”Jag har nog försökt att inte titta i prisskåpet”

En ständig strävan att försöka hitta nya utmaningar och aldrig titta för mycket bakåt. Lesjöforssonen Andreas Bergwall är ingen vanlig målvakt. Snarare en levande legendar som aldrig har haft någon motsvarighet inom svensk bandy.

Ibland är det svårt att skildra någon på ett rättmätigt sätt. Du kan peka på meriter, visst, men det är inte tillräckligt för att täcka Andreas Bergwalls karriär inom bandyn.

I vinter är den levande legendaren spelande tränare i elitserienykomlingen AIK. Det känns så självklart att han, trots sina 45 år, fortfarande är aktiv som spelare.
Och är en bandymålvakt som fortfarande håller världsklass.

Det finns målvakter, stjärnmålvakter och så finns det Andreas Bergwall.
Stor, rörlig, lugn, placeringssäker, vinnarskalle och en jäkel på att inte släppa några enkla returer.

Sedan i början av millenieskiftet har Lesjöforssonen varit något av en mardröm för motståndarlagen.
En gigant mellan stolparna när det gäller att mota bandybollar och en stor personlighet. Hans CV är något utöver det vanliga men så är inte Andreas Bergwall en vanlig målvakt.

Bland annat har han bidragit starkt till sju VM-guld och spelat nio SM-finaler. Fem av dem har slutat guldkantat.

— Ja, det måste väl ändå anses som godkänt, säger Bergwall när Bandyfeber möter målvaktsgiganten när landet är mitt i en värmebölja i slutet av juni.

Följdfrågan kommer naturligt. Vilket SM-tecken har smällt högst? Bergwall är inte sen att replikera.

— Första. Göra något för första gången är speciellt. Innan vet du inte känslan. Efter så vill du uppnå den känslan om och om igen.

Tidernas bästa bandymålvakt. Så menar de flesta som följt bandyn de två senaste decennierna och det är svårt att säga emot det om vi ser till vad Bergwall presterat och vunnit genom åren. Vad gör honom unik? Nej, där får vi kanske inte ett precist svar.

— Ingen aning, men tack. Jag har nog försökt att inte titta bakåt eller i prisskåpet. Jag har alltid velat göra någonting mer, inte alltid jaga guld utan göra något jag har tyckt verkat intressant. Jag har älskat att få hålla på med bandy, jag gillar utmaningar såsom träna med VSK Fotboll i division 1.

Allt har sin början och en gång i tiden var Andreas Bergwall en liten grabb bland andra grabbar med bandydrömmar i lilla brukssamhället Lesjöfors i Värmland. Notervärt är också att målvakten Mikael Forsell fostrats i LIF och som sedermera sågs som världens bästa på positionen under 1990-talet.

År 2018 hade Lesjöfors 791 invånare.
Här växte Andreas Bergwall upp. Och här fanns också Lesjöfors IF, även känt som ”Bandybaronerna”. Föreningen grundades av Gerard De Geer eller ”Baron”, som han sedermera skulle komma att kallas, på 1920-talet efter att ha förvärvat bruket på orten.

1950 tog laget steget upp i allsvenskan för första gången. Intresset växte sig större och större. Notervärt är att Andreas pappa, Sven Bergwall, själv är en legendar inom LIF.  Bergwall den äldre gjorde debut i A-laget 1957 mot Slottsbron och hade många fina säsonger efter det.

Under 1960- och 70-talet var det en framgångsrik bandyförening. Största bedriften var en SM-semifinal mot Falu BS 1974 på Stålvallen, som blev hemmaplan på orten under samma årtionde. Ett årtionde som också skulle bli ett ödesmättat decennium.

När konstfruset kom på tal i kommunen var möjligen Stålvallen i Lesjöfors det självklara valet.
I stället blev det en konstfrusen isbana i Skogsryd i Filipstad.

Lesjöfors IF kämpade vidare på naturis men när laget åkte ur högsta serien 1983 har det aldrig blivit någon återkomst i finrummet.

Tongivande spelare valde andra klubbar som kunde locka med spel i högsta divisionen och, om vi ska uttrycka det krasst, fler möjligheter i större, livligare orter och städer runt om i Värmland eller andra närliggande landskap för hungriga bandyspelare.

Totalt har ”Bandybaronerna” gjort 21 säsonger i svensk bandys högsta division.
Frågan är om det någonsin blir spel i elitserien igen.

