Från arkivet: Boltic – 1980-talets gigant inom svensk bandy

IF Boltic prenumererade på SM-guld och finaler under 1980-talet. Karlstadlaget hade en storhetstid utan motstycke inom svensk bandy. Och svenska herrlandslaget fick äntligen smaka på hur det känns att ta VM-guld. 

Dynasti. Storhetstid. Kalla det vad ni vill. Men IF Boltics entré i svensk elitbandy var inget annat än en stor sportslig succé. Karlstadlaget, vars föreningsnamn anspelar på fotbollslagen Bolton och Celtic, vann inte mindre än sju SM-guld (!) på 1980-talet (1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1988) och var även i SM-final 1986 samt 1987.

Faktum är att den osannolika resan startades med SM-guldet 1979, som sedan följdes av en guldsvit utan dess like.

Det låter nästan för bra för att vara sant.
Inom professionell lagidrott är det få lag som mäktat med en sådan prestation.
Förutom alla SM-guld så vann Boltic även World cup fyra gånger under 1980-talet (1980, 1981, 1985, 1986) och Europacupen vid fem tillfällen (1981, 1982, 1984, 1985).

Även Boltics damlag blev svenska mästare hela sex gånger under 1980-talet (1982, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989).
Det var alltså en hegemoni på såväl herr- och damsidan vid den här tiden (reds. anm. dambandyns historia kommer behandlas separat efter herrbandyns historia).

Men hur var det möjligt för Boltics herrlag att bli en så stor maktfaktor under hela 1980-talet?
Tidigare spelande tränaren Lars ”Snöret” Berg var en av arkitekterna och när han tog över som ordförande 1974 hände det saker för Karlstadlaget som då harvade i division 2.

Hela Boltics organisation blev mer professionell än tidigare och planen var på sikt given: vinna SM-guld.
1975 lockades rivige förbundskaptenen Curt Einarsson — även kallad ”Bandyprofessorn” — till Boltic och under hans sex år i klubben gick laget från bandyns ”bakgård” till att bli ledande i bandy-Sverige.
I samma veva som Einarsson anslöt värvades storstjärnan och Falu BS-sonen Bernt ”Bempa” Ericsson, Kjell-Göran ”Fille” Broström och superlöftet Pelle Togner (Nässjö).

Det blev inte oväntat avancemang till division 1 (då högsta serien) direkt och debuten i högsta serien säsongen 1976/77 blev lyckosam.
Slutade med serieseger i division 1 södra och sedermera uttåg i kvartsfinalen mot Broberg.

Det var alltså en nykomling att räkna med.
Milt uttryckt.
Tränaren Curt Einarsson hade skyhöga krav på sina spelare. Träningsdosen trappades upp rejält och nu var det dessutom träning året runt som gällde — ett då helt nytt grepp inom svensk bandy. De många teoripassen icke att förglömma i sammanhanget.

Säsongen 1977/78, med nyförvärvet Bengt ”Pinnen” Ramström i laget, slutade Boltic trea i division 1 södra bakom Västerås och Örebro.
Laget tog sig ända till semifinal där det emellertid tog stopp mot Västerås.

Nu var Boltic inget okänt gäng i bandy-Sverige.
Karlstadlaget var redan etablerat och en framgångsvåg utan dess like skulle utspela sig många år framöver.
Från 1979 och tio år framåt blev det SM-final varje säsong varav åtta av dem slutade med guld. Mycket tack vare alla värvningar av stora talanger som Kjell Kruse, Anders Bridholm, Kenth Hultqvist, Peter Olsson med flera. Lägg därtill, bland annat, landslagsspelare i Ola Johansson, Björn-Olle Forsberg och Stefan Karlsson.

Det första historiska SM-guldet 1979 tillkom via 7–4  mot Broberg på Söderstadion. I halvtid låg Boltic under med 1–3 men sopade banan med hälsingelaget (där stjärnliberon Stefan Karlsson huserade, som blev klar för Boltic på banketten efteråt) i andra akten.
Det blev dessutom legendaren Bernt ”Bempa” Ericssons sista framträdande på den stora scenen. Falu BS-sonen gjorde två mål i finalen och fick alltså avsluta karriären på elitnivå på bästa sätt.

Efter denna triumf fanns det inget som kunde stoppa Boltics framfart. I alla fall inte om vi ser till vilket lag som i slutändan stod överst på prispallen. Föreningen hade fina sponsorintäkter och ekonomiska resurser att fortsatt värva vassa spelare från andra klubbar i landet.
Men de pengar som Boltic förde in i svensk bandy var knappast populärt överallt i bandy-Sverige.

