Arkiv för kategorier: Bandyns historia

Västerås var först i landet med en konstfrusen bandyplan.
Det spelades seriematcher på annandag jul för första gången 1957.
Högsta serien bytte namn i början av 1980-talet.

… Västerås SK var först ut med att kunna skryta med en konstfrusen bandyplan.
Nämligen den 2 december 1956 när Rocklunda bandystadion invigdes med match mellan Sveriges bandylandslag och Västmanlands länslag. Det var knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle komma att få konstfruset under 1960-talet.

Tingvalla isstadion fick konstfruset 1967.

… 32 orter och städer hade konstfruset innan 1980-talet tog vid. Men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Stålvallen i vintertid med isen lagd. För Lesjöfors blev det tyvärr inte något konstfruset på den lilla orten när frågan kom på tal.

… Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholms SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion. Vaktmästaren ska ha slagit på elljus med kvarten kvar).

… 1957 spelades det seriematcher på annandag jul för första gången på (1957-1962 förlades just seriepremiären i högsta divisionen på annandagen). Passande då antalet lag utökades från 2×8 till 2×10 lag. Fler datum krävde med tanke på fler möten. På annandagen hade det annars spelats bandy förut, men inte seriematcher. Utan det var mer en stor genrepsdag inför en stundande seriepremiär.
Från 1963 har seriepremiären i högsta serien alltid varit före annandag jul.

Foto: Romus Ramström. Annandagsbandy mellan Hammarby och Tellus 2018.

Lite kuriosa kring klassiska annandagsbandyn är att Svenska kyrkan länge var negativt inställda till bandyn förlade seriematcher för denna för kristendomen betydelsefulla dag som tillägnas Sankt Stefan — kristendomens, efter Jesus själv, förste martyr.

… Säsongen 1968/69 togs slutspelsserierna bort till förmån för kvarts- och semifinaler. Tidigare hade de fyra bästa lagen i norra respektive södra gruppen gått vidare till två slutspelsserier där vinnaren i slutspelsgrupp A samt slutspelsgrupp B ställts mot varandra i SM-finalen.

… högsta serien bytte namn från Division 1 till Allsvenskan säsongen 1981/82 samt minskades till två geografiskt indelade åttalagsgrupper (norr och söder).

Foto: Gösta Klingberg. Pontus Widén, till höger, låg bakom en minskning av antal lag i högsta serien.

Drivande till minskningen från 2×10 till 2×8 lag inför säsongen 1981/82 var legendariske VSK-profilen Pontus Widén, som då var ordförande i Svenska bandyförbundet.

Mattias Bladh

1930-talet bar med sig ett publikt lyft för svensk bandy när olika bruksorter producerade framgångsrika lag. På den inslagna vägen fortsatte det under 1940-talet när sporten nådde nya nivåer.

Bandyn fick äntligen sitt första seriespel 1931 (division 1) efter att de sex främsta bandyklubbarna i landet strejkat hela 1930 (faktum är att ”utbrytarna” startade en egen serie: ”Sexlagsserien”, detta år) som renderade i att högoddsaren SK Tirfing gick och vann det året.
Förutom en längre säsong gav det nu också klubbarna en möjlighet till fina intäkter för den alltmer populära sporten — enbart ett kort cupspel dög helt enkelt inte.

Det ska sägas att Svenska bandyförbundet motvilligt gav med sig.
Bland annat ansåg de att bandyn skulle ha kvar sina ”amatöristiska ideal” och inte gå i samma spår likt fotbollen med att ”lunka” i en serie innan det händer något.
Bandyn ansågs vidare alldeles för ”elegant” för att sammanblandas med något som den mer ”osofistikerade” fotbollen.

Vidare blev svensk bandy en bit in på decenniet erövrat av arbetarklassen, eller i vart fall i klar majoritet, i takt med att landsbygden avbefolkades i industrialismens spår.

Värmländska brukslaget Slottsbrons IF:s 6–0 på IFK Uppsala i 1934 års SM-final på Sandbäckstjärnet i Karlstad (krävdes omspel efter 1–1 på Stockholms stadion) gav eko i bandy-Sverige.
Många brukslag skulle följa därefter i högsta serien.
Lag vars egna samhällen stod upp för sitt kära bandylag.
Lag som många gånger hade de lokala företagarnas gunst i jakten på triumfer.

Det var så klart också fin reklam för mindre orter, som knappast fick många rader i Stockholmspressens olika tidningar annars.

Publikuppsvinget på 1930-talet är oomtvistligt resultatet av arbetarklassens erövring av sporten och dess uppsving på bruksorter.
Exempelvis bevittnade 15 186 personer SM-finalen 1938 mellan Slottsbron och IFK Rättvik på Stockholms stadion.

Men 1930-talet publiksiffror blidkade långt ifrån alla.
Framförallt inte många av dem som upplevt 1910-talets bandy, eller 1920…
Spelet ansågs inte vara lika ”vackert” som förr och inte sällan var det tidningsmakare bakom de uttalandena.
Vidare kunde det låta att många matcher varit ”för brutala” eller för mycket försvarstänk.
Det gnälldes, enkelt uttryckt.

Nostalgiska tankar har alltid legat i bandyns natur (det var bättre förr…) — som i många andra sporter — och vid denna tid var 1910-talets bandy en, mer eller mindre, måttstock för ”hur vacker bandy” ska spelas.”

Inget kunde emellertid stoppa arbetarnas intåg som bar med sig ett mer fysiskt spel och alla bruksorter, som skulle röna framgångar under 1940-talet.
Bandyn hade blivit folklig och modern.

Ideologen och bandyns kanske allra främste företrädare, Torsten Tegnér, gillade utvecklingen — nostalgiska föreställningar om bandyns begynnelse med dess ”vackrare” bandy hade han inte mycket till övers för.
Det var här och nu, bandyn hade förändrats.
Punkt.

1944 års SM-final mellan brukslaget Skutskärs IF och Västerås sågs av hela 20 770 åskådare.
En final där Skutskär, för övrigt, ”nollade” VSK med 2–0.
Notervärt är att Henry Muhrén svarade för ett av målen.
Och, jodå, Magnus Muhrén är sonson till Skutskärs-legendaren.

Kanske gillade Torsten Tegnér SAIK:s intåg på allvar inom elitbandyn.
Detta bruksgäng, arbetare ut i fingerspetsarna, stack i vart fall ut.
1945 vann Sandviken norrgruppen och gick sedan och vann första guldet i klubbens historia efter 3–2 i finalen mot ett annat brukslag, Slottsbron, på Stockholms stadion.
Givetvis fick vi även se Ejnar Ask göra ett av SAIK-målen.

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var en fruktad målskytt under 1930- och 1940-talet.

”Stålmännen” är som de bandylärda vet synonymt med Sandvikens bandylag.
Och det var faktiskt kring denna tiden som SAIK fick det epitetet.
Varför?
Logiskt borde stadens järnverk, då Sandvikens Jernverk AB men numera Sandvik AB, ha med saken att göra.
Kan så vara men vid den här tiden uppskattades lagets spelare för att inte gnälla i onödan för eventuella hårda behandlingar från motspelare.
Det syntes i vart fall i trycksvärtan efteråt.

Foto: Pressens bild. Sandviken i 1950 års SM-final mot VSK. SAIK fick epitetet ”Stålmännen” i mitten av 1940-talet.

Bandyn fortsatte sedan dra en större publik kring SM-finalen. 1946 års final mellan Sandviken och Västerås sågs av hela 22 144 åskådare på Stadion. Mötet slutade 0–0 varav det blev ett omspel på Stadion, ett omspel som ändå lockade 20 598 personer.

1947 fick vi se hälsingelaget Broberg ta sitt första SM-guld när VSK motades tillbaka med 4–2.
Publikökning?
Jodå, närmare bestämt en rekordpublik på 24 421 personer trivdes på läktarna som bjöd på idealiskt väder för bandy.

1948 skulle Västerås få revansch på Broberg inför fantastiska 26 617 personer på Stockholms stadion.
En final där VSK vann med 4–1.

VSK hade sin andra storhetstid under 1940-talet. Här inför 1948 års SM-final där grönvitt besegrade Broberg inför rekordpublik.

1949 skulle småländska Nässjö bli namnet på allas läppar när hälsingelaget Edsbyn besegrades med hela 7–1. Ett Nässjö anfört av legendaren Nicke Bergström som svarade för två av målen.

Foto: Gösta Klingberg. Nässjös store legendar, Nicke Bergström, syns utan huvudbonad i mitten. En komplett bandyspelare för sin tid. Står sedan 1999 staty på Nässjö torg.

Men finalen skulle bli ihågkommen för dess spelplats: Perstorpsgölen i småländska Eksjö då Stadions is inte höll måttet.
Stockholms stadion hade alltså bytts ut mot sjöis i vacker, naturskön miljö.
Det blev under alla omständigheter en final där både spelare och publik trivdes.

