”Den bilden vill jag folk ska se”

Han fick aldrig lyfta SM-pokalen men det är i sammanhanget inte väsentligt och något som kommer definiera Andreas Wesths långa, framgångsrika spelarkarriär.
När ikonen nu har lagt skridskorna på hyllan så ställer vi oss frågan: Hur ska vi kunna ha en kommande elitserie utan Bollnäs nummer fem på ryggen därbak?
OBS! Artikeln publicerades ursprungligen i maj 2020.

En ikon är inget epitet man gärna tar i sin mun och sätter på någon hursomhelst.
Det faller sig naturligt då det är extremt få idrottare vars eftermäle får den stämpeln, vare sig de vill det eller inte.

Andreas Westh kommer emellertid för alltid att vara en klubbikon i Bollnäs och en av de allra bästa försvararna vi fått fram i svensk bandy.
Många gånger omutlig en mot en, grym speluppfattning och ett luftspel av högre rang. Kort och gott en komplett bandyspelare med offensiva kvaliteter.
Vänsterskottet har talat många gånger.
Ovanstående kan tänkas vara subjektivt, men fråga runt och du kommer få liknande utläggningar.

Och med sina 24 (!) säsonger i Bollnäs har han fått Sävstaås att dansa, gett supportrarna hopp om framgångar och varit en stor del i Bollnäs sportsliga succéer.

Men även stått där, i tider av motgång, som en ledstjärna.
År efter år. Säsong efter säsong.

I landslaget bar han kaptensbindeln från 2005 till 2018 när landslagskarriären avslutades efter VM-silvret i Chabarovsk. I blågult var han alltid en given pjäs i försvaret när det vankades mästerskap.
Nitton år i blågult är inget man skämtar bort.

Men nu är det färdigt med elitbandyn för försvarsgeneralen snart 43 år gammal (fyller år 22 maj). Med flaggan vajande högst upp i topp.
Han hade med lätthet kunnat köra på ett år till och fortsatt vara navet i Bollnäsförsvaret.
Men samtidigt går det inte lasta honom för att han nu klivit av tåget.
En dag som Bollnäs-supportrarna, vill jag hävda, bävade för men likväl insåg kröp allt närmre.

En hint gav Andreas Westh redan direkt efter semifinaluttåget mot Villa föregående säsong.
Men tiden gick. Bollnäs aviserade så småningom att man skulle göra en stor ekonomisk förlust. Bland annat sades spelarkontrakten upp och just nu vet vi inte var klubben kommer stå när kommande säsong startar.

Beskedet om Andreas Wesths pensionering den 25 april var inte överraskande med tanke på den turbulenta situation som råder i Bollnäs.
Det högst ovissa ekonomiska läget gjorde beslutet lättare att fatta.
Men hur vi än vrider och vänder på det emotionellt.

Det märks på rösten om inte annat när jag slog numret till Bollnäs och svenska landslagets mångårige försvarsgigant en kylslagen dag i sena april.
Sedan bandy-Sverige fick kännedom om att Andreas Westh avslutat spelarkarriären har han med rätta fått ta emot otaliga hyllningar av bandysupportrar, före detta lagkamrater och mer därtill.

— Det har varit omtumlande. En berg- och dalbana rent känslomässigt, definitivt. Telefonen ringer, sociala medier har svämmat över. Det blir känslosamt. Samtidigt skönt för nu vet folk om det. Det är som det är och nu kan jag gå vidare. Nu är det definitivt sedan ett par veckor tillbaka. Nu får det vara nog.

Det blir tyst för en stund.
Sedan lägger Andreas Westh till något som känns alldeles uppenbart givet.

— Känns både jättebra och lite sådär. Vad man vart med om, det är så himla mycket. Alla kompisar och vänner, livet förändras. Blir ett annat liv, men ser fram emot det.

Ovan nämnde jag att det var kylslaget i Bollnäs just denna dag när jag ringde till Andreas Westh.
Innan vårt samtal hade han skjutsat yngste sonen Linus till fotbollsträningen. 15-åringen är talangfull och har bland annat varit på elitlägret i Halmstad.
Bandyn drar emellertid också då Linus har alla förutsättningar för att bli en elitseriespelare han också som äldre brorsan Oskar — också han fick äran att resa till fotbollslägret i Halmstad för några år sedan.

