”I bandyn krackelerar nu flera klubbars vackra exteriörer”

KRÖNIKA Storklubbar faller som furor.
Dramat som nu spelas upp är tragiskt.
Ändå kan det vara räddningen för svensk bandy — om nu alla kort läggs på bordet.

Det tycks ligga i människans natur att försöka dölja sina misstag och tillkortakommanden så länge det bara går. Att febrilt putsa på det yttre innan fasaden hänsynslöst rämnar.

I bandyn krackelerar nu flera klubbars vackra exteriörer.
Det är som en utdragen jordbävning som skakar hela sporten i dess grundvalar.

Som mest gungar marken just nu under några av storklubbarna i den absoluta toppen. Det är inte vilka klubbar som helst — det är Mesta mästarna VSK och ”Stålmännen” i Saik som står barskrapade. Och sedan tidigare brottas även andra tidigare guldkantade klubbar som Hammarby och Edsbyn med grava ekonomiska problem.

Personer i ledande befattningar i dessa föreningar känner vibrationerna under sina fötter, försöker desperat limma ihop sprickorna i bygget och och måla över.

Kanske kan fansen rädda oss? Kanske kan kommunen gå i borgen för ett lån? Kanske kan vi slippa betala av på skulderna? Kanske en extern sponsor kan ta hand om spelarlöner?

Det är tankar som på fullt allvar går i huvudena i styrelserummen.

Klassiska kortsiktiga lösningar. Lappa och laga. För då kommer det ju att ordna sig och bli bra igen. Och förbundets elitlicens får man ju alltid ändå till slut.

VSK gick i dagarna ut med ett pressmeddelande och bad företag och privatpersoner om pengar för att komma tillrätta med akuta likviditetsproblem. Utan att ge hela bilden. Utan att berätta hur mycket pengar som behövs och hur stora hålen är. Detta retade med rätta många av klubbens supportrar. I samma andetag, utan att blinka, meddelade klubben glatt att eftertraktade tränaren Michael Carlsson skrivit på för ytterligare tre år.

Inga tecken på att förstå vidden av problemen. Ingen ödmjukhet, ingen transparens, ingen självrannsakan — bara tecken på att man inte fattat allvaret.

Inte heller hos Saik har man insett att full öppenhet och ordentlig vilja att ta itu ordentligt med krisen är den enda vägen framåt. I stället är det genom journalistiska granskningar av klubbens kaos som jättehaveriet uppdagats (8 miljoner i skulder!).

Även Hammarby fortsätter att sopa smutsen under mattan. Nyligen kom också, som ett brev på posten, uppgifter om att klubben (för vilken gång i ordningen?) hade svårt att betala ut spelarlönerna.

I Edsbyn har fansen genom insamlingar sett till att hålla klubben över ytan.

För fem år sedan gick årets elitserienykomling Falu BS i konkurs efter att i många år kånkat på en allt tyngre ryggsäck av skulder.

Det var sorgligt när en anrik klubb gick i graven.

Men det visade sig att det faktiskt var det bästa som hänt föreningen i modern tid.

Ur askan reste sig ett stabilt litet nybygge.

Man fick lära sig läxan den hårda vägen. Aldrig mer, blev mantrat. I dag är BS tillbaka i bandyns finrum, med svångremmen åtdragen och med sannolikt den billigaste spelartruppen.

Eftersom Falu BS tycks ha lärt sig av historien och numera rättar sig efter plånboken får laget tampas i bottenträsket. Högre upp i tabellen finns i stället de klubbar som fortsätter värva dyrt och aldrig tycks lära sig något, med ett tydligt undantag i form av välskötta Villa.

Bandyklubbarna har det tufft, allt tuffare tycks det. Men det går att överleva. Men då måste du släppa prestigen, lägga korten på bordet, ta dig i kragen, stå på egna ben och bygga om från grunden. Vädra ut det unkna och göra av med mindre pengar än du får in.

Förhoppningsvis kan någon i berörda föreningar inse det i tid, innan konkursen är ett faktum.
Det kan vara räddningen.

Magnus Helander