Väl långsökt i nuläget då laget numera lirar i division 2 södra Norrland och är ihopslaget med Filipstads BK och således heter Lesjöfors IF/Filipstads BK.
Förra säsongen blev det emellertid serieseger och kommande säsong lirar ”Bandybaronerna” i division 1.

Men inget kan ta ifrån Lesjöfors sin bandyhistoria. Det var ju här som levande målvaktslegendaren Andreas Bergwall fostrades — tillsammans med storebrorsan Marcus som också skulle bli en synnerligen framgångsrik bandyspelare.

Andreas Bergwall minns tydligt att han som ung pojkspoling blev varse om att bandyn var nummet ett i Lesjöfors.

— Bandy var väl det enda man gjorde, typ. Fanns liksom inget annat. Fotboll i division 5. Innebandy fanns inte där ännu då. I princip alla i klassen och i andra klasser spelade.

På näthinnan hos en ung Bergwall finns också en säsong när A-laget tog sig tillbaka till allsvenskan igen.

— Jag kommer ihåg när Lesjöfors gick upp till högsta serien. Minns glädjen. Sen kommer jag ihåg hur häftigt det var att gå från hemmet bort mot planen det året. Jag kommer inte ihåg något från matcherna, det är mera annat.

Var Lesjöfors ett bra ställe att bo på som barn?

— Tror inte stället spelar så stor roll egentligen. Däremot vilka värderingar man får av sina föräldrar. Det är därifrån allt kommer. Lesjöfors är ett litet ställe som är som många andra små bruksorter. Mina föräldrar har ett stort hjärta.

Pappa Sven har förstås varit oumbärlig under Andreas karriär inom bandyn.

— Han har betytt oerhört mycket. Han har gett mig råd hur jag ska göra och hantera olika saker. Typ allt har han betytt.

För Andreas Bergwall skulle det också bli spel i ”Bandybaronerna”. Från ungdomslagen slog han sig in i A-laget i ung ålder där det blev ett par säsonger.

Både Sven och mamma Anita Bergwall bor idag kvar i Lesjöfors. Det gör också två av Andreas systrar samt hans mormor.

Det blir några besök varje år?

— Det blir det. Absolut. Några per år.

1995 bar det emellertid iväg för Bergwall.
Nästa klubbadress: IFK Kungälv.

— Jag ville testa högsta serien helt enkelt. Hade noll koll på Kungälv innan. Visste nog bara att Olle Isaksson var tränare där. Fick jobb och lägenhet, säger Bergwall.

Hur var du som målvakt på den tiden?

— Ung, fladdrig, het.

Fladdrig säger du. Utveckla!

— Inte lika klar som målvakt. Mycket mera impulsiv. Inte samma lugna spelstil.

Och nu gick det snabbt. Andreas Bergwall hade bara spelat tolv matcher (!) matcher i Kungälv när blågult kallade 21-åringen till landslaget och
ett möte med Ryssland.

Skakiga ben till landslagssamlingen?

— Jodå. Åkte buss från Karlstad och när den stannade i Västerås och stjärnorna gick på så kände jag mig jäkligt liten.

Fullt förståeligt. Spelare som Pelle Fosshaug, Göran ”Rosa” Rosendahl och Stefan ”Lillis” Jonsson, för att nämna några, klev då på bussen.

Men några darriga ben gick till synes inte att se hos Andreas Bergwall under första landskampen den 10 januari 1996 på Zinkensdamm. Sverige vann dessutom med 6–5.

Har hört att du var rejält taggad under matchen och till och med bjöd på en rad svordomar mot ryssarna?

— Nä, inte då. Då var jag lugn. Däremot blev det en vanlig salva svordomar rätt i mikrofonen vid ett insläppt mål. Nervös dock.

Jodå, det hördes rakt ut i etern när Igor Gapanovitj satte ett straffslag i mål bakom Andreas Bergwall. ”Salvorna” plockades nämligen upp av en mikrofon på en tv-kamera bakom målet…

Första VM-guldet kom året därpå, 1997, — med storebrorsan Marcus i laget — när han agerade reserv bakom Mikael Forsell. Bergwall minns ett grymt landslag och…

— … Att det regnade. Det var i Västerås, läktarna var fullsmetade med folk. 10–5. Riktigt jäkla bra lag. Mycket större intresse runt landslaget på den tiden från alla håll.