— Ser bra ut. Vi får väl se vad som händer i framtiden om det blir fotbollen eller bandyn. Lutar nog åt bandyn, en lite lättare väg att gå kan man säga. I fotboll är det små marginaler. En liten skada och det kan vara kört.

Andreas Westh vet. En gång i tiden stod han själv i valet och kvalet. Som ung, lovande talang i både bandy och fotboll.
Jodå, han reste också ned till det där elitlägret i rollen som innermittfältare.

— Tillhörde samma lag som Petter Hansson och Mathias Florén. De var ett år äldre, sena 76:or och vi tidiga 77:or. Bra gäng där, faktiskt. Jag har ju sett några från årskullen som blev riktigt bra, har bland annat mött Fredrik Ljungberg i Halland.

Men det blev bandy i slutändan för Andreas Westh. Och med facit i hand var det ett fenomenalt beslut.
En makalös karriär som började på en liten uppspolad is på skolgården i Kilafors. Med blodad tand för sporten blev det så småningom spel i Bollnäs för en ung Westh vid nio års ålder.

Talangen kunde ju alla se hos den där spolingen på mittfältet med nummer fem på ryggen (egentligen skulle det varit nummer tio efter idolerna Maradona och Platini, men den tröjan hittades ej) när laget, ”Team 77”, spelade sin första match i Milko cup.

Här fanns alltså inga tankar på att spendera år efter år på någon liberoposition.
Men tränaren Lars Heed fick en ung Andreas Westh på andra funderingar när det var dags för elvamannaspel.
Dessutom föll det sig så att det verkligen behövdes en libero, som var en bristvara under en period i gänget.

— ”Du som har lite blick för spelet, du kan väl spela där”. Ja, då vart man ju kvar där. Det var ett bra val i slutändan, med så mycket man varit med om.

Som 17-åring, 1993, och genomgått gallringsprocessen i ungdomsleden var ett stort mål uppnått för Andreas Westh.
Han hade tagit en plats i Bollnäs A-lagstrupp.

Ett Bollnäs som då harvade i division 1 efter degraderingen från allsvenskan (nuvarande elitserien) 1987.
Westh minns de säsongerna laget försökte ta sig tillbaka till högsta serien.

— Det kommer jag ihåg jätteväl. Det var ju så på den tiden att vi hade vunnit den serien ganska​ många år i rad och fick kvala. Man gick inte upp direkt utan det vart kval. Men det året vi gick upp sopade vi rent totalt med allting. Gick exempelvis till semi i World cup den hösten efter att ha spöat SAIK i en kvart exempelvis. Ett division 1-gäng.

Ja, tillsammans med Kalix/Nyborg blev det ånyo allsvenskan för en bandytokig ort. Kvalsuccén 1997 är inget som Andreas Westh kommer att glömma.

— Var jättestort. Fanns ett stort sug, publiken hade väntat på detta i många år. Ett superintresse och en supersäsong. Blev ett vilt firande.

Andreas Westh gick själv också från klarhet till klarhet.

Skulle du säga att du stod för något av ett genombrott det året?

— Jag skulle väl fylla 19-20 år men märkte att det gick bra hela tiden. Gick bra i serien och i World cup mötte man ju stora lag som Boltic och SAIK med landslagsspelare. De visste väl knappt vem man var. Nä, men man gjorde sitt till det yttersta och hade inte tankarna på resten. Var ju en U20-landslagsspelare, juniorlandslaget.

Men väldigt snart skulle även Boltic, SAIK, VSK och allt vad de heter se vad den där nummer fem på liberon i Bollnäs gick för.
Och Andreas Westh kunde få betydligt mer att göra i försvarsspelet i slutet av 90-talet när bandyn var mer frejdfylld jämfört med idag.

— Det var ganska likt då som allsvenskan är idag. Spelarna var mer utspridda på hela planen. Är bara backa tio år tillbaka och du var mer utsatt som försvarare. Var inget skydd framför dig på samma sätt, mer utsatt hela tiden och kom mer lyrbollar. Nu backar man hem mer och finns inte jättemycket is bakom heller. Nej, det var ett annat typ av spel då. Du fick ”mera mat” som försvarare kan man säga och kunde ofta bryta bollen längst ut på klubbspetsen, i luften och såna grejer.

Hösten 1999 gjorde han debut i landslaget och var därefter bofast i blågult.
Karriären gick spikrakt uppåt.

