Anderstedt: Villa är välförtjänta mästare

KRÖNIKA DEN HÄR FINALEN HADE ALLT…PRECIS ALLT! Vad vill man som bandysupporter ha ut av en SM-final?
Dramatik – Check!
Många mål – Check!
Stora prestationer – Check!
Spänning in i det sista – Check!
Att det lag jag håller på tar guld – Check!
Den här finalen hade allt, åtminstone för Villas hängivna supporterskara.

Nu kunde jag inte för min egen del sätta check på sista önskemålet eftersom jag, när det gäller just de här två lagen, känner mig rysligt neutral.

ANNONS

Nagelbitande spänning

Men det blev några nagelbitande timmar framför TV-apparaterna där supportrarna till de båda lagen bildligt talat kastades mellan hopp och förtvivlan – to the bitter end! Villa såg ut som mästare redan en bit in på andra halvlek när man för första gången i matchen gick ifrån till en tvåmålsledning.
Men de Villa-anhängare som andades guld i det läget har inte sett AIK den här säsongen.
Laget plockar in klara underlägen. AIK har gjort det gång på gång. Jag var säker på att det skulle kunna hända igen.

Det har spelats spännande finaler genom åren, men inte många har avgjorts på ett lika dramatiskt sätt. Den senaste finalen som gick till förlängning och blev lika dramatisk som den här var finalen 2011, Sandvikens AIK-Bollnäs GIF. Bollnäs får ett segermål bortdömt för en synnerligen tveksam offside i slutet. Sandviken får sedan ett offensivt frislag och nestorn Daniel ”Zeke” Eriksson avgör på sitt sista skott i bandykarriären.
Den dramatiken var i nivå med dagens.

På samma sätt som vid ”Zekes” avgörande så var det helt rätt person som fick sätta punkt för årets final. Villas lagkapten Martin Karlsson i högervinkel efter 107 minuter. Det finns nog många välförtjänta att få sätta pricken över i-et, men en kapten är speciellt viktig för sitt lag, så det var helt rätt matchvinnare.

Domaren i fokus

Det blev en hel del domardramatik också. Fällningen av Erik Pettersson i inledningen av matchen var en solklar straff, men domarna friade av någon fullständigt outgrundlig anledning. Offsidebedömningen vid åtminstone ett par av Villamålen var väl inte heller på topp, om man nu uttrycker sig lindrigt. Sen tyckte Villa att man blev blåsta på en straff i slutet för en fällning från Linus Pettersson i AIK.
Det var nog den enda svårbedömda situationen när domarna ansåg att Linus spelade på bollen innan han gjorde fällningen.

Det här hade kunnat sluta precis hur som helst. Det fanns chanser åt båda hållen i förlängningen, tillfälligheter avgjorde.
Men på nåt sätt skapades rättvisa sett till hela säsongen, om det nu finns nån sån rättvisa. Villa Lidköping vann Svenska Cupen, vann Elitserien och vann finalen. Det gör att det i alla fall korades välförtjänta mästare.

AIK har rört om i bandygrytan rejält. Det kommer klubben att fortsätta göra. Är det nånting som är säkert så är det just det. Men det behövs också i Bandysverige. Det sorgliga idag var att supportrarna inte kunde deltaga på det sätt som publiken normalt sett alltid gör. En bandyfinal blir bara halv på något sätt utan publik. Det är publikfesten som gör bandyfinalen till den högtid det är varje år. Må denna helvetiska pandemi försvinna till hösten.

Dubbla Villa-guld

Med herrguldet så befäste Villa Lidköping BK positionen som landets mest framgångsrika bandyklubb – i alla fall just nu. Att både damerna och herrarna tar guld samma år har bara hänt tre gånger tidigare. Nämligen när Boltic var i sitt esse på både herr- och damsidan. Dubbla guld blev det för Boltic 1982, 1984 och 1985.

Nånting säger mig ändå att Villa inte kommer att sitta säkert på tronen. AIK lär värva så att det här finallaget blir ännu starkare. Sandviken som tog ett stort kliv trots stjärnförluster i truppen växer ett snäpp till. Edsbyn har redan visat att man vill återta slagstyrkan i spelartruppen. Per Hellmyrs återkomst blir ett viktigt tillskott även om Simon Janssons Rysslandsflytt svider.

Det lär hända mer i många lag. Och när publiken äntligen får återvända så gör den det till ännu fler elitseriematcher. 16 lag i serien och nygamla orter hamnar på elitseriekartan igen, Örebro och Rättvik. Kul!

Lite finalkuriosa från förr

1931 var året då AIK tog sitt senaste SM-guld i bandy. Och det blir minst 91 år sen. Då stod Karlstads-Göta för motståndet och AIK vann med 4-3 efter mål av Curt Haglund, Wilhelm ”Mulle” Petersén, Erik Roth och Knut Johansson.

Nu fick årets final ingen stor målproduktion av en enda spelare. Petter Björling gjorde i och för sig två mål, men det står sig slätt i en historisk jämförelse. Tre spelare i historien har varit större finalmålskyttar än alla andra. 1917 gjorde Bertil Bohlin 5 mål med sitt IFK Uppsala i 11-2-finalen mot AIK. Fem mål gjorde också Roland Carlberg som då spelade i IFK Uppsala när laget vann finalen mot Göta, Karlstad 1933 med 11-1. I mera modern tid har vi endast sett en 5-målskytt. Det var i den klassiska finalen 1975 när Ljusdals BK slog Villa BK med 8-4 och Stefan Johansson ägde matchen och nätade 5 gånger för sitt LBK.

Gör någon spelare väldigt många mål i en SM-final så talar förstås mycket för att hans lag också vinner guldet, men endast en spelare har gjort 4 mål och samtidigt blivit Svensk Mästare. Det var Per Lennartsson när hans Vetlanda i finalen 1991 slog Västerås SK med 4-2.

Men två fyramålsskyttar har fått lämna finalen som förlorare, båda tillhör Västerås SK. Hasse Johansson gjorde 4 mål på Sandvikens AIK när SAIK tog sitt efterlängtade guld efter 51 års väntan 1997. Sandviken vann med 5-4 i en väldigt dramatisk final. Den andre är nuvarande VSK-coachen Micke Carlsson som fem år senare, 2002, gjorde om Hasse Johanssons bravad att sätta 4 kassar. Men det hjälpte inte heller då mot Sandvikens AIK som tog guldet efter finalseger med 8-4.

Det finns ett gäng spelare som har gjort 3 mål i en final. Värst av dom är Christoffer Edlund som i Sandviken gjort 3 finalmål vid två olika tillfällen. Dels i finalvinsten mot Villa 2012 (6-5) och dels i finalförlusten mot Hammarby 2013 (4-9). Övriga spelare som gjort 3 mål i en final är Kjell-Göran ”Fille” Broström (1980), Bengt ”Pinnen” Ramström (1982) och Ola Fredricsson (1993) alla i Boltic, Jonas Claesson (1992) i Vetlanda, Mattias Hammarström (2020), Daniel Liw (2008), Jocke Hedqvist (2008) och Jonas Edling (2004) alla i Edsbyn, Jonas Nilsson (2015) i VSK, Patrik Nilsson (2008), Magnus Muhrén (2002) och Patrik Södergren (2000) alla i Sandvikens AIK.

Grattis Villa Lidköping BK – 2021 års mästare!

Kjell Anderstedt

ANNONS