Jo, uppemot 10 000 trotsade regnet, som hade öst ner hela dagen, och fick se Sverige vinna komfortabelt i finalen.

Kan man säga att du den säsongen stod för ett riktigt genombrott?

— När jag gjorde debut i landslaget visste väl ingen vem jag var när säsongen startade. Så det är klart att de två första åren i allsvenskan gick jäkligt bra. Genombrott kan man nog lätt kalla det, ja.

Att Andreas Bergwall var en sällan skådad talang gick inte obemärkt förbi. Efter två säsonger i IFK Kungälv bar det av till storlaget Västerås SK efter ett telefonsamtal som blev avgörande.

— Björn-Olle Forsberg (dåvarande manager) ringde mig. VSK var ju en av de största. Om jag skulle fortsätta min utveckling behövde jag träna med bra spelare. VSK var optimalt på alla sätt.

Pelle Fosshaug, Ola Fredricson, Samuli Niskanen, Micke Carlsson… Hur blev du omhändertagen i detta gäng?

— Det var inga problem att komma in där. Visade man att man var där för att tävla, som det handlade om hela tiden, så var allt lugnt.

Redan under sin första säsong i VSK, 1998/99, fick Bergwall uppleva sitt första SM-guld i karriären. Detta efter seger med 3–2 mot Falu BS — samtliga tre målen tillkom på hörnor.
Lesjöforssonen hade nått ett av sina drömmars mål.

— Grym glädje kände jag. Första guldet. Väldigt speciellt.

Har läst någonstans att du knöt skridskorna för hårt inför finalen vid nationalsången. Hur blev det så?

— Var nog lite nervös att inte skridskorna satt nog hårt, så då drog jag lite till. Det släppte lite senare.

Två år senare stod hans VSK återigen högst på prispallen. Detta efter en lysande säsong som kröntes med en finalseger över Hammarby.
Men det var tajt värre då segern stannade vid 4–3.

— Hammarby hade en massa avslut i första halvlek. Tror det var 18–2 och vi ledde med 2–1. Fick en kanonstart i och med frilägesräddningen av Jonas (Claesson). Brorsan (Marcus Bergwall) hade ett skott i ribban i andra halvlek. Har för mig att vi gjorde mål strax efter. Marginalerna var med oss. Östlings (Anders) mål ej att förglömma heller.

Visste du att brorsan skulle bomma när han laddade för skottet?

— Japp… Han sköt från fel håll. Jag var dock inte alls beredd på att han skulle få till ett så pass bra och högt skott.

En sak som slagit mig — hur sjutton hanterade pappa Sven och Anita Bergwall dilemmat med två söner i respektive finallag?

— De hanterade det bra. De sa hela tiden att de höll på båda. Skulle bli glada för den som vann och vara ledsna med den som förlorade.

Att uppleva en första finalförlust är inte roligt, men det fick Andreas Bergwall göra 2002 när VSK föll med 4–8 mot Sandviken.

— Kommer inte ihåg jättemycket. Kommer ihåg att Ted Andersson och Södergren (Patrik) krockade så Södergren fick bryta och Ted fick lårkaka. Ja och ”Murren” (Magnus Muhrén) gjorde några mål.

Efter säsongen 2003/04 skulle det komma att dröja innan Bergwall återkom till VSK. Säsongen 2004/05 blev det en avstickare i Vetlanda.

— Vetlanda blev det på grund av att jag var på väg till Ryssland. Innan allt var klart värvade VSK Kjörling (Daniel). Jag hade ett år kvar på mitt avtal så jag förstod att min speltid skulle bli mindre. Därför valde jag att gå till Vetlanda.

Efter en säsong i Småland blev det spel i Hammarby. En succéfylld säsong där ”Bajen” tog sig till SM-final men föll med 2–6 mot ett starkt Edsbyn. Notervärt är att Hammarby fick tre bortdömda mål i första halvlek.

— Vet bara att det var några tveksamma saker som hände i den finalen.

Chans till revansch fanns säsongen efter då Bergwalls Hammarby återigen tog sig till en ny SM-final. Motståndet var återigen Edsbyn och länge såg det ut att bli första guldet för Stockholmsgänget. Men 3–0-ledningen blev i slutändan 3–4 efter att Pär Törnberg avgjort i förlängningen.