— Ganska mäktigt. Bara 22 år gammal. Nej, det var häftigt.

För Andreas Westh blev det fokus på Bollnäs fram till 2003. Där och då kom enda klubbytet i karriären.
Spel i mäktiga och då regerande mästarlaget Sandviken med.
En inte helt okomplicerad övergång då Bollnäs enligt uppgift i slutändan begärde 300 000 kronor för landslagsliberon vilket Sandviken inte ville gå till mötes.
Ärendet var på väg in i skiljenämnden men klubbarna kom överens i sista minuten.

Vid den här tidpunkten hade Bollnäs ekonomiska bekymmer, snarlikt som idag men inte riktigt av samma dignitet.
Osäkerheten i Bollnäs spelade förstås in i flytten men varken pengar eller ett eventuellt SM-guld var någon drivkraft när Westh bytte till den svartvita tröjan.
Han ville bli bättre och utvecklas som bandyspelare.

— Jag hade väl pratat med SAIK till och från något år innan.

I SAIK fick Andreas Westh en omgivning med idel klasspelare.
Visserligen lämnade i samma veva landslagsspelarna Stefan Söderholm, Daniel Eriksson och Pär Gustafsson men kvar fanns spelare i absolut världsklass.
Bland annat Magnus Muhrén, Stefan ”Pumpen” Andersson samt Daniel Kjörling.
Med mera, med mera.
Lägg därtill en ung, orädd och up-and-coming Daniel Mossberg…

— Det var extremt varje träning. Man hatade verkligen att förlora, det var en nyttig miljö. Tack vare det så lärde man sig mycket. En ren sparring varje träning.

Under Andreas Wesths tre säsonger i SAIK fanns givetvis bara ett enda mål för klubben: slåss om SM-guldet.
Totalt blev det två semifinaler och en SM-final mot Edsbyn (2005) där det blev förlust med 4–6.

— Edsbyn var lite smartare i finalen så de vann då.

Inför säsongen 2006/07 var en saknad Andreas Westh tillbaka i sitt Bollnäs. Förvisso gick Hans Åström till ärkerivalen Edsbyn men landslagsliberons återkomst blev ett rejält lyft för klubben.
”Han ser ut att ha många år kvar” ska dåvarande Bollnästränaren Lännart Nilzon ha sagt när Westh visade framfötterna på försäsongen.
Jojo, den gode Nilzon fick rätt i det…

Och nu var bygdens store son hemma för gott.
Pendlandet till Sandviken slet och frun Jenny drog ett stort lass på hemmaplan med en några år gammal Oskar. Dessutom föddes Linus när Andreas Westh fortfarande lirade i SAIK.

Under tiden i Sandviken hade Westh förstås ett vakande öga på moderklubben.
För att han skulle komma tillbaka var, mer eller mindre, en tidsfråga.

— Ja, jag följde Bollnäs stenhårt under de där tre åren. Och sen längtade man ju hem. Det är en klubb man älskar, inget snack om det. Jag hade också ganska mycket i ryggsäcken från SAIK och kände mig bekväm att flytta hem.

Andreas Westh och Bollnäs hade ett lag som fick slåss ordentligt för att kunna ta sig till slutspelet när nummer fem var tillbaka.
2007 blev förhållandevis lyckat med ett kvartsfinaluttåg mot Sandviken.
Men de två nästkommande säsongerna blev Bollnäs nia i elitserietabellen (högsta serien ändrade namn från allsvenskan till elitserien säsongen 2006/07) och missade alltså slutspel hårfint.

Då vändes allting upp och ner.
Storstjärnan Per Hellmyrs gjorde den ”förbjudna flytten” från Edsbyn till Bollnäs och även Per Törnberg, också han från ”Byn”, anslöt. Lägg därtill en spännande spelare i Juho Liukkonen (IFK Helsingfors).

Dåvarande tränaren Hans Åström visste nog mycket väl att det nu inte skulle bli tal om en niondeplacering och missat slutspel igen.
Det blev bättre än så.
Mycket bättre.
Den 16 mars 2010 i femte och avgörande semifinalfajten mot Sandviken — som var storfavoriter mot Bollnäs på förhand — avgjorde Mikko Lukkarila på straff sedan Linus Pettersson kastat klubban mot Ville Aaltonen och avvärjt ett friläge.
Bollnäs var i final efter att ha väntat i 54 år på en ny chans.