Sammanfattningsvis var det en intressant utveckling under 1930- respektive 1940-talet. Ur ett åskådarperspektiv så stegrade siffrorna, även i serierna, med tiden och bandyn fick en nationell acceptans i mitten av 1940-talet.
Inte minst SM-finalen som tillställning.

Bruksgängens intåg gav onekligen sporten ett lyft och spred bandyn för att representeras i alla samhällsskikt. Vidare kan det konstateras att bandyn blev en något tuffare sport — det smällde mer i närkamperna och inte lika ”lätt” att saxa sig igenom motståndarförsvaren.

Vidare satte 1940-talet till slut stopp för SM-finaler på framtida sjöisar. Mötet mellan Nässjö och Edsbyn på Perstorpsgölen 1949 blev den allra sista under dessa förhållanden.

Foto: Einar Jagerwall/Bild Linköping. Inte Perstorpsgölen men Tinnerbäcksbadet i Linköping där prestigemötet mellan Finland och Sverige hölls 1949 — i tre minuter. Därefter sprack isen. Scener som detta ville förbundet inte riskera få se på nytt under 1950-talet i landskamper och SM-finaler.

Sist men inte minst; VSK hade lämnat ett något fruktlöst 1930-tal för att sedan ta sig till sex SM-finaler under 1940-talet varav det blev seger i tre av dem (1942, 1943 samt 1948).

Allt detta banade väg för ett stundande 1950-tal. Ett magiskt årtionde för svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Västerås var först i landet med en konstfrusen bandyplan.
Det spelades seriematcher på annandag jul för första gången 1957.
Högsta serien bytte namn i början av 1980-talet.

… Västerås SK var först ut med att kunna skryta med en konstfrusen bandyplan.
Nämligen den 2 december 1956 när Rocklunda bandystadion invigdes med match mellan Sveriges bandylandslag och Västmanlands länslag. Det var knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle komma att få konstfruset under 1960-talet.

Tingvalla isstadion fick konstfruset 1967.

… 32 orter och städer hade konstfruset innan 1980-talet tog vid. Men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Stålvallen i vintertid med isen lagd. För Lesjöfors blev det tyvärr inte något konstfruset på den lilla orten när frågan kom på tal.

… Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholms SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion. Vaktmästaren ska ha slagit på elljus med kvarten kvar).

… 1957 spelades det seriematcher på annandag jul för första gången på (1957-1962 förlades just seriepremiären i högsta divisionen på annandagen). Passande då antalet lag utökades från 2×8 till 2×10 lag. Fler datum krävde med tanke på fler möten. På annandagen hade det annars spelats bandy förut, men inte seriematcher. Utan det var mer en stor genrepsdag inför en stundande seriepremiär.
Från 1963 har seriepremiären i högsta serien alltid varit före annandag jul.

Foto: Romus Ramström. Annandagsbandy mellan Hammarby och Tellus 2018.

Lite kuriosa kring klassiska annandagsbandyn är att Svenska kyrkan länge var negativt inställda till bandyn förlade seriematcher för denna för kristendomen betydelsefulla dag som tillägnas Sankt Stefan — kristendomens, efter Jesus själv, förste martyr.

… Säsongen 1968/69 togs slutspelsserierna bort till förmån för kvarts- och semifinaler. Tidigare hade de fyra bästa lagen i norra respektive södra gruppen gått vidare till två slutspelsserier där vinnaren i slutspelsgrupp A samt slutspelsgrupp B ställts mot varandra i SM-finalen.

… högsta serien bytte namn från Division 1 till Allsvenskan säsongen 1981/82 samt minskades till två geografiskt indelade åttalagsgrupper (norr och söder).

Foto: Gösta Klingberg. Pontus Widén, till höger, låg bakom en minskning av antal lag i högsta serien.

Drivande till minskningen från 2×10 till 2×8 lag inför säsongen 1981/82 var legendariske VSK-profilen Pontus Widén, som då var ordförande i Svenska bandyförbundet.

Mattias Bladh

SOMMARLÄSNING Katrineholms SK satte Sörmlandsbandyn på kartan i början av 1970-talet. Men det blev aldrig någon långvarig succé.

När 1960-talets led mot sitt slut dök Katrineholms SK upp på radarn.
Minst sagt.
Ett hungrigt, ungt och talangfullt KSK vann klubbens första SM-guld 1969 när Broberg besegrades med 5–1 på Söderstadion inför 13 072 åskådare.
Bland annat svarade Thomas Cratz för två av målen.
Det stod hela 4–0 i halvtid och Brobergs ikon, Göran ”Dallas” Sedvall, ”tröstmålade” i andra halvlek.

SM-finalsegern var en stor triumf för Sörmlandsbandyn. I landskapet återfanns ju även Värmbol och Hälleforsnäs — båda lagen spelade i högsta serien under 1970-talet (men åkte lite ”jojo” mellan division 1 och division 2).

Värt att notera är att bandyn var riktigt stor i Katrineholm omkring 1970. Kommunen var med rätta stolt och gjorde kontinuerlig PR för orten via bandyns framgångar. SKF (Svenska Kullagerfabriken) i Katrineholm ville inte vara sämre och slantade gladeligen upp vad som behövdes för att få till reklam för företaget på KSK:s matchtröjor (reklam på matchtröjors ryggar godkändes av bandyförbundet inför säsongen 1962/63).
I samband med SM-finalerna sattes annonser in i de största svenska dagstidningarna om kommunens alla fördelar. Man ville helt enkelt locka såväl företag och folk till industristaden Katrineholm.

Och ledande var inget annat än KSK, förstås, med profiler som målvakten Tommy Axelsson, Håkan Ohlsson, Hans Carpman, Anders Plahn, Eddy Fransson, Kjell Österberg med flera.
1969 års seger lade grunden till enastående framgångar under första halvan av 1970-talet där laget stod för en underhållande, offensiv bandy.

1970 försvarade KSK SM-guldet efter 6–2 mot Ljusdal. Anders Plahn och Kjell Österberg svarade båda för två mål i finalen.
1972 var det åter dags för KSK att lyfta SM-pokalen. Ljusdal stod även denna gång för motståndet i en match som slutade 2–0 efter mål av Anders Plahn och Henry Fransson.

KSK firar SM-guldet 1972 när Ljusdal besegrades inför drygt fjorton tusen åskådare på Söderstadion.

1974 tog sig KSK till sin hittills senast SM-final på herrsidan, men utan storstjärnan Håkan Ohlsson och Peter Nilsson, som då lämnat för Vänersborg.
I finalen blev Falu BS alltför svårt. Superstjärnan Bernt ”Bempa” Ericssons gäng segrade med klara 3–0 inför 15 432 på läktarna.

Var konditionen bättre som helhet i KSK än hos övriga topplag? Det låter förenklat och du vinner möjligen inte SM-guld just på detta faktum. Men visst ligger det nog något i att KSK-spelarna hade en bättre ”kondis” totalt sett än övriga topplag vilket återspeglade sig i matcherna.
Stjärnforwarden och dåvarande landslagsmannen Håkan Ohlsson hade i vart fall en kondition som troligtvis ingen annan i bandy-Sverige i slutet av 1960-talet och första halvan av 1970-talet

Han testades nämligen på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) inför SM-finalen 1969 och fick värdet 70 — då det bästa GIH sett hos en bandyspelare.
Även en del andra KSK-spelare hade höga värden på GIH.
Detta gav förstås en fördel i att laget kunde orka mer när det var som jobbigast i slutet av matcherna.

Foto: Svenskbandy.se. Håkan Ohlsson hade en kondition av stora mått för sin tid.

Allt bottnade i en träningskultur i KSK. Det slets med mödosam löpning i spåren vilket varvades med bland annat gympass av den hårda sorten.
Försäsongsträningen kunde, enligt uppgift, vara ”brutal” men alla köpte upplägget.

KSK skulle emellertid dala rejält i slutet av 1970-talet. Vissa har pekat på att det aldrig riktigt skedde någon föryngring i leden och de tidigare profilerna körde på för länge.
Oavsett så har KSK — numera under namnet KVBS efter en sammanslagning med Värmbol-Katrineholm BK 2007 — en evig plats i bandyhistorien efter några magiska år.

Förutom KSK hade Falun ett riktigt starkt 1970-tal med profiler som Jan ”Nanen” Ericsson (“Bempas” bror), Håkan ”Pölsa” Wiklund,  Lennart ”Tessen” Åkerlund och Egon Adeström. 1971 vann laget sitt första SM-guld via 2–0 mot Sandviken. En otrolig säsong med tanke på att BS låg sist i tabellen efter halva serien.
Nu blev finalen ändå väldigt jämn och såväl Göran Rogström som Bosse Lindberg storspelade i målet. Framåt ”målade” Jan-Olof ”Lollo” Berglund och Sören Norberg för BS.