En match som Andreas Bergwall snabbt bestämde sig för att glömma.
Idag minns han inte mycket av just den SM-finalen.

— Nä. Faktiskt inte. Har inte sett en enda bild från den finalen. Vet att vi var bra och att jag släppte en tveksam i sudden.

Efter det svidande nederlaget packade Andreas Bergwall resväskan för ett äventyr i Ryssland. Destinationen var storstaden Kazan och spel i Raketa (sedermera Dynamo-Kazan).

Bergwall minns tillbaka på en givande period där han tog med sig en hel del erfarenhet, förutom titlarna och utmärkelserna, när det var dags att lämna.

— Hur bandy spelas i Ryssland. Hur proffsigt det var i klubben. Hur annorlunda livet är där mot här.

Vad var mest annorlunda som du upplevde det jämfört med Sverige?

— Bandymässigt så var det att alla verkligen var noga med allt.

Ge några exempel.

— Förberedelser, uppvärmning, stretch före och efter. Energi, läkare, massörer etc.

Det här med att vara noga inför matcher är något som jag känner att du verkligen har prioriterat under karriären. Inget har lämnats åt slumpen?

— Jag vill vara förberedd. Så enkelt är det. Jag vill veta vad jag möter.

Jag vet att du alltid har varit noga med träning och material. Det sistnämnda, hur viktigt har det varit för dig att modifiera målvaktsprylar när du fått en ny leverans till dig?

— Det har varit oerhört viktigt. Alltid när jag fått något så kollar jag vad som kan tas bort, som är i vägen. Sen vill jag så klart göra till exempel benskydden mjukare. Det är några timmars jobb men mycket väl värt det. Jag gör allt själv också. Vågar ju inte lämna iväg det ifall det inte skulle bli perfekt.

Säsongen 2010/11 kritade Bergwall, kanske något oväntat, på för Tillberga. Men det blev enbart en säsong i Västeråsklubben.

— Ville vara på hemmaplan och då blev det så.

Året efter blev det ytterligare en sejour i Ryssland och Dynamo-Kazan där han trivdes sedan tidigare. Men det var sista äventyret i det stora landet i öst. Efter totalt fyra säsonger i Ryssland hade han lyckats, bland annat, vinna ryska cupen och även blivit utsedd till ligans bäste målvakt.

Och nu tog det verkligen fart på svensk mark igen när Bergwall skrev på för Hammarby, klubben han lämnade 2007.

”Bajen” gjorde en strålande säsong och huvudpersonen var en stor del i den framgången.
De grönvita tog sig hela vägen till SM-final mot SAIK 2013 — där ”Stålmännen” besegrades med hela 9–4 inför över 38 tusen (!) åskådare på läktarna i då nybyggda Friends arena.
Nytt publikrekord för en SM-final i bandy.

— Det var otroligt. En upplevelse att spela den finalen. Kul för oss spelare att få uppleva hur det är att lira inför så mycket folk och med det trycket som var.

Ja, hur var det att i första halvlek ha Hammarbyklacken i ryggen?

— Jag hade ont i huvudet i halvtid. Visst, det gick åt vätska — det var varmt. Men publiken gjorde ett fantastiskt jobb och skapade bra tryck.

För Hammarby var det andra SM-guldet i klubbens historia. För Andreas Bergwall var det tredje SM-tecknet i karriären.

Och sen bar det av, där karriären tog fart en gång i tiden, till VSK inför säsongen 2013/14. Ett lag som hade något riktigt bra på gång och med Andreas Bergwall i laget stärkte grönvitt aktierna rejält att gå långt i slutspelet. Det gjorde laget också då Mesta mästarna gick till SM-final mot SAIK. För Bergwall och VSK slutade det dock med en svidande 4–5-förlust i Friends arena.

Då tyckte Andreas Bergwall efteråt att VSK inte var värda att vinna den finalen. Något han står fast vid även idag.

— Ja, så var det. En säsong där inte mycket stämde spelmässigt. Tog inte poäng av något topplag innan slutspelet. Vi fick igång något som vi jobbade vidare på när vi klev in i slutspelet. Mot Vänersborg trodde nog rätt många att det skulle vi fixa men visste inte hur mycket det skulle krävas. 0–2 i matcher och 0–3 i tredje innan det blev ”Jahapp, det var det, nu kan vi ju bara köra….”