Andreas Westh var fenomenal på liberon i semin och kan knappt sätta ord på hur det kändes när Lukkarilas straff gick i mål.

— Den känslan. Det var sjukt. Då levde man i himmelen en vecka innan man skulle spela final.

Men det blev parodi på bandy och lite av slumpens lott i SM-finalen mot Hammarby.
Snöyra, blöt sådan, och spel i mödosamma 3×30 minuter. Små marginaler kom att avgöra tillställningen.
Förlust med 1–3.

— Det var så sjukt. Vi var så förberedda, säkert Hammarby också. Men vi var i en sån form och vädret var bra dagen innan och så kommer det värsta man spelat i. Jag tror att om det skulle varit så i dag, i alla fall i en seriematch, så skulle man inte spela matchen. Det var tråkigt för alla som längtat så hemskt och tagit sig till Uppsala.

Bollnäs tog sig till andra raka SM-finalen därpå. Nu mot Sandviken och även om det inte var någon snöyra så blev det bittert värre.
Ledning med både 4–2 och 5–3 — och ett 6–5-mål via Per Hellmyrs bortdömt högst tveksamt i slutet av ordinarie tid.
Domare Håkan Sjösten var emellertid omutlig och inte upplagd för diskussion.

Ska dock tilläggas att Timo Oksanen var strålande i målet och räddade, bland annat, en straff vid ställningen 5–5.
2 minuter och 55 sekunder in i förlängningen avgjorde SAIK genom Daniel ”Zeke” Eriksson.

— Bollen var på väg en tre-fyra meter utanför stolpen men tar i ryggen eller något på Danne Skarps. En förlust igen.

Säsongen därpå blev mer än godkänt, men väl ut i semi mot Villa.
Men mörka moln skulle skölja över Bollnäs när storstjärnan Per Hellmyrs skrev på för Dynamo Moskva inför säsongen 2012/13 och sedermera fick laget stora ekonomiska problem. Lägg därtill missat slutspel säsongen 2013/14 när laget slutade tia.
Den ekonomiska sitsen ledde sedan till att truppens spelarkontrakt sades upp i början av 2014.
Sandviken ville då återigen knyta till sig Westh – men landslagsliberon valde att nobba och skrev på ett treårskontrakt med Bollnäs.

Mycket talade då för att det skulle bli en relativt tuff kommande säsong.
Då kom den stora bomben.
Landslagsstjärnorna Per Hellmyrs och Daniel Berlin blev klara för Bollnäs efter två säsonger i Dynamo Moskva.
Andreas Westh menar att han blev helt tagen på sängen när han fick reda på världsklassförstärkningarna, som båda skrev på för tre raka år.

— Från ingenstans. Helt otroligt. Jag hade planerat mycket med Jocke (Forslund, dåvarande Bollnästränaren) att vi har truppen vi har och såg fram emot säsongen. Vi har ju känt varandra i över 20 år. Sen kommer bomben med Hellmyrs och Berlin. I bandy gör det mycket skillnad att få in två bra landslagsspelare. Då kändes det faktiskt som att vi verkligen kunde vara med och bråka om det.

Jo, återigen seglade Bollnäs upp som ett topplag på papperet och efter två säsonger där laget åkte ut i en kvart- respektive semifinal så föll bitarna plats.
Bollnäs skickade ut Villa i semin i mars 2016 med 3–0 i matcher och blev klart för föreningens sjätte SM-final.
Där väntade ärkerivalen Edsbyn.

Det snackades med rätta om ”århundradets derby” på Tele2 Arena.
Och den första finalen mellan två lag från Hälsingland sedan 1963.
En match som var mer än en SM-final.
För Andreas Westh var det fjärde SM-finalen och den allra sista möjligheten skulle det visa sig att kröna spelarkarriären med ett guld.
Och hela säsongen hade han varit strålande på liberon i Bollnäs täta defensiv tillsammans med Anders Spinnars och Jens Wiik.

SM-finalen blev tät och händelserik. Ett stort drama rakt igenom.
Stod 1–1 med sju minuter kvar och precis dessförinnan hade Edsbyns Martin Frid dragit på sig ett tveksamt rött kort i en duell med Patrik Nilsson.
Men kort därpå skulle allt fallera för Bollnäs.
Daniel Liw föll i straffområdet efter en kamp med Anders Spinnars.
Slag på skridskon, menade domare Ulrik Bergman och blåste för straff.