SM-guldet bärgat. Faluns första SM-guld 1971.

Lagkaptenen Göran Björkman höjer SM-bucklan i luften vid Stora Torget i Falun.

1974 blev ett helt annat scenario där Falun var snudd på överlägset i grundserien och tog sig hela vägen till final mot KSK. En final som laget vann med 3–0 efter bland annat två baljor av Sören Norberg.

Håkan ”Pölsa” Wiklund lurar Tommy Axelsson i KSK-målet och gör 3–0 i SM-finalen 1974.

1976 var BS framme i final på nytt — utan ”Bempa”, som flyttat till Boltic.
Denna gång blev det dock tvärstopp mot Broberg med 2—6.

Vilket för oss osökt in på Söderhamnslaget. Broberg fortsatte alltså framgångssagan från 1960-talet — två guld och två finaler (exkluderat omspelsfinalen 1964 — och vann förutom mot Falun 1976 (6–2)  även 1977 mot Sandviken (3–1).
I 1976 års SM-final var ingen annan än Göran ”Dallas” Sedvall på stort spelhumör.
Framför allt i andra halvlek när Broberg gick ifrån ordentligt och vann med klara 6–2.
”Dallas” gjorde två mål och var även inblandad i allra högsta grad i resterande mål.

Matchjälten Göran ”Dallas” Sedvall skjutsas runt på en pall efter Brobergs fjärde SM-guld 1976.

1977 — då Broberg bytte ut Faxevallen mot konstfruset på Hällåsen — gjorde ”Dallas” ånyo ett finalmål när Sandviken besegrades med 3–1.

1979 var Broberg i ytterligare en SM-final där det blev förlust (4–7) mot 80-talets gigant Boltic. En final som hälsingelaget ledde med 3–1 i halvlek men där Boltic vände på steken i andra akten.
Det blev samtidigt ”Dallas” sista framträdande på den stora scenen.

Men det var inte bara Göran ”Dallas” Sedvall som gjorde Broberg till den maktfaktor klubben var på 1970-talet (glöm inte de tre World cup-titlarna).
Hetlevrade men ack så begåvade liberon Stefan Karlsson, som på 1980-talet vann ytterligare fyra SM-guld med Boltic och ett guld med Vetlanda, går inte komma ifrån.
Ej heller hårdskjutande Pär Hedqvist (far till Joakim Hedqvist).
För att nämna några.

KSK, Falun, Broberg i all ära men i sammanhanget så var det sju olika lag som vann SM-guld på 1970-talet.
1973 vann Västerås på nytt guld efter 13 års väntan. Detta via 4–1 mot Örebro. Anmärkningsvärt utan någon landslagsspelare i laget.

Foto: Bertil Forsén. VSK:s Stig ”Rulle” Johansson gör mål i SM-finalen mot Örebro.

1978 segrade Edsbyn i SM-finalen mot nyss nämnda VSK (nu med stjärnor som Torbjörn Ek, Sören Boström och Stefan Johansson) med 6–4.
I ”Byn” återfanns Christer Andersson, Anders Söderholm, Joe Lönngren, Jan-Eric Callberg, Bengt Håkansson med flera.
Och självklart en ung Ola Johansson, två mål i finalen, som kom att vinna hela tio (!) SM-guld i karriären — en gigant inom svensk bandy, vilket vi lär få anledning att återkomma till.
Edsbysonen vann dock ”bara” ett guld med moderföreningen Edsbyn.

Lite kuriosa kring Edsbyn vid den här tiden är att föreningen kom att sätta epitetet ”Bandybyn” på sig själv.
Något som hållit i sig till dags dato.

Vi kan inte avhandla 1970-talet utan att behandla Ljusdal.
Med profiler och lirare som Torbjörn Ek, Örjan Modin, Tord Amré, Stefan Johansson…
Hälsingegänget spelade tre SM-finaler (1970, 1972, 1975) varav 1975 blev det stora året.
Då besegrades Lidköpingslaget Villa med hela 8–4 inför en imponerande rekordpublik om 17 671 på Söderstadions läktare.

Örjan Modin med bucklan i skyn efter triumfen mot Villa på Söderstadion.

Foto: Stig Andersson. Guldgänget i LBK 1975.

Uppskattningsvis hade minst åtta tusen Villafans rest till finalen från Lidköping och tre tusen LBK-supportrar hade färdats från Ljusdal.

I folkhavet gick det inte att ta miste på var sympatierna låg, utöver de neutrala åskådarna på plats.
Tusentals personer hade klätt sig med Villa- och LBK-attribut.
Det var ideliga hejaramsor anförda av hejaklacksledare, bandyportföljer, bjällror och banderoller.
Folkfest, med andra ord (och jo, fler än en krökade i supporterskarorna. Något som tenderade att öka på läktarna under 1970-talet).

LBK hade 4–0 efter första halvlek men Villa nosade på kvittering sista 45.
I slutändan var LBK det vassare laget och vann klart rättvist.
Notervärt är att Stefan Johansson gjorde sanslösa fem (!) mål i matchen.

Stefan Johansson jublar efter sitt femte (!) mål i SM-finalen mot Villa.

Hur sammanfattar man ett decennium på ett rättvisande sätt?
Det går naturligtvis inte, saker sållas och någonstans sätter man punkt.
Tittar vi specifikt på spelare som satte prägel på svensk bandy är det lätt hänt att missa någon som möjligen inte gick hela vägen med laget.
Det här reportaget har med största sannolikhet utelämnat någon väsentlig spelare värd att nämnas.
1970-talet hade sina lirare och de var många.

En spelare som Sandvikens Lars ”Knatten” Olsson lyckades aldrig vinna något guld med sitt kära Sandvikens AIK under 1970-talet. Men likväl var han en skyttekung och dominerade i målprotokollet och vann skytteligan i högsta serien hela fyra gånger (1972, 1976, 1977, 1978).

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. Lars ”Knatten” Olsson laddar för skott.

Foto: Gefle Dagblad/Arbetarbladet. ”Knatten” var en fruktad måltjuv på 1970-talet.

Många målvakter är de som kan intyga ”Knattens” oerhört vassa och pricksäkra skott. Inte minst ur högervinkel. Där small det ofta i motståndarlagens nätmaskor. Högerhörnor var i princip snudd på mål varje gång när ”Knatten” stod skjutklar.

En annan är Bengt ”Pinnen” Ramström. Han vann emellertid ett SM-guld på 1970-talet — 1979 med Boltic som startade Boltic-eran och dominansen på 1980-talet. Det skulle bli många fler guld för ”Pinnen”…
Ramström gjorde sig ett namn i Örebro SK där han avverkade fyra säsonger innan han lockades över till värvarbygget IF Boltic.
Där blev det dundersuccé.

”Pinnen” var en komplett forward. Kunde inte bara göra mål utan assisterade ofta medspelare i ruskig fart med sin låga tyngdpunkt. Han var ytterst svår att stoppa och hade en speluppfattning av den högre skolan. Samtidigt var han oerhört teknisk och stark i duellerna.

Foto: Svenskbandy.se Bengt ”Pinnen” Ramström har en evig plats i bandyhistorien.

Ska vi nämna en tredje?
Sören Boström.
Självklart.
Det blev aldrig något SM-guld som spelare för Boström, som fick nöja sig med ett silver som bäst i 1978 års SM-final mot Edsbyn i VSK-tröjan.
Fagerstasonen lirade i Västanfors 1966-1977 och sedan med VSK fram till 1988.
Sören var en ”box-to-box”-spelare för att prata fotbollstermer.
En bra avslutare, framspelare och forecheckare.
Boström hade ett jävlaranamma och stor vilja. Tog jobbet och hade en fysik och kondition i topp.
Hade en enastående karriär i landslaget och var den som höjde bucklan 1981 som lagkapten.

Foto: Svenskbandy.se. Sören Boström är en av de stora inom svensk bandy.

Landslaget?
Som bekant dröjde det ända till 1981 då Sveriges herrlandslag chockbesegrade Sovjet för allra första gången i VM-sammanhang. Dessutom på rysk mark i Chabarovsk.

Men under just 1970-talet hade landslaget svårt att fortsatt slå in spiken i kistan.
Sovjet var herren på täppan även om svenskarna närmade sig.
På 1970-talet avgjordes VM i serieform vartannat år (1971, 1973, 1975, 1977 samt 1979) där Sverige, Sovjet, Finland och Norge ställdes mot varandra i dubbelmöten.

Även om det där förbaskade VM-guldet lät vänta på sig så lyckades Sverige besegra Sovjet i två av lagens tio möten i VM-sammanhang.
Dels blev det vinst i öppningsmatchen 1975 med 3–1, dels 3–2 år 1977 i första matchen mot just Sovjet.
En föga tröst, förstås, men en prolog till det stora som skulle komma att inträffa bara några år senare.