— Hammarby i semi var nyckeln första matchen plus att de sa att de siktade på 3–0 i matcher. Vi gjorde en riktigt, riktigt bra match i första på ”Zinken”. Sen var vi totalt sett för dåliga under säsongen för att förtjäna att vinna SM.

Men säsongen efter blev det revansch för ”maskinen” VSK, som det i folkmun började pratades om. Laget hade möjligen inte de enskilt största stjärnorna i elitserien i truppen, men var oerhört svåra att tas med. Det blev också SM-final i slutändan för VSK och SAIK slogs tillbaka med 6–4.

— Första på Tele2. Jo, den kommer jag ihåg en del av. SAIK satte fart direkt, men vi kändes stabila. Hade 3–1 i halvtid. Ryckte ifrån i andra men SAIK pressade oss ordentligt. 5–4 och några bra chanser innan vi gör 6–4 på tilläggstid.

Succén upprepades säsongen därpå den 19 mars 2016 när lagmaskinen VSK tog sig till ännu en SM-final och besegrade Villa med 5–2.

— Vi var absolut bra. Vi hade ett lag som var bra, utan superstjärnor. Vi hade ett spel utan handbroms. Villa var också bra. Hade de gjort 3–2 så tror jag inte vi hade orkat vända….

— Innan finalen snackades det ju nästan bara om att Villa skulle vinna sitt första guld. Tog ju bort lite press från oss.

Ja, Villa hämtade upp 0–2 till 2–2 och Daniel Andersson och Jesper Eriksson var sedan på vippen att ge Villa ledningen — om inte Bergwall stått för två målvaktsräddningar som inte finns på kartan.

Men efter två raka SM-guld bröts VSK-sviten. 2017 och 2018 missade grönvitt finalen.

Vad tror du var anledningen till att ”maskinen” bröts? För ni var verkligen en ”maskin” de två åren innan?

— Lite mättnad samtidigt som kraften inte fanns där för spelet vi hade. Sen förnyade vi oss inte som vi borde utan körde på samma.

Icke att förglömma — 2017 blev ändå minnesvärt. I sin 195:e landskamp och allra sista framträdande i blågult bärgades ytterligare ett VM-guld för Lesjöfors store son när Ryssland besegrades på hemmaplan i Sandviken. Detta efter en riktig rysare (4–3).

— Det var precis så jag ville ha det. Spelat länge, vinna på hemmaplan och sluta. Guld och ännu en utmärkelse som bäste målvakt. Grymt slut.

Hans sjunde guld i landslagströjan.
Ett grymt slut, obestridligt, men när Bergwall får frågan om vilket guld i landslaget som smällt högst under alla dessa år får vi gå tillbaka i tiden.

— VM-guldet 2009 var speciellt. Sista guldet med brorsan.

Och den 18 april 2018 blev det officiellt att Andreas Bergwall lämnar VSK efter totalt elva säsonger och 343 matcher för Sportklubben.

Nästa klubbadress för Bergwall kom något som en överraskning för många: allsvenska nykomlingen men hårdsatsande AIK med stora ekonomiska resurser i ryggen.

— Valen duggar ju inte direkt in när du är 44 år och vill spela något år till. Jag har varit AIK-supporter sedan liten grabb. Valet var inte svårt när det kom. Jag trodde aldrig att möjligheten att representera AIK skulle komma, i alla fall inte i någon av de högre divisionerna innan jag lagt av.

Solnaklubben tog sedan steget upp i elitserien i vintras och Andreas Bergwall hade en stor del i avancemanget.

— När jag träffade AIK första gången så var planen glasklar: AIK skulle upp. Fortfarande så är planen lagd flera år framåt i tiden. Jag är glad att jag nu är en del av den. Vilka ekonomiska muskler som finns kan jag inte uttala mig om. Vet att vi har bra samarbetspartners. AIK är en stor klubb, det syns så klart även hos oss i bandyn.

Att AIK är tillbaka i landets högsta bandysverige har emellertid splittrat bandysverige.

— AIK har gjort sig förtjänta av att spela i elitserien. Man har inte gjort som många andra lag. Man satsade ur i princip ingenting för att ta sig dit. Utan egen ungdomsbandy så har det ju stuckit i mångas ögon. Dock kan man konstatera att det är många AIK:are i laget. Det finns inget mellanting när det gäller AIK, antingen är man för eller totalt emot. Vi behövs ur ett medialt syfte. Det har redan märkts.