Andreas Westh var nära situationen och var fullkomligt skogstokig när Bergman höjde armarna för straffslag.

— Liw spetsar skridskon, isen var mjuk och han fastnade. Från hans position (Ulrik Bergmans) kanske det såg ut som straff, men Liw bad om ursäkt efteråt till mig: ”Förlåt, jag spetsade skridskon”. Daniel Liw är liksom världens fair play-spelare, så han till och med erkände det för mig.

Mattias Hammarström bombade in 2–1 från straffpunkten och Tuomas Määttä gjorde sedan en makalös soloprestation och stängde matchen på slutet med sitt 3–1-mål.
En match som Westh kommer ha svårt att glömma.

— Den var jävligt bitter. Vi kom inte upp i nivå i den matchen och tycker inte Edsbyn gör det heller.

För Andreas Westh var det bara att ladda om för en ny säsong.
Med en stor förändring — Daniel Berlin valde att lämna för Sandviken.
Därmed försvann den stora ”motorn” på mittfältet.
Bollnäs drogs också med skador i inledningen på säsongen vilket inte förbättrade situationen.

— Man förstod ju direkt att det skulle bli annorlunda, ett läroår. Sen fick Oskar (sonen) spela otroligt mycket, tror han startade nästan mer än hälften av matcherna. Sen fick vi in lite nya spelare som Flodstam (Philip) men går runt på mindre spelare.

Bollnäs slutade sjua i grundserien och åkte sedan ut i kvarten mot Edsbyn (0–3 i matcher).
Säsongen 2018/19 blev det åter respass mot Edsbyn i tre raka matcher.

Men föregående säsongen blev ett stort fall framåt på nytt.
Stjärnförvärven Christoffer Fagerström och Daniel Mossberg anslöt och vips var Bollnäs ett lag där en eventuell ny SM-final var realistiskt.
Inte otippat blev det slutspel och väl i kvartsfinal slog laget ut VSK efter fem tuffa bataljer.

I semifinalen blev det som så många gånger förut de senaste säsongerna Villa.
Lidköpingslaget har inte haft det lätt mot just Bollnäs de senaste tio åren, framför allt har Sävstaås ”spökat” för Lidköpingslaget.
Den föregående säsongen torskade också Villa med 1–2 hemma mot de orangeblåa och på Sävstaås blev det 5–4 till hälsingelaget.
Lägg därtill respass mot Bollnäs i World cup…

Samtidigt var det ett formstarkt Villa med åtta raka segrar (3–0 i matcher mot AIK i kvartsfinalen) som Bollnäs tog sig an.
I första semifinalmötet i Lidköping var det nog en och annan Villaspelare som möjligen funderade lite extra över hur Bollnäs skulle knäckas.
Och det blev en riktig rysare där Bollnäs pressade Villa ordentligt men förlorade med 4–5.

Andreas Westh tycker också att Villa var lite svajigt — trots att de gick segrande ur striden.

— De darrade lite men de vann.

När serien vände tillbaka till Sävstaås så blev det som ”vanligt” mellan lagen.
Bollnäs gjorde en stark sista kvart och Christian Mickelsson blev matchvinnare med två mål i 4–2-segern.

Med 1–1 i matcher var det upplagt för storpublik i Lidköping i tredje matchen.
Då slog coronaviruset till ordentligt i Sverige och världen. Inom kort stod det klart att regeringen skulle stoppa sammankomster med fler än 500 åskådare.
Ett närapå tomt Sparbanken Lidköping arena, frånsett några mer livliga funktionärer än vanligt, var en bisarr upplevelse och för Bollnäs del blev det 2–5 i baken.

— Det blev så konstigt allting med tomma läktare i Lidköping. Fan, en semi som man vet kommer vara en sån jävla fart på läktaren. Villa kände nog likadant. Det var som att kliva ut i Svenska cupen klockan halv elva på kvällen i Lidköping. Inte helt lätt att spela en sån match.