Innan vi stänger dörren för 1970-talets bandy så är det på sin plats att blicka tillbaka på de konstfrusna bandyanläggningarna i Sverige innan 1980-talet tog vid. 32 orter och städer hade konstfruset 1979 men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar och under höstkanten skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn vilket kommer dokumenteras separat). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn
Del 7: 1960-talet

Västerås var först i landet med en konstfrusen bandyplan.
Det spelades seriematcher på annandag jul för första gången 1957.
Högsta serien bytte namn i början av 1980-talet.

… Västerås SK var först ut med att kunna skryta med en konstfrusen bandyplan.
Nämligen den 2 december 1956 när Rocklunda bandystadion invigdes med match mellan Sveriges bandylandslag och Västmanlands länslag. Det var knappast ologiskt att just framgångsrika VSK var först.
Avsevärt fler orter skulle komma att få konstfruset under 1960-talet.

Tingvalla isstadion fick konstfruset 1967.

… 32 orter och städer hade konstfruset innan 1980-talet tog vid. Men det var inte tillräckligt. Många bandylag dukade under när kommuner inte satsade. Ett exempel är klassiska Lesjöfors. Förgäves propagerade man för konstfruset när klubben var att räkna med rent sportsligt. Det dröjde ända till 1989 innan den konstfrusna banan var på plats — i centralorten Filipstad.

Stålvallen i vintertid med isen lagd. För Lesjöfors blev det tyvärr inte något konstfruset på den lilla orten när frågan kom på tal.

… Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholms SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion. Vaktmästaren ska ha slagit på elljus med kvarten kvar).

… 1957 spelades det seriematcher på annandag jul för första gången på (1957-1962 förlades just seriepremiären i högsta divisionen på annandagen). Passande då antalet lag utökades från 2×8 till 2×10 lag. Fler datum krävde med tanke på fler möten. På annandagen hade det annars spelats bandy förut, men inte seriematcher. Utan det var mer en stor genrepsdag inför en stundande seriepremiär.
Från 1963 har seriepremiären i högsta serien alltid varit före annandag jul.

Foto: Romus Ramström. Annandagsbandy mellan Hammarby och Tellus 2018.

Lite kuriosa kring klassiska annandagsbandyn är att Svenska kyrkan länge var negativt inställda till bandyn förlade seriematcher för denna för kristendomen betydelsefulla dag som tillägnas Sankt Stefan — kristendomens, efter Jesus själv, förste martyr.

… Säsongen 1968/69 togs slutspelsserierna bort till förmån för kvarts- och semifinaler. Tidigare hade de fyra bästa lagen i norra respektive södra gruppen gått vidare till två slutspelsserier där vinnaren i slutspelsgrupp A samt slutspelsgrupp B ställts mot varandra i SM-finalen.

… högsta serien bytte namn från Division 1 till Allsvenskan säsongen 1981/82 samt minskades till två geografiskt indelade åttalagsgrupper (norr och söder).

Foto: Gösta Klingberg. Pontus Widén, till höger, låg bakom en minskning av antal lag i högsta serien.

Drivande till minskningen från 2×10 till 2×8 lag inför säsongen 1981/82 var legendariske VSK-profilen Pontus Widén, som då var ordförande i Svenska bandyförbundet.

Mattias Bladh

IF Boltic prenumererade på SM-guld och finaler under 1980-talet. Karlstadlaget hade en storhetstid utan motstycke inom svensk bandy. Och svenska herrlandslaget fick äntligen smaka på hur det känns att ta VM-guld. 

Dynasti. Storhetstid. Kalla det vad ni vill. Men IF Boltics entré i svensk elitbandy var inget annat än en stor sportslig succé. Karlstadlaget, vars föreningsnamn anspelar på fotbollslagen Bolton och Celtic, vann inte mindre än sju SM-guld (!) på 1980-talet (1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1988) och var även i SM-final 1986 samt 1987.

Faktum är att den osannolika resan startades med SM-guldet 1979, som sedan följdes av en guldsvit utan dess like.

Det låter nästan för bra för att vara sant.
Inom professionell lagidrott är det få lag som mäktat med en sådan prestation.
Förutom alla SM-guld så vann Boltic även World cup fyra gånger under 1980-talet (1980, 1981, 1985, 1986) och Europacupen vid fem tillfällen (1981, 1982, 1984, 1985).

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. En vanlig syn på 1980-talet. Bengt ”Pinnen” Ramström kysser bucklan efter tredje raka SM-guldet 1981.

Även Boltics damlag blev svenska mästare hela sex gånger under 1980-talet (1982, 1984, 1985, 1986, 1987, 1989).
Det var alltså en hegemoni på såväl herr- och damsidan vid den här tiden (reds. anm. dambandyns historia kommer behandlas separat efter herrbandyns historia).

Men hur var det möjligt för Boltics herrlag att bli en så stor maktfaktor under hela 1980-talet?
Tidigare spelande tränaren Lars ”Snöret” Berg var en av arkitekterna och när han tog över som ordförande 1974 hände det saker för Karlstadlaget som då harvade i division 2.

Hela Boltics organisation blev mer professionell än tidigare och planen var på sikt given: vinna SM-guld.
1975 lockades rivige förbundskaptenen Curt Einarsson — även kallad ”Bandyprofessorn” — till Boltic och under hans sex år i klubben gick laget från bandyns ”bakgård” till att bli ledande i bandy-Sverige.
I samma veva som Einarsson anslöt värvades storstjärnan och Falu BS-sonen Bernt ”Bempa” Ericsson, Kjell-Göran ”Fille” Broström och superlöftet Pelle Togner (Nässjö).

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Ikonen och en av bandyns allra största, Bernt ”Bempa” Ericsson, gick till Boltic 1975. Här ses ”Bempa” fira efter att Boltic säkrat finalplatsen 1979.

Det blev inte oväntat avancemang till division 1 (då högsta serien) direkt och debuten i högsta serien säsongen 1976/77 blev lyckosam.
Slutade med serieseger i division 1 södra och sedermera uttåg i kvartsfinalen mot Broberg.

Det var alltså en nykomling att räkna med.
Milt uttryckt.
Tränaren Curt Einarsson hade skyhöga krav på sina spelare. Träningsdosen trappades upp rejält och nu var det dessutom träning året runt som gällde — ett då helt nytt grepp inom svensk bandy. De många teoripassen icke att förglömma i sammanhanget.

Säsongen 1977/78, med nyförvärvet Bengt ”Pinnen” Ramström i laget, slutade Boltic trea i division 1 södra bakom Västerås och Örebro.
Laget tog sig ända till semifinal där det emellertid tog stopp mot Västerås.

Nu var Boltic inget okänt gäng i bandy-Sverige.
Karlstadlaget var redan etablerat och en framgångsvåg utan dess like skulle utspela sig många år framöver.
Från 1979 och tio år framåt blev det SM-final varje säsong varav åtta av dem slutade med guld. Mycket tack vare alla värvningar av stora talanger som Kjell Kruse, Anders Bridholm, Kenth Hultqvist, Peter Olsson med flera. Lägg därtill, bland annat, landslagsspelare i Ola Johansson, Björn-Olle Forsberg och Stefan Karlsson.

Det första historiska SM-guldet 1979 tillkom via 7–4  mot Broberg på Söderstadion. I halvtid låg Boltic under med 1–3 men sopade banan med hälsingelaget (där stjärnliberon Stefan Karlsson huserade, som blev klar för Boltic på banketten efteråt) i andra akten.
Det blev dessutom legendaren Bernt ”Bempa” Ericssons sista framträdande på den stora scenen. Falu BS-sonen gjorde två mål i finalen och fick alltså avsluta karriären på elitnivå på bästa sätt.

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bernt ”Bempa” Ericsson avslutade spelarkarriären på elitnivå med ett SM-guld.

Efter denna triumf fanns det inget som kunde stoppa Boltics framfart. I alla fall inte om vi ser till vilket lag som i slutändan stod överst på prispallen. Föreningen hade fina sponsorintäkter och ekonomiska resurser att fortsatt värva vassa spelare från andra klubbar i landet.
Men de pengar som Boltic förde in i svensk bandy var knappast populärt överallt i bandy-Sverige.

Ett redan starkt Boltic blev nu ännu starkare när laget snudd på prenumererade på SM-gulden under första halvan av 1980:

• 1980 — seger med 5–3 i finalen mot Sandviken.
• 1981 — seger mot Selånger med 4–3.
• 1982 — seger mot Edsbyn med 3–2.
• 1983 — seger mot Villa med 5–0 (0–0 efter ordinarie tid).
• 1984 — ny seger mot Edsbyn med 2–0.
• 1985 — seger mot Motala med 4–3.
• 1988 — seger mot Vetlanda med 5–2.

