Från arkivet: bisarra semifinalen mot Tatarstan

Det finns märkliga idrottsskeenden och så finns det en semifinal i Russian Government Cup år 2000 mellan Sverige och Tatarstan i ryska Kazan.
En match som aldrig spelades på grund av en förrädisk is — utan fick avgöras direkt på straffar efter mycket om och men.
Och detta till en excentrisk borgmästares stora glädje.

Låter det som en fabricerad historia och kanske lite snurrigt?
Eller en anekdot vars sanningshalt kan ifrågasättas på samma sätt som att Einar Ask sköt så hårt så målvakterna kastade sig åt sidan för att inte bli träffade av bollen?

Ja, förmodligen.
Men det är ingalunda inte annat än fullkomligt sant.
Eller så är den ryska kulturen — grovt generaliserande, förstås — något som särskiljer sig mot den svenska motsvarigheten.
Om den saken lite senare.

Den kalla, bistra vinden piskade i de många ansikten som fyllde Raketa-stadion.
Omkring 15 000 åskådare, de flesta med pälsklädda mössor, var på plats när Sverige ställdes mot ryska delstatslaget Tatarstan i ”Lilla VM” år 2000 i ryska Kazan. Eller Russian Government Cup om ni så vill.
Mötet kunde förstås bara sluta på ett sätt.
Med storseger för Sverige mot Tatarstan som, mer eller mindre, var ett ryskt B-gäng.

— Det var ett genrep men ett otroligt intresse. Det hade varit ganska varmt med ryskt mått mätt och så slog vädret om. Temperaturen sjönk oerhört snabbt, säger Kenth Hultqvist, som då var svensk förbundskapten.

— Vi hade laddat rejält och snackat mycket. Målet var att vinna VM längre fram. Vi ville kliva vidare och detta var helt enkelt en avverkningsmatch för att sen spela final mot ryssarna.

Men det var något som inte stod klart till när tiden var inne för avslag.
En redan otålig publik, som köat länge inför matchen för att se sitt Tatarstan försöka skrälla mot Sverige, stod och trängdes på de välfyllda läktarna medan klockan tickade på. ABBA spelades i högtalarna.

Pelle Fosshaug, Andreas Bergwall, Andreas Westh och alla andra spelare i landslaget kom till slut ut från spelargången och började värma upp på isen.
Det började gnisslas spelarna emellan.

— Efter en stund kliver Pelle ut till mig och säger: ”Isen är inte okej”.

— Vad menar du? Vad är problemet? undrade jag, säger Kenth Hultqvist när han tänker tillbaka på samtalet.

”Det har hänt något med isen, massor av sprickor”.

Pelle Fosshaugs iakttagelser gick så klart inte att förneka.

— Det var sprickor i alla olika riktningar.

Även om det var en given final i potten mot Ryssland, vilket hela tiden var målet med resan, var det förstås ospelbart för en bandymatch i 90 minuter.
Finske domaren Ilkka Vainikka skakade på huvudet och visste att det var lönlöst.
Det gjordes försök att täta sprickorna med snö och vatten och så höll det på.
Efter 50 minuters försenad matchstart aviserade Vainikka att matchen inte kunde spelas.

Kenth Hultqvist tyckte så klart att beslutet var självklart.
Om än tråkigt, så går det givetvis inte att riskera spelarnas hälsa.

— Skaderisken var oerhört stor och som förbundskapten så har jag ju också ett ansvar. Vi lånar spelarna från klubbarna och de skulle ju fortsätta spela slutspel när de kom hem. Fanns mer saker i potten så att säga även om det var en viktig match för landslaget att spela.

Men med fullpackade läktare, som dessutom verkade fyllas på mer och mer, kom också ett stort tryck. Den smått irriterade stämningen på åskådarplats över att eventuellt bli blåsta på matchen gick inte hem.
Folkets lag mot Sverige där det på förhand var väldigt stort intresse i sporttokiga Kazan.
Och en borgmästare som senare skulle spela en huvudroll i den här historien.

För oljerika Kazan har länge varit just sporttokigt. När Sovjetunionen föll 1991 blev Mintimer Shaimiev Tatarstans förste president. Att uppmuntra hälsosamma aktiviteter var tidigt högt upp på hans agenda. Majoriteten av folket och företagarna var lika entusiastiska på den idén.
Därifrån tog det fart och Kazans pulserande idrottsliv har aldrig avtagit sedan dess.
Ryske presidenten Vladimir Putin besökte Kazan 2013 och skrädde inte orden när han berömde huvudstaden Kazan i delrepubliken Tatarstan som ”Rysslands huvudstad för sport”.

Och det finns gott fog för det.
I Kazan har det inte funnits något stopp på att antingen renovera sportarenor eller bygga nya för olika ändamål. Här finns bland annat bandylaget Dynamo Kazan (fram till 2008 hette laget Raketa Kazan), ishockeylaget Ak Bars Kazan samt fotbollslaget FC Rubin Kazan.
Staden har varit värd för stora arrangemang och kommer definitivt fortsätta söka dem i framtiden.

Har vi allt detta i åtanke och går tillbaka på tumultet på Raketa-stadion mellan Sverige och Tatarstan kan vi kanske förstå, eller i vart fall försöka sätta oss in i omständigheterna, som rådde för tjugo år sedan.
När klockan närmade sig åtta på kvällen — två timmars försenad matchstart — meddelade Ilkka Vainikka återigen att matchen inte kunde spelas.
För farligt för spelarna och tiden började rinna väg.

Internationella bandyförbundet (IBF) med dåvarande ordföranden Albert Pomorzev i spetsen köpte inte det resonemanget.
Här skulle det till varje pris bli match.

