Forsberg: Kan nästan känna doften av nyspolad is

KRÖNIKA Tomas Ledin ljuger när han sjunger att sommaren är kort. Va? Vad skriver karln? Jo, det är faktiskt sant och jag är inget ”nät-troll” som levererar fake news. Men en förklaring kanske ändå är på sin plats.

Som bandyvän, eller rättare sagt fantast, så är sommaren olidligt lång. Inga glänsande isar så långt ögat kan nå eller näsan kan lukta sig till. Glöggen står på lagren i affärerna och kokt korv på sommaren är väldigt smaklösa kontra en halvljummen i bröd på en bandyarena där ångan från isen stiger upp mot antingen ett tak eller himlen. Tro tamejtusan att kaffet också smakar annorlunda.

Så som bandyvän kan jag stå för att Ledins fras om att sommaren skulle vara kort är att gå till överdrift. Och med tanke på den här sommaren så tror jag att även ni som icke ännu blivit frälsta kan hålla med mig. Från en helsikes vinter gick vi rätt in i sommaren redan första veckan i maj till dags datum. Är det en kort sommar, så vet inte jag. Så därför ljuger Ledin.

Men vem har då rätten att sitta här och hoppa på en av våra största artister och dessutom en som kommer från Sandviken? Jo, det tänkte jag lite snabbt berätta.

Thomas Forsberg är mitt namn och jag frälstes i bandysporten den 15 mars 1988 på en bandybana i Sandviken som då gick under smeknamnet ”Curlingbanan”. Detta på grund av att den var en av Sveriges minsta bandyarenor på den tiden. Jag tillsammans med 5 879 andra var där och satte publikrekord i Sandviken. Jag och 5879 andra fick se en sanslöst dramatisk semifinal, den helt avgörande mellan SAIK och Vetlanda.

Jag minns det nästan som att det var i går. Hur jag stod där på en snöhög snett nedanför måltavlan och upplevde min första bandymatch live. Jag minns hur jag och kanske 5860 (fanns väl ett 20-tal Vetlandabor där också) andra Sandvikenbor skrek i vild förtvivlan när Håkan Sjösten visade på straffpunkten när Patrick Johansson föll i straffområdet. Tror att det var Per Lennartsson som satte straffen och spiken i den slutspelskistan för SAIK det året.

Nu kan man ju fråga sig hur en sådan traumatisk händelse kan göra att man blir så fast för en idrott som jag blev den kvällen? Normalt hade väl varit kanske att aldrig mer besöka en bandyarena. 30 år senare så står jag här med flera hundra matcher bakom mig och är fortfarande hungrig på mer bandy.Trots att smärtan av det där målet ännu sitter inristat i mitt svartvita hjärta av stål…

För numera så är jag inte bara svartvit vad det gäller denna sport. Visst, ränderna går aldrig ur och jag kommer för alltid ha den färgkombinationen. Men jag ser inte allt svart på vitt mer. Jag kan numera se bandyn för vad den är. En vacker sport där fart och finess blandas finare än vad en bartender kan göra drinkar. För även om pengarna börjar spela in även i bandyn så är vi långt ifrån den fantasivärld som Zlatan och Zäta (Henrik Zetterberg) lever i. Bandyn har fortfarande sin själ kvar på något vis och det är något vi som värnar om sporten ska vara rädda om.

Nu kanske detta smakar surt för er som läser detta när detta skrivs av en som håller på SAIK som år efter år visar upp ekonomiska bekymmer och ändå kan vara med i toppen. Men tro mig. Den sura smaken känner även jag. Inget gör ondare i min själ över det faktum att SAIK befinner sig i denna sits. Men samtidigt så ger det mig styrkan att fortsätta tro på att det ska förändras och ska vi vara ärliga så är det väl inte så många bandyklubbar som visar upp plusresultat mer?

Bandyn kämpar. I plusgrader. Minusgrader. Storm. Snö. Regn. Hall. Inte hall. Men den överlever det mesta. Det är det som gör bandyn så stark. Själen i bandyn kan man aldrig ta död på.

Jag har fått förtroendet att skriva krönikor på denna fantastiska sida där bandyn verkligen får en själ. Det är jag oerhört tacksam för och tackar för förtroendet och jag hoppas kunna fylla ut ”skridskorna”. Den här första kan väl ses som en liten presentation av vem jag är och vad bandyn har betytt för mig.

Längre fram så kommer jag att skriva mer om elitserien och mina förväntningar på den. Frågorna är många. Kan Edsbyn fortsätta att sitta kvar på tronen och ta sitt tredje raka guld? Eller är det dags för Villa nu? Med tanke på värvningarna av Löfstedt och Andersson så kan jag inte hitta en större favorit den här säsongen.

Och vad händer med SAIK? Kommer ”Murren” att komma tillbaka eller är det en ny väg man kommer att gå. Känner jag vinnarskallarna i detta lag rätt så svider den där sista matchen i mars än i kropp och själ. Revanschlustan är stor. Och hur kommer det att gå för Hallands stolthet Frillesås? Det jag vet är att vi går en intressant säsong till mötes.

En lång och varm sommar går nu ändå mot sitt oundvikliga slut. En del kommer redan efter några veckor längta tillbaka efter värmen och beställer resor till utlandet för att blidka begäret. Jag är inte en av dem.

Jag ser fram emot den nalkande kylan som finns där någonstans. Beredd att ta landet i sitt grepp och förvandla grusplaner till vackra isytor. Och på vissa ställen så ligger redan isen, bland annat i Sandviken. Det är nästan så att jag kan känna doften av nyspolad is. En välbehaglig doft. En doft god som vilken sommaräng som helst.

Fast å andra sidan… På måndag börjar jag jobba igen. 5 veckors semester är över. Fan vet om inte Ledin hade rätt ändå…

Thomas Forsberg