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Storstjärnan Bengt ”Pinnen” Ramström sträcker armarna i skyn efter andra raka SM-guldet 1980.

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Jubel på tränarbänken. Från vänster: Peder Emanuelsson, Lennart ”Kinna” Kindstedt och Leif Odhe.

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bengt Carlsson lyfter bucklan i skyn efter sjätte (!) raka SM-guldet är bärgat 1984.

Hängde ni med i svängarna?

All framgång till trots — Boltic blev aldrig en stor publikdragare hemma i Karlstad även om det givetvis funnits hängivna supportrar hela vägen.
Den egna klacken överglänstes också rejält av samtliga motståndares motsvarigheter vid klubbens alla SM-finaler.

Foto: Nya Wermlands-Tidningen. Bolticanhängarna var inte många men visst fanns det hängivna supportrar. Här jublar fansen efter sjätte raka SM-guldet 1984.

Vad det beror på är det nog ingen som säkert kan säga.
Konkurrensen med Färjestad och ishockeyn? Travet?

Vi låter det vara osagt men visst kan avsaknaden av en lokal prägel på laget vara en del av förklaringen. Något som alltid har varit ett viktigt signum för bandyklubbar och supportrar har varit att få fram och odla egna produkter. Alla värvningar utifrån som inte hade någon koppling till Karlstad gjorde möjligen att många Karlstadsbor inte kunde identifiera sig med Boltic.
Detta till skillnad mot traditionsrika och klassiska bandyföreningen IF Göta, bildat 1904, från Karlstad som sedermera hette IF Karlstad-Göta från år 1979. Den anrika föreningen slogs ihop med Boltic år 2000 (BS Boltic Göta, men är numera upplöst).

Det var inte enbart Boltic-show under 1980-talet.
Såväl 1986 och 1987 fick Karlstadlaget ”bara” nöja sig med SM-silver efter finalförluster mot Vetlanda respektive Motala.

Vetlanda lirade inte mindre än sju SM-finaler mellan 1986-1995.
Resultatet av ett gediget arbete sedan mitten av 1970-talet, ett decennium som präglades av ett VBK som pendlade mellan division 1 och division 2.
Men när Lars Forsell tillträdde som ordförande 1975 påbörjades ett systematiskt arbete för att etablera Vetlanda i högsta serien. Kommunen och näringslivet stöttade satsningen. Företaget Sapa, tillverkaren av aluminumprofiler, på orten var också med på tåget. På företaget jobbade även många inom VBK.

Lars Forsell hade många järn i elden och hade vidare en stor del i att Tjustkulle IP:s konstfrusna bandyanläggning kunde invigas den 21 november 1976.
Sedan gick det framåt för VBK även om det skulle dröja till säsongen 1981/1982 innan smålänningarna etablerade sig i Allsvenskan (högsta serien bytte namn till Allsvenskan denna säsong).

Ett stort lyckodrag var att VBK lyckades locka över mästartränaren Curt Einarsson till klubben. Einarsson hade tidigare lett Boltic till tre raka SM-guld (1979,1980, 1981) och bildade tillsammans med tränare Hasse Ekman och lagledaren Ulf Bernström en succéfylld tränartrojka.
Precis som i Boltic lämnades inget åt slumpen med ”bandyprofessorn” Curt Einarsson vid rodret. Träningarna blev inte oväntat tuffare och betydligt fler till antalet.
Spelarna fick ta ett större ansvar än tidigare; på och utanför isen.
En högre professionalitet med målet att sluta halka ned i seriesystemet i tid och otid.

Säsongen 1982/83 var en genombrottssäsong för VBK där laget tog sig ända till kvartsfinal men där det tog stopp mot Sirius. Med spelare som Jonny Ljung, Leo Segerman, Ulf Sainio, Dag Klingborg, Per Lennartsson och inte minst målsprutan Patrik ”Putte” Johansson såg framtiden ljus ut.

Och visst blev det än ljusare när landslagsliberon Stefan Karlsson skrev på för VBK samt Per Togner (spelade bara en säsong i VBK). Lägg därtill Thomas Fransson och Kenth Hultqvist till ett guldsatsande Vetlanda.

1985 värvades Kent Edlund från IFK Motala på vänsterhalven och vasse målskytten Lars Johansson från Nässjö.
Det var bara en tidsfråga innan laget skulle ta den där SM-finalplatsen och 1986 var smålänningarna i en för klubben historisk första SM-final.
Och föga överraskande stod Boltic för motståndet.

VBK segrade med 2–1 och de många tillresta supportrarna — uppskattningsvis sex tusen med gulsvarta sympatier på läktarna — var i sjunde himlen.
Patrik ”Putte” Johanssons 2–0-mål i slutet av första halvlek, efter lysande förarbete av Per Lennartsson, blev avgörande. Närmre än en reducering kom inte Boltic i andra halvlek och VBK-målvakten Pontus Sundelius ingav en stor trygghet i sitt spel när det brände till.

Foto: Vetlanda-Posten. Från vänster: lagledaren Ulf Bernström, Stefan Karlsson och Curt Einarsson efter SM-guldet 1986.

1988 var Vetlanda ånyo i final, under nye tränaren Johnny Petersson, och återigen mot Boltic. Nu blev det emellertid förlust med 2–5 på en is som knappast var värdig en SM-final. VBK kunde ändå trösta sig denna säsong med en World cup-seger.
Året därpå, 1989, var de gulsvarta åter i final — mot Västerås.
VBK, med unga stjärnskottet Jonas Claesson som för övrigt svarade för två mål i finalen, förlorade matchen med 3–7.
Ett grönvitt som skulle komma att växla upp rejält under 1990-talet.

Källa: Youtube. VSK avslutade 1980-talet med en klar seger över Vetlanda. VSK firade stora triumfer när 1990-talet tog vid.

Boltic var tveklöst 1980-talets starkaste lag men sammantaget växte Vetlanda ut till en svår nöt för Boltic att knäcka en bit in på decenniet. Mötena lagen emellan blev inte sällan lite fula med slag och bentacklingar.

Från Boltic och Vetlanda till IFK Motala. Östgötarnas triumf mot självaste Boltic i 1987 års SM-final är något som det med rätta pratas om än idag på orten. Ett nervkittlande möte som gick till sudden death. Efter sju minuter tilldömdes Motala ett straffslag.
Håkan Rohlén hade under hela säsongen varit en pålitlig straffskytt. Men nu var han trött och utmattad efter en tuff match när han skrinnade från avbytarbänken till straffpunkten.
Skulle han missa? Nej, bollen satt fint i nätmaskorna bakom bakom stjärnmålvakten Anders Bridholm och vilt IFK-jubel utbröt efteråt.

Foto: Östgöta Correspondenten. 1987 års svenska mästare, IFK Motala, på podiet.

Foto: Östgöta Correspondenten. IFK-ledarna Tommy Svensson och Pär Höckert omfamnar varandra efter SM-guldet.

SM-guldet var inte ologiskt även om IFK Motala var nederlagstippade inför finalen. Två år innan hade IFK varit i final mot Boltic (förlust med 3–4) och hade hela tiden sedan debuten i högsta serien, säsongen 1979/80, gått framåt på flera fronter.
IFK drog storpublik på Motala isstadion och hade ett imponerande bortafölje.
Klubbens ekonomi visade gröna siffror.
Defensiven var IFK:s stora signum när laget etablerade sig i bandyns finrum — hela vägen till guldet.

Så småningom värvade klubben spelare som Ulf Spångberg, Robert Jonsson, Frank Nordlund och Urban Andersson. Laget spetsades sedan med talangen Håkan Rohlén från Skogås i Stockholm.
Sista pusselbiten för det blivande mästarlaget var måltjuven Mikael Arvidsson, som värvades från Villa.

***

Efter elva VM-turneringar utan att kunna rubba Sovjetunionen kunde Sverige äntligen fira sitt första guld på tolfte försöket i Chabarovsk 7-15 februari 1981.
En enastående bragd och för alltid en milstolpe i svensk bandyhistoria.

Foto: Ove Arthursson. Sören Boström höjer VM-bucklan mot skyn. Till vänster en nedslagen rysk lagkapten, Plavunov, och till höger finske lagkaptenen Vartiainen.

Sverige, lett av förbundskaptenen Håkan Sundin, lade grunden till VM-guldet genom att besegra Sovjet med makalösa 6–1 i inledningsomgången. Eftersom bandy-VM vid den här tidpunkten avgjordes som en dubbelserie mellan fyra nationer (Finland och Norge övriga länder men hade inget att sätta emot) var mäktiga Sovjet i brygga i slutomgången mot Sverige.

