Arkiv för kategorier: Svante Nyberg

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

KRÖNIKA I begynnelsen fanns inte slutspelet. Den första SM-finalen i bandy spelades för 112 år sedan (!). Den 17 mars 1907 möttes IFK Uppsala och IFK Gävle. Uppsala kamraterna vann med 4-1 efter ledning i paus med 2-0. I det vinnande laget ingick den legendariska Sune Almqvist. Finalen spelades vid Boulognerskogen i Gävle.

Fram till 1931 fanns inget seriespel i svensk bandy. Finallagen utsågs kortfattat genom cupspel. Ett cupspel som år till år såg mycket olika ut.

När seriespelet infördes delades allsvenskan in efter klassisk modell: En norr- och söderserie. De två seriesegrarna gick därefter direkt till final. I den första finalen efter denna seriemodell vann AIK med 4-3 över Karlstad-Göta — inför nästan 10 000 åskådare.

1940 infördes fyra grupper i allsvenskan och därmed fanns fyra seriesegrare som gjorde upp i semifinaler med dubbelmöte om finalplatserna.

Tre år senare återgick man till norr-söder-modellen och semifinalerna försvann. Från 1957 och några år framöver spelades även en match om 3:e pris mellan de näst bästa lagen i respektive serie.

Men ordningen att de två seriesegrarna gjorde upp i final fortsatte ända till 1963 då semifinalerna åter togs upp. Men redan året därpå införde bandyförbundet slutspel för första gången i svenska bandy.

1964 hade allsvenskan delats upp i tre avdelningar. Förutom norr och söder fanns även den ”centrala” serien. Från dessa tre serier sållades 6 lag fram till ett slutspel. I slutspelet delades lagen upp i två grupper där alla mötte alla inom gruppen. De två bästa lagen möttes sedan i final.

Broberg vann den första efter ett slutspel. De gula från Söderhamn vann över Hammarby och Lesjöfors i gruppspelet och slog till slut Skutskär, efter omspel, i final.

Säsongen 1964/65 infördes dubbelmöten i grundserien, med 14 omgångar. Därefter spelades ett slutspel på samma sätt som tidigare år. Året därpå övergav man den 3-delade serieindelningen och återgick till enbart norr och söder. Nu spelades hela 18 omgångar där de fyra bästa lagen i respektive serie gick till slutspel. Slutspelet spelades i gruppform på samma sätt som tidigare, men nu med 4 lag i varje grupp, enkelmöten. Gruppsegraren till final.

Under 60-talet började slutspelsdramatiken att växa fram. Bandyn hade hittat ett format som lockade publik och som tilltalade media.

1969 togs gruppspelet i slutspelet bort och kvartfinaler infördes efter den modell vi känner igen idag. Någon lottning av slutspelet förekom ännu inte, utan ettan i norr mötte fyran i söder. Ettan i söder mötte fyran i norr och så vidare.

I mitten på 70-talet infördes lottning av slutspelet och därmed kunde till exempel tvåan i norr ställas mot tvåan i söder redan i kvarten. Lottningen var dock styrd så att norrlagen alltid skulle möta ett söderlag i kvartsfinalen.

I början av 80-talet utökades kvartfinalerna till att spelas i bäst av fem matcher. Vägen till en final kunde nu innebära hela åtta slutspelmatcher. När nu slutspelet började bli tidsmässigt längre började verkligen begreppet slutspelstider att sätta sig. Länge hade slutspelet genomförts under ungefär två veckor, nu i över en månad.

Indelningen med norr och söder serie fortsatte in på 2000-talet, men serien delades tids nog upp i en elitserie och en nedflyttningserie som haft många olika namn. I denna elitserie gick någon säsong sex av åtta lag till direkt till slutspel. Grundformen fanns dock kvar – åtta lag gjorde upp i slutspelet.

Fortfarande ingick lottning i slutspelet men seedning som styrde lottningen började nu införas.

Numera finns en rak elitserie och sedan några år är lottningen av slutspelet borta. Istället har ”val av motståndare” införts. En betydligt sportsligare modell än lotten, men möjligen ger modellen de bättre lagen lite väl stor fördel än tidigare. Slutspelsskrällarna och dramatiken försvinner möjligen lite när vi på förhand kan rita upp slutspelet.

När bandyslutspelet börjar är det som om vissa lag har en växel till att lägga i. Eller kanske är det spelarna som höjer sig ett steg. Rutin är hårdvaluta och spelare som tidigare under säsongen varit osynliga träder nu fram. Tempot höjs, farten ökar, närkamperna blir lite hårdare, det käftas och skriks både på planen och från läktaren.

Varje mål är viktigt i slutspelet. Publiksiffrorna ökargivetvis också. Det är stämning på läktarna. Det finns supportrar som tar semester i månadskiftet februari-mars för att kunna åka på bortamatcher. Vinner favoritlaget firar man segern duktigt. Förlorar klubben dränker man sorgen rikligt.