Ett redan starkt Boltic blev nu ännu starkare när laget snudd på prenumererade på SM-gulden under första halvan av 1980:

• 1980 — seger med 5–3 i finalen mot Sandviken.
• 1981 — seger mot Selånger med 4–3.
• 1982 — seger mot Edsbyn med 3–2.
• 1983 — seger mot Villa med 5–0 (0–0 efter ordinarie tid).
• 1984 — ny seger mot Edsbyn med 2–0.
• 1985 — seger mot Motala med 4–3.
• 1988 — seger mot Vetlanda med 5–2.

Hängde ni med i svängarna?

All framgång till trots — Boltic blev aldrig en stor publikdragare hemma i Karlstad även om det givetvis funnits hängivna supportrar hela vägen.
Den egna klacken överglänstes också rejält av samtliga motståndares motsvarigheter vid klubbens alla SM-finaler.

Vad det beror på är det nog ingen som säkert kan säga.
Konkurrensen med Färjestad och ishockeyn? Travet?

Vi låter det vara osagt men visst kan avsaknaden av en lokal prägel på laget vara en del av förklaringen. Något som alltid har varit ett viktigt signum för bandyklubbar och supportrar har varit att få fram och odla egna produkter. Alla värvningar utifrån som inte hade någon koppling till Karlstad gjorde möjligen att många Karlstadsbor inte kunde identifiera sig med Boltic.
Detta till skillnad mot traditionsrika och klassiska bandyföreningen IF Göta, bildat 1904, från Karlstad som sedermera hette IF Karlstad-Göta från år 1979. Den anrika föreningen slogs ihop med Boltic år 2000 (BS Boltic Göta, men är numera upplöst).

Det var inte enbart Boltic-show under 1980-talet.
Såväl 1986 och 1987 fick Karlstadlaget ”bara” nöja sig med SM-silver efter finalförluster mot Vetlanda respektive Motala.

Vetlanda lirade inte mindre än sju SM-finaler mellan 1986-1995.
Resultatet av ett gediget arbete sedan mitten av 1970-talet, ett decennium som präglades av ett VBK som pendlade mellan division 1 och division 2.
Men när Lars Forsell tillträdde som ordförande 1975 påbörjades ett systematiskt arbete för att etablera Vetlanda i högsta serien. Kommunen och näringslivet stöttade satsningen. Företaget Sapa, tillverkaren av aluminumprofiler, på orten var också med på tåget. På företaget jobbade även många inom VBK.

Lars Forsell hade många järn i elden och hade vidare en stor del i att Tjustkulle IP:s konstfrusna bandyanläggning kunde invigas den 21 november 1976.
Sedan gick det framåt för VBK även om det skulle dröja till säsongen 1981/1982 innan smålänningarna etablerade sig i Allsvenskan (högsta serien bytte namn till Allsvenskan denna säsong).

Ett stort lyckodrag var att VBK lyckades locka över mästartränaren Curt Einarsson till klubben. Einarsson hade tidigare lett Boltic till tre raka SM-guld (1979,1980, 1981) och bildade tillsammans med tränare Hasse Ekman och lagledaren Ulf Bernström en succéfylld tränartrojka.
Precis som i Boltic lämnades inget åt slumpen med ”bandyprofessorn” Curt Einarsson vid rodret. Träningarna blev inte oväntat tuffare och betydligt fler till antalet.
Spelarna fick ta ett större ansvar än tidigare; på och utanför isen.
En högre professionalitet med målet att sluta halka ned i seriesystemet i tid och otid.

Säsongen 1982/83 var en genombrottssäsong för VBK där laget tog sig ända till kvartsfinal men där det tog stopp mot Sirius. Med spelare som Jonny Ljung, Leo Segerman, Ulf Sainio, Dag Klingborg, Per Lennartsson och inte minst målsprutan Patrik ”Putte” Johansson såg framtiden ljus ut.

Och visst blev det än ljusare när landslagsliberon Stefan Karlsson skrev på för VBK samt Per Togner (spelade bara en säsong i VBK). Lägg därtill Thomas Fransson och Kenth Hultqvist till ett guldsatsande Vetlanda.

1985 värvades Kent Edlund från IFK Motala på vänsterhalven och vasse målskytten Lars Johansson från Nässjö.
Det var bara en tidsfråga innan laget skulle ta den där SM-finalplatsen och 1986 var smålänningarna i en för klubben historisk första SM-final.
Och föga överraskande stod Boltic för motståndet.