Foto: Ove Arthursson. Sovjet fick se sig besegrade i ett bandy-VM för första gången 1981. Här syns storstjärnan Sergej Lomanov intill stolpen vid en svensk hörna.

Visserligen vann sedan Sovjet med 3–1 och hade en bättre målskillnad (+ 30 gentemot Sveriges + 28) när allt summerades
Detta spelade ingen roll då inbördes möten gällde om två lag hamnade på samma poäng.

En snabb återblick på den klassiska 6–1-matchen på Leninstadion ser ut så här:

• 1–0 (17) Mats Carlsson klipper till på ett frislag. Lazarev chanslös i målet.
• 2–0 (26) Bengt ”Pinnen” Ramström lurar Lazarev åt ”fel håll” och lägger enkelt in bollen.
• 3–0 (28) Mikael Arvidsson pangar in bollen, med ryggen vänd mot mål. Lazarev får kapitulera.
• 4–0 (31) Per Togner, styrning.
• 5–0 (38) Mats Carlsson på hörna.
• 6–0 (48) Håkan Karlsson på ett påpassligt vis.
• 6–1 (76) ”Tröstmål” via Valerij Eichvald på en kontring.

Foto: Ove Arthursson. Håkan Karlsson jublar efter sitt 6–0-mål. Storsegern mot Sovjet bäddade för VM-titeln.

När det stod klart att Sverige vunnit bandy-VM för första gången var det en salig blandning av glädjetårar, lättnad och alla tänkbara känslor i det svenska lägret.

Foto: Ove Arthursson. En tårfylld Thomas Fransson på väg från Leninstadion när VM-guldet var i hamn.

Mattias Bladh

SOMMARLÄSNING Var 1950-talet en storhetstid för bandyn med ofta ”fullpackade” läktare såväl vid SM-finaler och seriespel i högsta serien var 1960-talet en nedgång publikmässigt sett. Men bandyn stod sig ända stark och lirare som Bernt ”Bempa” Ericsson och Göran ”Dallas” Sedvall charmade bandy-Sverige.

Ja, i jämförelse med 1950-talet var det nu inga finaler som lockade över tjugo tusen åskådare (frånsett 1960 års final mellan Västerås och Sirius som sågs av 24 179 personer). I seriespelet var siffrorna också sämre än årtiondet innan.
Men som institution var SM-finalen alltjämt stor i förhållande till andra nationella evenemang.

Vad det sviktande publikintresset berodde på är det nog ingen som definitivt kan fastslå.
The Beatles? Popmusik från England? TV? Ökad bilism och andra bekvämligheter? Den ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talet?
Klart är att det var ett ekonomiskt välmående Sverige under denna tid där mycket konkurrerade mot att bevittna bandy utomhus.

Vi får förstås inte glömma ishockeyn här — en ständig antagonist till bandyn även om många bandyspelare vid den här tiden uppskattade och lirade ishockey — vars konstfrusna ishockeyrinkar, som sedermera snabbt fick tak över huvudet, växte upp som svampar i förhållande till bandyns konstfrusna anläggningar med bandymått.

1966 fanns exempelvis redan 18 hallar och kommunerna var mer benägna att satsa på ishockeyn. Draghjälp fick man otvivelaktigt av medier. De skrev helt enkelt mer om ishockeyn än om bandyn.

Men när det gäller svensk bandy var det, som så många gånger förut, ett nytt tidevarv när sporten utvecklades på flera håll och kanter. Förutom ett epokskifte när Stockholms stadion byttes ut som finalarena mot konstfruset på Söderstadion i Stockholm 1967 skedde det mycket.
Milstolpen med första konstfrusna bandybanan 1956, Rocklunda IP i Västerås, skulle följas av flera konstfrusna bandybanor. 1961 fick såväl Skutskär och Uppsala konstisbanor med bandymått.
1962 stod Nässjö på tur följt av Örebro 1963.
År 1970 fanns sexton stycken konstfrusna anläggningar för bandyspel i Sverige.

Dessa välkomna konstfrusna planer fick så småningom elljus. Enligt uppgift ska officiellt Katrineholm SK varit först med att slå på elljuset på Backavallen den 16 januari 1963 när laget mötte Lesjöfors (det hade dock experimenterats med ”elljus” tidigare 1957 i mötet mellan AIK och Lesjöfors på Stockholms stadion).

Bandyspelarnas utrustning utvecklades betydligt under denna tid. Skydden blev bättre och skridskons åkyta blev längre och fler gick över från skål- till planslipning.
Dessutom utvecklades bandyklubborna, fler aktörer kom in i bilden och tillverkade klubbor på den svenska marknaden. Exempelvis glasfiberklubban, som var lite stelare vilket inte passade alla.

1966 blev det också hjälmtvång — en självklarhet i dag men fanns likväl ett motstånd när regeln infördes. Men i slutändan var det av godo för att försöka få bukt med eventuella hjärnskakningar då matcherna bjöd på allt tuffare närkamper.

Och icke att förglömma; den svenska plastbollen (Finland, Norge samt Ryssland körde med egna varianter). Den infördes när 1966/67 års säsong tog vid men blev inledningsvis inte särskilt uppskattad. Bollen gick sönder titt som tätt och mjuknade fort. Det tog sin tid innan bollen fick rätt innanmäte och det yttre plastskalet av rätt kaliber.

Serieupplägget på 1960-talet kräver också sin genomgång.
Säsongen 1962/63 fick vi se ett serieupplägg, som skiljde sig från tidigare; vinnaren i division 1 norra respektive division 1 södra möttes inte direkt i en final.
I stället möttes de två bäst placerade lagen i de båda serierna mot varandra i ett semifinalspel (dubbelmöten).

Säsongen 1963/64 utökades antal lag (24) och det blev avsevärt fler matcher att avverka. De fåtal konstfrusna banorna kom då väl till hands, som då fick agera spelplats för att möta seriens upplägg. Ett upplägg där serien bestod av tre geografiskt uppdelade grupper om åtta lag. Närmare bestämt division 1 norra, division 1 centrala samt division södra. De två bäst placerade lagen i respektive serie, totalt sex lag, gick sedan och gjorde upp om finalplatsen i två slutspelsgrupper där segrarna i respektive grupp möttes i SM-final.

Säsongen 1964/65 innebar också förändringar. Främst att serien skulle bantas till två geografiskt indelade tiolagsgrupper, en norr- och söderserie, till säsongen därpå vilket innebar att det spelades en nedflyttningsserie i slutet av säsongen.
Därmed var ”centrala” gruppen skrotad inför seriespelet säsongen 1965/66.
Serieupplägget med slutspelsserier skulle sedermera tas bort inför säsongen 1968/69 och ersättas av kvart- och semifinaler.

Och vilka lag glänste allra mest under ”det glada” 1960-talet?
Vi kan nog hävda att Sirius och Broberg var mest framstående. Åtminstone om vi sneglar på hur de lagen presterade totalt sett under säsongen.

Sirius och Broberg spelade fem finaler vardera varav Sirius tog tre guld (1961, 1966, 1968) mot Brobergs två (1963, 1964). Örebro var dock inte långt efter Broberg med samma antal guld (1965, 1967) som Söderhamnslaget fast ”bara” tre finaler. Gunnar Ring, Olle Sääw, Orvar Bergmark, Hasse Nordin, Benny Lennartsson — tongivande spelare för ÖSK som var en maktfaktor under 1950- och 1960-talet.

ÖSK poserar för lagbild med SM-pokalen i hamn efter 3–1 mot IF Göta i 1967 års SM-final på konstfrusna Söderstadion. Många fler finaler skulle det komma att bli på just Söderstadion när Stockholms stadion-epoken gick i graven.

Starka Edsbyn, med klasspelare som Rolf Jonsson, Jörgen Forslund, Lennart Stålberg och Kurt Nyberg, lirade också tre finaler där det blev ett guld (1962). Katrineholm (1969) och Västerås (1960) triumferade också en gång vardera under 1960-talet.

Men det var som sagt Sirius och Broberg i framkant. I Sirius fanns flera stjärnor likt Matz-Allan Johansson, Göran Angesten, Carl-Erik Askelöv… Men den utan tvekan störste torde ha varit Ulf ”Uffe tuff” Fredin. ”Uffe” fick utmärkelsen Årets man i svensk bandy 1966 samt 1968.

Ulf Fredin var en stor stjärna i Sirius. Här pryder han DN:s löpsedel efter Sirius 5–0-seger över Broberg på Studenternas IP 1966.

Uffe inledde karriären i Bollnäs där det blev fem säsonger och ett SM-guld 1956. Debuten gjorde han i en försäsongsmatch som 16-åring då han vikarierade för ingen mindre än Gösta ”Snoddas” Nordgren, som var förhindrad av sitt eget bröllop.