Årets slutspel har nyheten i åttondelsfinaler som avgörs i två matcher. Lite ”random” efter en lång serie, men kanske nödvändigt för att hinna med ett långt slutspel.

Gissar att denna nyhet kommer att få svårt att överleva, men jag hoppas förbundet låter åttondelarna få hänga kvar några år innan de utvärderas.

Välkommen sköna slutspelstid.

Appropå åttondelen; Motala tycks gilla formatet och knockade alltså Vetlanda i två raka. Känns som att IFK lyckats hitta formen samtidigt som smålänningarna tappat sin.

Gissar att Villa planerat spela sin kvart inomhus i Hydro Arena. Nu blir det till att åka norrut för att ta sig till utomhusmatch i Motala. Men gissar att Villa tar kvarten med 3-0.

Mer väntat då att Vänersborg slog ut Broberg. Hälsingarna har som bekant fått säsongen förstörd av skador och slutspel har inte heller varit Brobergs melodi under senare år.
Vänersborg kan om man når högsta nivå ge VSK rejält motstånd. Tips fem matcher, men grönvit seger.

Svante Nyberg

KRÖNIKA Några omgångar in elitserien. Villa går som tåget i toppen. Frillesås i botten.

Allt efter ritningarna än så länge.
Två resultat sticker ut efter lite drygt 30 spelade matcher; Vetlandas tvåpoängare i Söderhamn och Vänersborgs seger över SAIK.

Men publiksnittet så här långt är 1 207.
I fjol slutade det på 1 269.
Siffran sjunker år efter år.
Inte mycket, inget dramatiskt.
Men 50 personer färre i snitt varje år gör att om fyra år är det vanligare med matcher under 1 000 betalande än över.

Några lag går mot strömmen. Villa med Sveriges trevligaste arena har ett hemmasnitt runt 3 000 — imponerande. Fredagskvällar på Sävstaås i Bollnäs är det drag och minst 2 000 på plats.

Och att Edsbyn med lite över fyra tusen invånare samlar en fjärdedel av byn i sin hall är inte heller dåligt. Men annars är det sämre.
Mycket sämre.

Tellus, Falun och Sirius har riktigt dåliga siffor. SAIK med sitt världslag och sin pampiga arena har ett snitt på runt 900.

Varför stannar publiken hemma?
Är det för dyrt?
Vänersborg tar visst 180 kr vid vändkorset. Säsongskort – sittplats 2 700 kronor.
Är ni fyra i familjen som går på bandy blir det pengar.

Inomhus eller utomhus?
Ja, inte har bandyn fått en större publik sen hallarna kom.
Men det är sannolikt inte särskilt många som avstår från att gå på match för att den spelas inomhus.

Bandy på nätet? Klart att det ibland kan vara enklare men knappast roligare att se matchen på sin surfplatta.
Jag har ingen koll på hur många som tittar på sändningarna. Men om de var allt för få skulle det knappast vara lönsamt.

Samtidigt ger nätsändningarna en möjlighet att följa sin klubb i bortamatcherna på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ganska få av oss bandyvänner som har möjlighet att ta oss 25 eller 50 mil en onsdagkväll och så hem igen…

Konkurrens från andra sporter?
Ja och nej. På vissa håll är det hård konkurrens. I Västerås och Stockholm finns mycket idrott att se.
I Falun och Uppsala drar innebandyn mycket folk. På andra orter är bandyn ganska ensam.

Men visst; här finns en av anledningarna: utbudet med fotboll eller hockey på betalkanalerna är enormt.

Tidsandan sedan — har vi blivit bekvämare? Kanske är det så?
Vi stannar hemma när kvicksilvret kryper neråt eller när det är snöblandat regn.
Jobbet tar sitt. Det är lätt att bli kvar i soffan på kvällen.
Familjen vill hellre åka till IKEA på söndagen.

Spelet då? Om jag får gissa så tror jag två saker drar folk till arenorna: profiler och spelet.
Det räcker uppenbarligen inte med att SAIK vinner, man måste göra det på ett sätt som uppskattas av publiken.

Den defensiva bandyn har helt klart gjort att många tröttnat. Ideliga vändningar och hellre säkert bakåt än offensivt framåt är inte publikvänligt.

De allra trognaste kommer ändå men de som går på tre-fyra matcher varje säsong har gett upp. Förbundet har vaknat och testar regeländringar.
Från Söderhamn kom ett förslag om att spela i tre perioder.
Fler idéer efterlyses, kanske någon tanke som kommer fram som är värd att genomföra.
Hörna endast i straffområdet är en från mig.

Profilerna då — ja, de är viktiga.
Det måste inte alltid vara en målkung. Backhjälten, som alltid ger allt, kan också bli älskad. Eller målvakten som gör gymnastiska volter.
Att våga ta plats både på planen och i media gör profilen.
Känslan är att profilerna är färre idag än tidigare.

Svante Nyberg

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.