VBK segrade med 2–1 och de många tillresta supportrarna — uppskattningsvis sex tusen med gulsvarta sympatier på läktarna — var i sjunde himlen.
Patrik ”Putte” Johanssons 2–0-mål i slutet av första halvlek, efter lysande förarbete av Per Lennartsson, blev avgörande. Närmre än en reducering kom inte Boltic i andra halvlek och VBK-målvakten Pontus Sundelius ingav en stor trygghet i sitt spel när det brände till.

1988 var Vetlanda ånyo i final, under nye tränaren Johnny Petersson, och återigen mot Boltic. Nu blev det emellertid förlust med 2–5 på en is som knappast var värdig en SM-final. VBK kunde ändå trösta sig denna säsong med en World cup-seger.
Året därpå, 1989, var de gulsvarta åter i final — mot Västerås.
VBK, med unga stjärnskottet Jonas Claesson som för övrigt svarade för två mål i finalen, förlorade matchen med 3–7.
Ett grönvitt som skulle komma att växla upp rejält under 1990-talet.

Boltic var tveklöst 1980-talets starkaste lag men sammantaget växte Vetlanda ut till en svår nöt för Boltic att knäcka en bit in på decenniet. Mötena lagen emellan blev inte sällan lite fula med slag och bentacklingar.

Från Boltic och Vetlanda till IFK Motala. Östgötarnas triumf mot självaste Boltic i 1987 års SM-final är något som det med rätta pratas om än idag på orten. Ett nervkittlande möte som gick till sudden death. Efter sju minuter tilldömdes Motala ett straffslag.
Håkan Rohlén hade under hela säsongen varit en pålitlig straffskytt. Men nu var han trött och utmattad efter en tuff match när han skrinnade från avbytarbänken till straffpunkten.
Skulle han missa? Nej, bollen satt fint i nätmaskorna bakom bakom stjärnmålvakten Anders Bridholm och vilt IFK-jubel utbröt efteråt.

SM-guldet var inte ologiskt även om IFK Motala var nederlagstippade inför finalen. Två år innan hade IFK varit i final mot Boltic (förlust med 3–4) och hade hela tiden sedan debuten i högsta serien, säsongen 1979/80, gått framåt på flera fronter.
IFK drog storpublik på Motala isstadion och hade ett imponerande bortafölje.
Klubbens ekonomi visade gröna siffror.
Defensiven var IFK:s stora signum när laget etablerade sig i bandyns finrum — hela vägen till guldet.

Så småningom värvade klubben spelare som Ulf Spångberg, Robert Jonsson, Frank Nordlund och Urban Andersson. Laget spetsades sedan med talangen Håkan Rohlén från Skogås i Stockholm.
Sista pusselbiten för det blivande mästarlaget var måltjuven Mikael Arvidsson, som värvades från Villa.

***

Efter elva VM-turneringar utan att kunna rubba Sovjetunionen kunde Sverige äntligen fira sitt första guld på tolfte försöket i Chabarovsk 7-15 februari 1981.
En enastående bragd och för alltid en milstolpe i svensk bandyhistoria.

Sverige, lett av förbundskaptenen Håkan Sundin, lade grunden till VM-guldet genom att besegra Sovjet med makalösa 6–1 i inledningsomgången. Eftersom bandy-VM vid den här tidpunkten avgjordes som en dubbelserie mellan fyra nationer (Finland och Norge övriga länder men hade inget att sätta emot) var mäktiga Sovjet i brygga i slutomgången mot Sverige.

Visserligen vann sedan Sovjet med 3–1 och hade en bättre målskillnad (+ 30 gentemot Sveriges + 28) när allt summerades
Detta spelade ingen roll då inbördes möten gällde om två lag hamnade på samma poäng.

En snabb återblick på den klassiska 6–1-matchen på Leninstadion ser ut så här:

• 1–0 (17) Mats Carlsson klipper till på ett frislag. Lazarev chanslös i målet.
• 2–0 (26) Bengt ”Pinnen” Ramström lurar Lazarev åt ”fel håll” och lägger enkelt in bollen.
• 3–0 (28) Mikael Arvidsson pangar in bollen, med ryggen vänd mot mål. Lazarev får kapitulera.
• 4–0 (31) Per Togner, styrning.
• 5–0 (38) Mats Carlsson på hörna.
• 6–0 (48) Håkan Karlsson på ett påpassligt vis.
• 6–1 (76) ”Tröstmål” via Valerij Eichvald på en kontring.

När det stod klart att Sverige vunnit bandy-VM för första gången var det en salig blandning av glädjetårar, lättnad och alla tänkbara känslor i det svenska lägret.