I Uppsalalaget måste även Sigge Parling nämnas. Han vann SM-guld med Sirius 1961 men hade en relativt kort bandykarriär. Parling tillhörde dock även eliten inom ishockey och fotboll. Bland annat var han med och tog silver i fotbolls-VM 1958. Notervärt är att Parling är upphovsman till Djurgårdens smeknamn ”Järnkaminerna” då han jobbade som smed i yrkeslivet samt var en hårdför spelartyp.

Framgångsrika VM-laget 1958. Sigge Parling är knästående längst till höger. Notera även Orvar Bergmark knästående som tredje man från vänster.

I Brobergs stjärngäng var oundvikligen landslagsmannen Göran ”Dallas” Sedvall en artist modell stor. En gigant i hela bandy-Sverige. Idag, med rätta, ansedd som en av bandyns allra främsta lirare med sin specialitet att gömma bollen bakom ryggen när han snurrade upp motståndarna.

Unknown author / Public domain. Kosmonauten Jurij Gagarin (!) och Brobergs stjärnspelare tillika legendar, Göran ”Dallas” Sedvall, på Stockholms stadion 1964.

Jan-Erik Flink var också en nyckelspelare i Broberg. Flink ansågs ha ”bandyvärldens längsta klubba” (!) för sitt utomordentliga sätt att ”förlänga” hela sin kropp och bryta bollen.
Det var helt enkelt inte lätt att passera denne positionssäkra försvarare, som också gjorde 70 landskamper.

Fin inför festen. Från vänster: dåvarande ordföranden Rune Söderlund, Jan-Erik Flink, Inge Sjölin och Göran ”Dallas” Sedvall. Provning av SM-finalkostymen inför 1963 års SM-final mot Edsbyn. Broberg vann finalen med 3–1.

Men den allra främste spelaren, enligt många, under 1960-talet var legendaren tillika dalmasen Bernt ”Bempa” Ericsson.
Falu BS och för den delen hela Faluns störste idrottsman genom tiderna satte skräck i motståndarförsvaren under sina 17 säsonger i högsta serien.

Falu BS-ikonen Bernt ”Bempa” Ericsson i duell med Brobergs Håkan Sundin i början av 1970-talet.

Karriären tog fart i Falu BS när han 1958 som 15-åring (!) fick göra debut i A-laget i en förlustmatch borta mot Edsbyn.
Eller fart och fart — enligt uppgift blev debutmatchen inte så långrandig då han efter mindre än en minut fick en hård boll på ögat.
Slutspelat.
Inte nog med att ögat värkte till tusen, förlusten innebar att BS degraderades till division 2 (nuvarande allsvenskan).

Men ”Bempa” skulle komma igen.
Och få legendstatus när han väl avslutade karriären på toppnivå efter SM-guldet 1979 med Boltic (där han gjorde två mål).

Forwarden Bernt ”Bempa” Ericsson.

”Bempa” hade det lilla extra. Han var en stor skytt, hade en spelförståelse som få, svårläst och vass på skridskorna.
Förutom all spetskompetens som bandyspelare var han också en stor profil utanför isen.
Han sa vad han tyckte och tänkte i alla lägen till alla utsända reportrars glädje.
”Bempa” blev så småningom folkkär och en idrottskändis nationellt. Han blev faktiskt även förärad som frimärke.

”Bempa” var folkkär och gick hem i stugorna. Här pryder han ett nummer av klassiska Busters omslag 1977.

Totalt gjorde ”Bempa” 389 mål i högsta serien och 49 baljor i slutspelsammanhang. Moderklubben Falu BS blev han trogen fram till 1975, förutom en säsong i IK Huge säsongen 1959/60, och vann med klubben två SM-guld; 1971 samt 1974. Därefter bar det vidare till Boltic.

”Bempa” vann skytteligan fem gånger (1965, 1966, 1967, 1973 samt 1974) och lika många gånger blev han utsedd till Årets man; 1964, 1969, 1971, 1973 och 1974).

Han debuterade i landslaget 1963 i ett möte mot Finland i Nässjö där han visade klass direkt med två mål. Lirade i åtta VM-turneringar och blev i de mästerskapen uttagen i världslaget hela sex gånger. Totalt spelade ”Bempa” 109 landskamper och pangade in 98 mål.
”Bempa” lyckades emellertid aldrig gå hela vägen med landslaget (fem silver, tre VM-brons).

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

Tidigare delar:

Del 1: Begynnelsen 
Del 2: Genombrottet 
Del 3: Uppsaladominans och Stockholms stadion 
Del 4: VSK banar väg 
Del 5: Svensk bandy får nationell acceptans 
Del 6: 1950-talet – ett stort årtionde för bandyn

SOMMARLÄSNING 1930-talet bar med sig ett publikt lyft för svensk bandy när olika bruksorter producerade framgångsrika lag. På den inslagna vägen fortsatte det under 1940-talet när sporten nådde nya nivåer.

Bandyn fick äntligen sitt första seriespel 1931 (division 1) efter att de sex främsta bandyklubbarna i landet strejkat hela 1930 (faktum är att ”utbrytarna” startade en egen serie: ”Sexlagsserien”, detta år) som renderade i att högoddsaren SK Tirfing gick och vann det året.
Förutom en längre säsong gav det nu också klubbarna en möjlighet till fina intäkter för den alltmer populära sporten — enbart ett kort cupspel dög helt enkelt inte.

Det ska sägas att Svenska bandyförbundet motvilligt gav med sig.
Bland annat ansåg de att bandyn skulle ha kvar sina ”amatöristiska ideal” och inte gå i samma spår likt fotbollen med att ”lunka” i en serie innan det händer något.
Bandyn ansågs vidare alldeles för ”elegant” för att sammanblandas med något som den mer ”osofistikerade” fotbollen.

Vidare blev svensk bandy en bit in på decenniet erövrat av arbetarklassen, eller i vart fall i klar majoritet, i takt med att landsbygden avbefolkades i industrialismens spår.

Värmländska brukslaget Slottsbrons IF:s 6–0 på IFK Uppsala i 1934 års SM-final på Sandbäckstjärnet i Karlstad (krävdes omspel efter 1–1 på Stockholms stadion) gav eko i bandy-Sverige.
Många brukslag skulle följa därefter i högsta serien.
Lag vars egna samhällen stod upp för sitt kära bandylag.
Lag som många gånger hade de lokala företagarnas gunst i jakten på triumfer.

Det var så klart också fin reklam för mindre orter, som knappast fick många rader i Stockholmspressens olika tidningar annars.

Publikuppsvinget på 1930-talet är oomtvistligt resultatet av arbetarklassens erövring av sporten och dess uppsving på bruksorter.
Exempelvis bevittnade 15 186 personer SM-finalen 1938 mellan Slottsbron och IFK Rättvik på Stockholms stadion.

Men 1930-talet publiksiffror blidkade långt ifrån alla.
Framförallt inte många av dem som upplevt 1910-talets bandy, eller 1920…
Spelet ansågs inte vara lika ”vackert” som förr och inte sällan var det tidningsmakare bakom de uttalandena.
Vidare kunde det låta att många matcher varit ”för brutala” eller för mycket försvarstänk.
Det gnälldes, enkelt uttryckt.

Nostalgiska tankar har alltid legat i bandyns natur (det var bättre förr…) — som i många andra sporter — och vid denna tid var 1910-talets bandy en, mer eller mindre, måttstock för ”hur vacker bandy” ska spelas.”

Inget kunde emellertid stoppa arbetarnas intåg som bar med sig ett mer fysiskt spel och alla bruksorter, som skulle röna framgångar under 1940-talet.
Bandyn hade blivit folklig och modern.

Ideologen och bandyns kanske allra främste företrädare, Torsten Tegnér, gillade utvecklingen — nostalgiska föreställningar om bandyns begynnelse med dess ”vackrare” bandy hade han inte mycket till övers för.
Det var här och nu, bandyn hade förändrats.
Punkt.

1944 års SM-final mellan brukslaget Skutskärs IF och Västerås sågs av hela 20 770 åskådare.
En final där Skutskär, för övrigt, ”nollade” VSK med 2–0.
Notervärt är att Henry Muhrén svarade för ett av målen.
Och, jodå, Magnus Muhrén är sonson till Skutskärs-legendaren.

Kanske gillade Torsten Tegnér SAIK:s intåg på allvar inom elitbandyn.
Detta bruksgäng, arbetare ut i fingerspetsarna, stack i vart fall ut.
1945 vann Sandviken norrgruppen och gick sedan och vann första guldet i klubbens historia efter 3–2 i finalen mot ett annat brukslag, Slottsbron, på Stockholms stadion.
Givetvis fick vi även se Ejnar Ask göra ett av SAIK-målen.

Foto: Lundhs Foto/Länsmuseet Gävleborg. Ejnar Ask var en fruktad målskytt under 1930- och 1940-talet.

