Dambandyn på frammarsch — Ann Elefalk lade grunden

Dambandyn har på senare år äntligen fått ett uppsving på nytt. Inte en dag för sent. Ann Elefalk, dambandyns stora pionjär, ler förmodligen från himlen åt utvecklingen.

Dambandyn har alltför länge varit i skuggan av herrbandyn. Det gör den tyvärr fortfarande även om det lyckligtvis verkar som att damerna fått mer seriös och bättre bevakning i medier de senaste åren.

Och det är, som sagt, inte en dag för sent.

Vid 2018 års final mellan Skutskär och AIK på Studenternas var det 5 198 åskådare på Studenternas läktare.
Året därpå var 6 478 åskådare på plats när Västerås besegrade Skutskär.

ANNONS

Dambandyn på frammarsch

Visst, vi talar om SM-finaler men känslan är att dambandyn ånyo är på frammarsch. Det görs fler satsningar på dam- och flickverksamheter i klubbarna och medieintresset har blivit bättre.

Dambandyns stora förkämpe, Ann Elefalk, är inte med oss idag. Hon gick bort 1994, 66 år gammal.
Efter sig lämnade hon ett stort avtryck.

Utan Elefalk hade förmodligen dambandyn inte varit där den är idag.

Vem var då Ann Elefalk? Född i Stockholm 1927 och spelade under bandykarriären i moderklubben IK Göta.

Innan dambandyns genombrott under senare delen av 1960-talet, där Elefalk skulle komma att spela en gigantisk roll, lirade Ann seriebandy för damer i Stockholm. Spelplatsen var Vasaparken och motståndarna hette Artemis, Djurgården och GCI (nuvarande GIH).

Dessa matcher fortsatte att spelas i Vasaparken in på 1960-talet.
Och nu började det hända saker och Ann Elefalks kämpade outtröttligt för att få dambandyn att växa i landet.

Svenska bandyförbundet tillsatte en damkommitté 1967, Elefalk blev ordförande för att sedan 1969 även bli dambandykonsulent i hela 22 år framåt.

Elefalk drev utvecklingen

Ann Elefalk var tveklöst den som drog i trådarna när 409 lag kunde presenteras inför 1967/68 års säsong. En siffra som steg till hela 1 118 lag (majoriteten från skolor). Säsongen 1971/72 innebar det omkring 15 000 spelare. Notervärt är att Södermanland hade nästan 500 lag. Även Härjedalen kunde uppvisa 60 lag, trots sin ringa storlek.

Vägen till ett officiellt svenskt mästerskap för damer var det enda logiska med tanke på den raska utvecklingen under några år. Säsongen 1972/73 realiserades detta med IK Göta som allra första SM-vinnare efter 9–6 i finalen mot sörmländska Katrineholm på Rocklunda (Västerås).

Damerns seriespel skulle för övrigt komma att bestå av två högsta serier, en söder- och norrgrupp, för en lång tid framöver. Först inför säsongen 1995/96 skrotades söder- och norrgruppen mot en rak elitserie.

Dambandyn fick, trots det enorma intresse som utvecklingen pekade på under Ann Elefalks ledning i slutet av 1960-talet och några år framåt, problem ganska snart.

Problem under 1970-talet

Överlag hade all bandy problem under 1970-talet. Dels av milda vintrar under decenniets första hälft vilket föranledde brist på is. Där hade herrbandyn företräde och dambandyns träningsförhållanden blev avsevärt sämre.

Dambandyn trummade ändå på och 1977 var cirka 10 000 aktiva om vi tar med flick- och skollag. Men den positiva utvecklingen klingade av med tiden. Isbristen i konkurrensen med herrarna var en av orsakerna. En annan var givetvis att andra sporter lockade.

I vilket fall kom en milstolpe för dambandyn 1980 när den allra första landskampen spelades. Givetvis var Ann Elefalk förbundskapten när Finland slogs tillbaka med 14–3 i Kemi. I laget återfanns dottern Siw och maken Arne var alltjämt vid Anns sida beredd att slipa skridskor samt agera materialförvaltare och lagledare.

Vi spolar fram till 2021. Hur är dambandyns status idag? Tyvärr kan vi inte fråga Ann Elefalk som sedan länge har lämnat jordelivet. Men många skriver under på att utvecklingen ånyo pekar uppåt. Visst; eliten är någorlunda smal men det kommer fyllas på underifrån.

Fler och fler klubbar drar igång flick- och damverksamhet och i allsvenskan tillförs nya lag. Det är inte orimligt att elitserien utökas till tio lag inom den närmsta framtiden, samma antal är fullt tänkbart i norra och södra allsvenskan.

Tittar vi på senaste damfinalen mellan Villa och Västerås så hade SVT 1:s sändning av finalfesten en räckvidd på 420 000 personer. Tittarsnittet över hela matchen var 131 000 personer.

Siffror som starkt påvisar att dambandyn ökar i popularitet ur ett tittarperspektiv.

Ska vi sammanfatta och koka ned allt så är det en absolut nödvändighet att dambandyn expanderar. En förlegad, sexistisk syn på kvinnligt idrottande finns tyvärr fortfarande och kommer alltid att existera. En attityd som borde ha grävts ned för — ursäkta språket ­— jävligt länge sedan.

På individnivå har spelarna, grovt draget, blivit otroligt mycket vassare på flera sätt. I alla fall om vi pratar om eliten — ta bara 2021 års SM-final mellan Villa och VSK som exempel…

De är lika professionella som herrbandyspelarna (att vi ens behöver påpeka det är sorgligt men det behövs nog en parentes här) och ges nu rättmätiga förutsättningar att utvecklas i klubbarna.

Mattias Bladh

Swisha gärna en sommarslant till Bandyfeber — unik journalistik kring elitbandyn. 

Varför behöver Bandyfeber stöttas?

Det är mer regel än undantag att nyhetskoncerner tar betalt för merparten av sitt innehåll. Det inkluderar ofta bandyn. Bandyfeber är ovanligt på det sättet. Vi har aktivt beslutat att inte ta betalt för någonting. Inga betalväggar — vi tror starkt på att den breda allmänheten förtjänar detta.

Vi finansieras helt av er läsare. Varje litet bidrag är värdefullt. Tack för ditt stöd.