Visst, det har stormat kring AIK under våren. Inte minst efter Bandypuls granskning av AIK Bandy där Bandypuls i början av april hävdade att det förekommit ”ekonomiska oegentligheter” kring ett bolag kopplat till AIK Bandy där svarta pengar ska ha betalats ut.

Det resulterade så småningom till att förbundet startade en utredning kring AIK och i förlängningen om klubben skulle fråntas elitlicensen.
Men den 8 juni kom beskedet från Svenska bandyförbundet att AIK får behålla elitlicensen.

— Jag har följt en del, inte allt. Min känsla är att man gissar jävligt mycket och tycker en massa skit utan att veta någonting. Svenska bandyförbundets utredning gav inget. Det är jävligt lätt att tycka en massa och det är lika lätt att skriva det. Skillnaden är när du har belägg och inte går på vad du ”hört” eller vad ”någon” har sagt.

Var du orolig någon gång att ni kunde mista elitlicensen?

— Nä… Man hade gett AIK elitlicensen på fakta som var inlämnat. Och att man sedan skulle frånta AIK den så krävs det ju att något inte stått rätt till och uppenbarligen så fanns det inget konstigt. Tittar man sig omkring så kan man nog fundera om inte många andra klubbar borde oroa sig betydligt mera.

Du var inne på det tidigare att AIK kan gynna bandyn medialt. På så vis kanske alla negativa reaktioner på sociala medier kan bli positivt i slutändan i och med att det snackas bandy?

— Tycker redan att det svängt lite här och där efter att framförallt Ryazantsev (Pavel) blev klar. En stor stor profil. Medialt så skrivs det alltid mer om storstadslag, både positivt och negativt.

Alla värvningar ni gjort. Det är inga dåliga pjäser AIK ställer på isen i vinter?

— Vi har varit tvungna. Förra årets trupp var för att ta sig upp. Vi ansåg att den truppen inte skulle hålla i elitserien och med all negativ publicitet så tog det tid och många nej innan saker började hända.

Att värva flertalet stjärnspelare och spela ihop till ett fungerande lag är ingen enkel sak. Oavsett om det gäller bandy eller andra lagsporter. Klart är att Andreas Bergwall har funderat en hel del över hur AIK ska lira bandy kommande säsong.

— Jag har en idé hur vi ska spela. Jag kommer jobba med den från ispass ett. Vi kommer spela några träningsmatcher och säkert delta i någon cup. Vi kommer säkert svänga mycket i prestationerna men 1 november borta mot Bollnäs så ska vi vara redo.

Offensiv bandy? Har du någon grundfilosofi?

— Min grund är att du vinner inga matcher på egen planhalva när du har bollen. Sen gäller det att hitta ett försvarsspel som alla köper. Det kan vara 4-5 olika sätt med tanke på motstånd, även olika under match. Offensivt betyder det att jag vill ha upp bollen så snabbt som möjligt med minsta möjliga kraft.

Ni möter Villa borta i vinter. Parkera bussen är inte din grej även i ett sådant möte?

— Parkera bussen kan man ibland bli tvungen till på grund av att man blir nertryckta av motståndaren, vare sig man vill eller inte. Men min grundtanke är inte att spela så.

Vad har ni för målsättning säsongen 2019/20?

— Finns ingen ännu.

Men om du kan ge en hint — slutspel antar jag att ni vill ta er till?

— Såklart. Men ett mål kan vi inte ha innan truppen är klar och alla är på plats. Sen finns det olika typer av mål: vad du är nöjd med, vad som du strävar efter och sen ett mål som blir mer av en utopi.

Är det fler spelare på ingång eller säg så här: är det några delar som fattas i bygget?

— Vi tittar på några fler. Det är väl allt jag kan säga om det.

Om han tycker det ska bli kul att vakta AIK-målet vinter?

— Ja, det ska det garanterat bli! Det är det alltid tills dagen kommer och jag slutar. Det är därför jag spelar för att det är så jäkla kul.

Ett svar som indikerar att 45-åringen kanske har fler än en säsong kvar i kroppen.

— Tveksamt. Kroppen börjar säga ifrån allt mer. Jag påbörjar en tränarhistoria nu och med stor sannolikhet så är det som tränare jag finns runt bandyn nästa år.

Mattias Bladh