”Stålmännen” är som de bandylärda vet synonymt med Sandvikens bandylag.
Och det var faktiskt kring denna tiden som SAIK fick det epitetet.
Varför?
Logiskt borde stadens järnverk, då Sandvikens Jernverk AB men numera Sandvik AB, ha med saken att göra.
Kan så vara men vid den här tiden uppskattades lagets spelare för att inte gnälla i onödan för eventuella hårda behandlingar från motspelare.
Det syntes i vart fall i trycksvärtan efteråt.

Foto: Pressens bild. Sandviken i 1950 års SM-final mot VSK. SAIK fick epitetet ”Stålmännen” i mitten av 1940-talet.

Bandyn fortsatte sedan dra en större publik kring SM-finalen. 1946 års final mellan Sandviken och Västerås sågs av hela 22 144 åskådare på Stadion. Mötet slutade 0–0 varav det blev ett omspel på Stadion, ett omspel som ändå lockade 20 598 personer.

1947 fick vi se hälsingelaget Broberg ta sitt första SM-guld när VSK motades tillbaka med 4–2.
Publikökning?
Jodå, närmare bestämt en rekordpublik på 24 421 personer trivdes på läktarna som bjöd på idealiskt väder för bandy.

1948 skulle Västerås få revansch på Broberg inför fantastiska 26 617 personer på Stockholms stadion.
En final där VSK vann med 4–1.

VSK hade sin andra storhetstid under 1940-talet. Här inför 1948 års SM-final där grönvitt besegrade Broberg inför rekordpublik.

1949 skulle småländska Nässjö bli namnet på allas läppar när hälsingelaget Edsbyn besegrades med hela 7–1. Ett Nässjö anfört av legendaren Nicke Bergström som svarade för två av målen.

Foto: Gösta Klingberg. Nässjös store legendar, Nicke Bergström, syns utan huvudbonad i mitten. En komplett bandyspelare för sin tid. Står sedan 1999 staty på Nässjö torg.

Men finalen skulle bli ihågkommen för dess spelplats: Perstorpsgölen i småländska Eksjö då Stadions is inte höll måttet.
Stockholms stadion hade alltså bytts ut mot sjöis i vacker, naturskön miljö.
Det blev under alla omständigheter en final där både spelare och publik trivdes.

Sammanfattningsvis var det en intressant utveckling under 1930- respektive 1940-talet. Ur ett åskådarperspektiv så stegrade siffrorna, även i serierna, med tiden och bandyn fick en nationell acceptans i mitten av 1940-talet.
Inte minst SM-finalen som tillställning.

Bruksgängens intåg gav onekligen sporten ett lyft och spred bandyn för att representeras i alla samhällsskikt. Vidare kan det konstateras att bandyn blev en något tuffare sport — det smällde mer i närkamperna och inte lika ”lätt” att saxa sig igenom motståndarförsvaren.

Vidare satte 1940-talet till slut stopp för SM-finaler på framtida sjöisar. Mötet mellan Nässjö och Edsbyn på Perstorpsgölen 1949 blev den allra sista under dessa förhållanden.

Foto: Einar Jagerwall/Bild Linköping. Inte Perstorpsgölen men Tinnerbäcksbadet i Linköping där prestigemötet mellan Finland och Sverige hölls 1949 — i tre minuter. Därefter sprack isen. Scener som detta ville förbundet inte riskera få se på nytt under 1950-talet i landskamper och SM-finaler.

Sist men inte minst; VSK hade lämnat ett något fruktlöst 1930-tal för att sedan ta sig till sex SM-finaler under 1940-talet varav det blev seger i tre av dem (1942, 1943 samt 1948).

Allt detta banade väg för ett stundande 1950-tal. Ett magiskt årtionde för svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.

SOMMARLÄSNING IFK Uppsala kom att dominera stort när bandyn fått fotfäste i Sverige och nästintill prenumererade på SM-titlar. Och mäktiga Stockholms stadion kom att introduceras och ge sporten en skjuts framåt.

I Bandyfebers andra del kunde vi se IFK Gävle vinna det första svenska mästerskapet 1907 — genombrottsåret för svensk bandy. Vidare att Svenska fotbollförbundet tog över bandyn från Bollförbundet året innan och att finbesök kommit till Stockholm i form av S:t Petersburger Eislaufverein för att demonstrera en vidareutveckling av sporten.

Sist men inte minst; hur nationskänslan stärktes av naturromantiska föreställningar vilket bandyn passade in med dess plats mitt i den nyckfulla men åtråvärda naturen.

När klockan slog för år 1910 så kunde vi för första gången se ett riktigt dominant bandylag över en längre period: IFK Uppsala med totalt tolv SM-tecken i bandyhistorien (senaste 1933).

Efter det första SM-guldet 1907 vann föreningen ytterligare tio (!) guld fram till 1920.
Det ska nämnas i sammanhanget att IFK Uppsala och Djurgården delade på SM-guldet 1912. Efter full tid stod det 1–1 på en vattnig och bedrövlig is på Råstasjön i Solna.
Det blev nämligen inget senare omspel på grund av det milda vädret på vårkanten.

Men återigen — IFK Uppsala var sportsligt en riktig maktfaktor. Spelare som Einar ”Linkan”Lindqvist, Sune Almkvist och giganten Sven ”Sleven” Säfwenberg, den sistnämnda för övrigt den ende bandyspelare som hittills fått Bragdguldet (!) 1933, dominerade på isarna.

Målvaktslegenden Sven ”Sleven” Säfwenberg var en stor profil i IFK Uppsala där han var med och tog sju SM-guld. ”Sleven” vaktade målet i IFK i hela 25 år. Notera den karaktäristiska klädstilen och framförallt skolmössan som ”Sleven” alltid bar när han vaktade målet.

I Uppsalagänget fanns således stora profiler tillika stjärnor även om vi inte får glömma, bland annat, legendaren Torsten Tegnér (SM-guld med AIK 1909 och 1914 samt silver 1913).

Foto: Gösta Klingberg. Torsten Tegnér syns här 1948 i mitten i rollen som chefredaktör för Idrottsbladet som han köpte 1915 och drev till 1957. Där skrev han mycket om bandysporten. Har betytt ofantligt mycket för svensk bandy på många olika sätt.

Tegnér har betytt så oerhört mycket för svensk bandy vilket vi lär få anledning att återkomma till i denna artikelserie under sommaren.
Kuriosa är att Torsten Tegnér även är betraktad av många som en av de allra främsta sportjournalisterna vi har haft i vårt land.

Ur ett idrottshistoriskt perspektiv är det också intressant att se 1913 som något av ett nyckelår för svensk bandy.
Det året spelades SM-finalen på mäktiga Stockholms stadion när IFK Uppsala besegrade AIK med 2–1 inför påhejande IFK-fans, som rest till bandyfinalen från Uppsala.

Foto: Theodor Modin. IFK Uppsala, en tidig stormakt inom svensk herrbandy, vann SM-finalen 1913 mot AIK med 2–1 på Stockholms stadion.

Denna väldeliga arena i nationalromantisk stil invigd 1912 och ritad av arkitekten Torben Grut skulle senare komma att cementeras som en finalarena under många år.

Hela 50 bandyfinaler, inklusive omspel, skulle komma att avverkas på Stadions naturis innan Söderstadions inträde till slut tog vid 1967 (året innan spelades dock finalen på Studenternas IP) som en mer beständig finalarena.

Visserligen stack Brunnsviken emellan 1914-1915 och andra enstaka finalplatser när omspel krävdes. Eller när Stadion inte kunde nyttjas för att ta hand om SM-finalen av ett eller annat skäl. Men det var på nationalarenan som bandyn hittade hem. Det var på Stadion där bandyn sedermera blev riktigt stor och en angelägenhet.

Stockholms Stadion hade hand om bandyfinalen i hela 50 år, inklusive omspel. 1965 spelades sista SM-finalen på Stadion när Örebro besegrade Broberg med 5–2 inför 12 546 åskådare.

Sammanfattningsvis hände det en hel del 1907 till 1920. IFK Uppsala dominerade sportsligt och etablerade Uppsala som ett starkt bandyfäste. Vad vi mer kan tillägga är att det också så småningom kom att utvecklas en slags supporterkultur inom bandyn. Det skanderades klubbnamn och andra tillrop från läktarna och var allmänt mer ”väsen” på matcherna.
Inte minst anhängare till framgångsrika IFK Uppsala vars framgångar på isen skapade hängivna supportrar. Supportrar som mer än gärna följde laget på resande fot.

Men än kunde vi inte tala om någon nationell spridning av bandyn. Inte folklig och ett överbryggande av samhällsklasserna. Men den tiden var inte alltför långt borta när 1920-talet tog vid. Ett decennium där det hände en hel del inom svensk bandy.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia (inklusive dambandyn). I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.