Innebar naturligtvis att Bollnäs fick hålla sig till regeringens direktiv när laget var piskat att vinna i fjärde semifinalmötet på Sävstaås.
I vad som annars skulle vara en fullkomligt kokande arena blev i stället ödslig.
Matchen? En otroligt jämn affär, precis som förväntat, där det stod 1–1 i halvtid. Lidköpingslaget återtog ledningen i andra och såg ut att kvittera ut finalbiljetten — då pangade Daniel Mossberg in 2–2 i 90:e minuten efter en vacker soloprestation.

Men i förlängningens 98:e minut var det tack och godnatt för Bollnäs.
Jesper Erikssons skott såg inte otagbart ut men smet förbi Pertti Virtanen i Bollnäsmålet.
Idrotten kan vara jävligt brutal och det var den för Bollnäs.
Och inte minst för Andreas Westh.

— Surt slut, man hade väl med i semin att ”det får inte ta slut, det får inte ta slut nu. Kanske blir sista matchen. Ska det vara sista matchen och inga på läktarna?”. Nej, det var jobbigt men det är som det är.

Säsongen blev ändå någorlunda lyckad.
På näthinnan finns naturligtvis den imponerande World cup-triumfen där Bollnäs vann finalen mot ryska Neftjanik med 5–2 — med sonen Oskar i laget.

Det måste känts stort?

— Det var stort. Bara bra lag med bra förutsättningar. Vi hade en go känsla. Visste att vi var bra men att vi skulle gå och vinna trodde väl ingen på förhand. Sen var vi nio dagar i Chabarovsk (Governor Cup). Spelade mot Edsbyn två gånger — mycket möten mot Edsbyn i år. Synd att vi inte fick dem i en semi i år. Då hade vi kanske varit i final.

I Govenors cup vann Bollnäs mot Edsbyn i match om tredjepris med 6–4.

Men nu blir det inte fler möten mot Edsbyn som spelare för Bollnäsikonen Andreas Westh.
Eller mot något annat lag.
Sveriges förmodligen bäste libero genom tiderna har gjort sitt på isen efter 27 år på elitnivå.

Det blev aldrig något SM-guld. Är det något du kan tänka på ibland?

— Ja, det tänker jag på ibland. Finalerna man spelat — fruktansvärt små marginaler. Kunde lika gärna vunnit alla fyra man spelat, eller i alla fall två av dem. Inget snack om saken. Samtidigt är jag otroligt stolt att ha fått spela såna finaler. Som ung grabb i pojklagen var man ju med och satt på Studenternas och tänkte: ”Tänk att få uppleva detta som spelare”. Kollade på Boltic, Vetlanda, VSK … Helt sjukt. Men man har fått vara där och spelat finaler och kunde ha vunnit någon. Men själva ”hypen” kring SM-finalen är också otroligt stort.

Men inget kan ta ifrån honom sin status som en av de allra främsta spelarna i Bollnäs historia.
Hans gärningar för klubben – och för svenska landslaget – är svårt att mäta i ord.
24 säsonger i hälsingegänget är lojalitet på högsta nivå.

Förutom en sväng i Sandviken har du varit Bollnäs trogen i alla dessa år. Varför?

— Bra fråga. Har ställt den till mig själv. Hemkär är väl en sak och klubbhjärta. Jag har brunnit för Bollnäs och har varit en viktig kugge här sen man var 20-21. Man har krigat för klubben och varit lagkapten och delaktig sedan långt tillbaka. Man har också känt ett förtroende från klubben och det påverkar en så klart. Sen supportrarna, Bollnäs Flames (supporterföreningen) har varit en stor del i det och intresset i sig. Det berör många och har varit en bidragande faktor.

Men du måste haft mycket anbud från andra klubbar?

— Ja, det har jag haft. Det är många som hört av sig, klart det varit så. Visst har det lockat ibland men SAIK var en uppoffring för att jag ville bli bättre. Sen har det varit ryska klubbar men där har jag nog varit lite feg. Grabbarna växer ju upp och missar ju allting. Pengarna, ja det har väl kittlat lite men är inte sån som person. Jag behöver inte handla massa saker. Jag trivs med livet som det är.

Hur ska vi egentligen sammanfatta Andreas Wesths karriär? Hur har han lyckats hålla så hög nivå under alla dessa säsonger och varit så dominant på liberopositionen inom svensk bandy?
En spelare som tagit fem VM-guld, spelat fyra SM-finaler och har en herrans massa landskamper i blågult säger inte hela sanningen.
Jag kommer på mig själv med en fråga som cirkulerat i huvudet som kanske leder någonstans till ett svar.

