allt medieljus gav också effekt på ett annat plan.
Hammarby fick fler besök än vanligt av yngre förmågor på ”Zinken”.

— Det kom småkillar som aldrig sett bandy för att träna på allmänhetens åkning. I början på 90-talet hade det där bara varit hockeyklubbor men nu blev det mera bandyklubbor och bandybollar, så där var det något som hände med bandytraditionen.

Kenneth Kvist hymlade inte om att han på sikt ville se stjärnfyllda Hammarby etablera sig i allsvenskan och utmana om en plats i SM-finalen fram till år 2000, vilket han också framförde till styrelsen.
Ekonomin såg bättre och bättre ut vilket gjorde att målsättningen var realistisk.

För Hammarbys blev det respass i kvarten de följande tre åren alltmedan Jonas Claesson var kungen på tronen som bäste målskytt i svensk bandy.
Fjärde året — SM-final mot SAIK där det dock blev förlust med 5–8.

Oavsett nederlaget mot ”Stålmännen” var det givetvis en otrolig framgång för Hammarby och för stockholmsbandyn.
Och det var bara början för Södergänget, som skulle komma att spela totalt sju (!) SM-finaler på 00-talet.
Förlusten år 2000 fylldes på med ytterligare fem svidande finalförluster men obestridligen seglade Hammarby upp som en stor maktfaktor i svensk bandy.

Finns det något som kan kallas poetisk rättvisa inom idrotten så slog gulddrömmen till slut in 2010 när Bollnäs besegrades med 3–1.
En final där snön fullkomligt vräkte ner och stundtals omöjliggjorde något ordnat spel.

Kenneth Kvist minns så klart tydligt de ljuva minnena när SM-guldet äntligen var i hamn. 

— Det var väldigt spännande. Minns att vi åkte dit min fru och jag med bilen och det var ju ett äventyr bara åka dit i snöovädret som var. Minns att jag tänkte: ”Kan inte det här sluta snart så vi kan börja spela”. När snön bedarrade så hade nog Hammarby en snabbare förmåga att slå om spelet från lyrbandyn och det chansartade spelet. 

Firade du efteråt?

— På den tiden var det slottet och banketten i Uppsala. Var roligt att vara där som segrare i stället för som förlorare. Naturligtvis ljusa minnnen.

Vid den här tidpunkten var inte längre Kenneth Kvist ordförande utan verkade som ideellt arbetande VD i Hammarby Bandy AB. En post han innehade till årskiftet 2013.

För övrigt ett år där Hammarbys andra och hittills senaste SM-guld bärgades efter 9–4 i finalen mot SAIK.
Detta inför makalösa 38 474 personer på Friends arena.

— Det var en höjdare. Fantastisk bandymatch.

Vi skriver 2020 igen. En oigenkännelig tid i coronavirusets spår. Ekonomiskt har Hammarby likt praktiskt taget alla bandyföreningar drabbats hårt av pandemin.
Blir det ens någon säsong? 
Ingen kan svara på det just nu.
Med förhoppningsvis viruset i schack i vinter kommer Zinkensdamms IP åter lysa upp.

I Gröndal håller Kenneth Kvist koll på läget.
Ränderna går aldrig ur hos mannen som en gång var med och byggde fundamentet till det Hammarby vi känner till idag.

— Jag känner mig grönvit. Hammarby är en väldigt fin förening. Unikt i sammanhållning och finns ett ”go”.

Ingen tvekan om att ditt hjärta är stort för Hammarby bandy?

— Nä, så är det. En ära att ha fått vara med och bidra med lite positivt för Hammarby IF.

Rune Ask, Leffe Fredblad, Åke ”Plutten” Andersson, Fransson, Elis Sahlin, Bo Lundholm, Stefan Karlsson, Jonas Claesson, Stefan Erixon, P-O Steen, Håkan Nygren, Sonny Lööf — listan kan göras betydligt längre.
Alla har de betytt mycket för Hammarby bandy på olika sätt.

Klart är att Kenneth Kvist också betytt en hel del för föreningen.
Villaiten som en gång reste till Stockholm, fick huvudstaden att andas bandy på nytt och blev grönvit.

Mattias Bladh

* Denna artikel publicerades ursprungligen i maj 2020.