Att ryssarna skulle försöka påverka domaren var något Kenth Hultqvist tidigt var införstådd med.

— Jag blev sedan inkallad till ett rum och där var borgmästaren och en massa pälsmössor — stora pälsmössor. Hela VIP-gänget, IBF och sen borgmästaren … Det här kommer jag aldrig glömma; hans utseende med bakåtkammat hår, liten mustasch och doftade Armani och hela lokalen doftade lite andra saker också, skrattar Hultqvist.

Kazans borgmästare, Kamil Iskhakov, tillträdde det ärofyllda ämbetet den 1 februari 1989 och var vida populär. Innan mötet med Kenth Hultqvist hade han redan fått flertalet utmärkelser under 1990-talet för sitt arbete med att utveckla staden Kazan.
Ur det hänseendet är det inte ologiskt att man kan hävda att Iskhakovs folkgunst stod på spel.
Dessutom var han fast besluten om att Kazan var kapabelt att arrangera ett framtida bandy-VM.

Iskhakov, IBF och andra ryska beslutfattares tryck på den svenske förbundskaptenen och finske domaren var stort.
Skaderisken, då?
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är att Kamil Iskhakov var villig att öppna plånboken och betala för eventuella merkostnader om de svenska spelarna skulle råka illa ut på den förrädiska isen.

Hultqvist befann sig onekligen i en smått bisarr sits. Och alltmedan diskussionerna pågick var delar av publiken i fullt uppror.
De uppsatta kravallstaketen höll på att ge vika. Publiken buade och det visslades ordentligt på läktarna.

— Det var sånt tryck. Jag minns att jag såg ett kravallstaket flyga ner uppifrån från läktaren. Det var en sån energi däruppe och det stod ju barn där nere. Jag tänkte att det här är fara för liv om det inte blir match här i dag.

Finske domaren Ilkka Vainikka var på väg att sätta sig i bilen och åka därifrån. Hultqvist fick emellertid tag på honom precis innan han tryckte på gaspedalen.

— Jag sa till honom: ”Har du sett hur det ser ut därute?! Vi måste få till nånting så publiken på något sätt får ut sin energi.

Hultqvist fick en tveksam Vainikka på andra tankar och förbundskaptenen traskade sedan in till de svenska spelarna i arenans katakomber.

— Jag klev in i omklädningsrummet och försökte beskriva situationen där ute. Alla förstod. ”Vad tycker ni vi ska göra? Vad gör vi det här läget?”.

Det kom en rad förslag hos spelarna. Men de var långt ifrån ense till en början.

— Någon föreslog spel i småmål på en ”frisk” isyta och någon annan att vi skulle kunna slå fem straffar. Vi var överens om att det skulle avgöras för att få någon form av avgörande. Vårt gemensamma förslag till slut blev att alla utespelare skulle slå en straff var.

Kamil Iskhakov jublade när Kenth Hultqvist meddelade borgmästaren om svenskarnas beslut.

— Det var ju räddningen för hans anseende och situationen.

Sverige förlorade straffläggningen efter att Pelle Fosshaug bommat i sista omgången.

— Kommer ihåg att Pelle missade ganska grovt och jublet visste inga gränser, alla dansade och slängde sin pälsmössa i luften över att ha vunnit över Sverige. Det kändes ganska tufft, men väldigt rätt.

Ett antiklimax och en missad chans att möta ryssarna som var i en ledande position i slutet av 90-talet och början av 00-talet. Sverige var i bakhasorna med ett mycket utvecklingsbart och talangfullt lag.

I stället skulle det komma att bli spel om bronset nästkommande dag mot Finland, vilket inte fanns på kartan innan turneringen.

Kenth Hultqvist minns den där kvällen efter strafförlusten.

— Det var ett arbete att plocka ned all energi efter att ha laddat på rejält. Ingen kunde sova, vi satt uppe i korridoren och det blev en lång kväll och lång natt. Matchladdningen skulle ur kroppen.

Fem år senare spelades bandy-VM i Kazan och Sverige vann finalen mot Ryssland med 5–2. Ett passande slut för Kenth Hultqvist som samma år lämnade förbundskaptensposten.
Kamil Iskhakov gjorde också sitt sista år som borgmästare i Kazan och givetvis var han på plats när svenskarna tog emot guldet.
Han hade nämligen en sista hälsning att framföra.

— Han visste givetvis vad vi gjort för honom då. Och när vi kliver upp och tar emot guldet så sitter han där vid det stora honnörsbordet med de absolut högsta och reser sig upp innan ceremonin börjat. Jag tänkte: ”Vad fan är det här” och livvakterna är då på väg upp med, och så kramar han om mig och sätter sig sen igen.

Notervärt är att Kenth Hultqvist fick Svenska Sportjournalistförbundets Fair Play-pris samma år (numera nedlagd utmärkelse) för sitt agerande under händelserna mot Tatarstan på Raketa-stadion.

Tjugo år har nu gått sedan tumultet i Kazan. Kenth Hultqvist lär nog aldrig glömma den historien. Den kommer med stor sannolikhet vara något som det pratas om även i framtiden.

— Det var en mycket märklig situation, väldigt speciellt. Vi hade verkligen laddat så hårt och få möta ryssarna. Det är inte så ofta man får spela såna matcher. Så det är något man kommer ihåg väldigt väl. En speciell story. Jag är fortfarande mycket imponerad av den finske domarens beslut att avblåsa matchen i en mycket pressad situation.

Mattias Bladh

* Denna text publicerades ursprungligen i april 2020.