Ett par spelare jag talat med säger att din tjurighet och grinighet på isen har varit en stor styrka för dig genom åren på planen. Är det en beskrivning som är korrekt?

— Har alltid haft ett fokus och varit koncentrerad. Aldrig velat göra misstag och som försvarsspelare behöver du vara lugn, trygg och säker. Det utstrålar en bra libero. Och det har man alltid haft med sig. Men det stämmer nog lite grann, man har aldrig gett sig och gjort allt man kunnat den dagen. Även på träning. Så lite halvgrinig har man väl varit.

Till kommande säsong blir det nu andra tider för Andreas Westh. Trots allt kommer bandyarvet föras vidare av Oskar och Linus.

Bandyfarsan Andreas Westh. Hur är han?

— Ungefär samma person. Alltid varit lugn och snäll, kanske lite för snäll. Skämmer bort hit och dit.

Andreas Westh skrattar.

— Nä, men jag älskar idrott och de är stöpta i samma form. Jag ser så mycket matcher jag kan men har aldrig tränat Linus eller Oskar så där. Är mer stöttande och ger tips och råd.

Du vet ju om inte annat alla fallgropar och hur man ska tänka si och så på isen i olika situationer. Kommer du nu drilla dina grabbar hårt?

— Jag gör inte det. Har aldrig drillat dem. De har haft intresset själva och stått på gräset i timtals i hela sitt liv. Har kommit av sig självt. Oskar är 20 nu och har ju lärt sig av andra också. Visst kan jag hjälpa till, men är mer stöttande. De får komma till mig om det är något.

När det gäller Oskar så kan alla se den positiva utvecklingen. Inte minst i vintras där han tog för sig rejält i Bollnäs. Yngste sonen Linus, ja han knackar på dörren och har tränat med A-laget förra säsongen.

— Oskar är mycket längre fram än jag var vid 20 års ålder. Linus börjar sin ”bandyfys” nu. Han har ju bara kört is innan och gått från fotbollen till bandyn direkt.

Ser du dig som en framtida tränare inom bandyn?

— Ja, det kan jag nog mycket väl se mig som. Jag har väl såna egenskaper och har haft mycket med träningar att göra. Hållit i övningar hit och dit. Men det är skillnad att vara tränare och huvudansvarig ledare. Definitivt någonstans i framtiden, men inte inblandad nu. Jag har ju fan ändå varit fotbollstränare i Hällbo IF i division 4, så jag har haft sånt vid sidan om.

Ni ser vart det lutar? Vi kommer, på ett eller annat sätt, säkerligen se Andreas Westh i en tränarstab inom bandyn i framtiden.
Men, sorgligt nog, inte mer som spelare.

Jag tror många tycker likadant här, men en kommande elitserie utan Andreas Westh låter väl lite märkligt?

— Ja, ha, ha — jag vet inte, det får andra bedöma. Men jag har varit med så jävla länge och folk är vana att se en på isen. Har ändå hört de senaste säsongerna från läktaren att ”ska du inte lägga av snart” eller ”spelar du än?”. Glimten i ögat, förstås, men då förstår man att man varit med länge. Det blir en annorlunda vinter, men faktiskt skönt och slappna av lite grann.

Du har som bekant hyllats stort efter att du aviserade din pensionering från bandyn. Hur vill du själv bli ihågkommen som spelare?

— Jag tror dels … 165 landskamper, varit lagkapten i landslaget i 12-13 VM. Jag har gjort allt jag kunnat. Den bilden vill jag folk ska se. Att jag har varit en pådrivare i varje match och manat på, trots om vi legat under med 0–7 eller lett med 4–1. Jag har försökt vara där i varje match, varje träning och varit en seriös och professionell idrottsman. Tagit hand om andra och pushat.

— Sen hoppas man ju att jag inspirerat andra spelare också.

 Det tror jag är högst sannolikt.

— Skulle vara roligt.

Nej, Andreas Westh kan vara lugn kring det sistnämnda.
Nu är det bara slå upp statyn på en lämplig plats i Bollnäs. Förslagsvis på det gamla SJ-området när inomhushallen tar form (för det är väl banne mig dags nu?).
En av de stora inom svensk bandy spelar inte längre. Det kommer dock aldrig slutas att prata om liberon från Västansjö. En alldeles särskild sådan.

Mattias Bladh