Bandyns historia, del 2: Genombrottet
SOMMARLÄSNING Trätrissan hade bytts ut mot en boll och svenska spelregler för bandyn var under bearbetning. År 1907 blev något av genombrottet för bandyn i Sverige när den allra första SM-finalen spelades.
I Bandyfebers första del så kunde vi följa bandyns väg från England till Sverige. Från ett tidigt societetsnöje med kungliga inslag.
Men nu började det hända saker på en bredare front även om det svenska kungahuset fortfarande höll bandyn väldigt högt och skulle så göra ett bra tag framöver.
Nordiska spelen visade sig vara en bra plattform för sporten och 1906 tog Svenska fotbollsförbundet över bandyn från Bollspelsförbundet.
Året efter, 1907, spelades den allra första SM-finalen där IFK Uppsala segrade mot IFK Gävle på Gavleån i Boulognerskogen.
Notervärt var att ryska S:t Petersburger Eislaufverein (även om merparten inte var ryssar utan britter och balter) innan finalen demonstrerat bandyn på flera sätt — hur sporten kunde tas framåt.
För här handlade det om något nytt: S:t Petersburger Eislaufvereins spelare hade skridskorna fastnitade i skorna. Dessutom var böjen på klubban klädd i svinläder vilket förbättrade bollbehandlingen avsevärt.
Mer därtill var gästerna mer taktiskt slipade på isen, hittade varandra bättre och kunde lätt snurra upp svenskarna.
Intressant nog — och kanske inte överraskande — har diverse isproblem alltid varit ett närvarande ”hot” inom bandyn från allra första stund.
Säsongen 2019/20 kunde vi på nytt se naturens krafter ställa till det rejält emellanåt med isen i exempelvis Motala.
En av de orter där bandyhall alltjämt saknas. En av de orter där ett lag och dess gästande motståndare kan drabbas negativt av vädrets nyckfullhet en given matchdag. En av de orter där träningar kan bli parodiska eller ställas in.
Men att spela bandy utomhus kan vara alldeles, alldeles underbart under bra förutsättningar.
Likväl göra isen, bevisligen, svårspelad i högst varierande grad.
Regn, snö, för varmt eller alltför kall temperatur och annat ”otyg” har således varit ett allmänt gängse diskussionsämne i bandyns historia från allra första början.
I 1907 års final var det enligt uppgift omkring fem plusgrader vilket gjorde isen vattnig och knappast idealisk.
Det beskrevs som ”en sörja”.
Något som var ett hett diskussionsämne efteråt i pressen.
Länge inom bandyn har det med andra ord aldrig funnits några riktiga garantier.
Å andra sidan — är det möjligen något som varit charmen med bandyn (utomhus) och dess etablerande i Sverige? Att den nyckfulla naturens påverkan på isen och spelet, lukten av skog, snöfallen, kölden, varmkorven, glöggen, den ”spetsade” termosen, eller vad det nu kan vara, varit en dragningskraft för de som beskådat en bandymatch? Att upplevelsen i sig att gå på bandy utomhus varit, om kanske inte lika viktigt som matchen, ett högst värdefullt inslag med ett stort värde.
Svenska turistföreningens (STF) årsskrifter (utgivna 1896-1915) kan sägas ha utövat ett stort inflytande på befolkningens syn på naturen. I slutet på 1800-talet var fjällen något åtråvärt medan skogen tog över mer och mer i början av 1900-talet.
Det började alltså växa fram en allt starkare nationalistisk anda med naturromantiska strömningar i en tid där det på det internationella planet var oroligt.
Kort sagt: det uppmuntrades att vara ute i en unik svensk och romantiserad natur. Lämna storstadens stressiga liv och stärka såväl kropp och själ i samklang med just naturen.
Bandyn passade som handen i handsken för detta ändamål.
Foto: W Lamm. Originalet tillhör SCIF. Laduvikens sjöis var tidigt använd för bandylir med naturskön omgivning. Fotot är taget 1909.
Nåväl, det finns nog många som skriver under på att naturupplevelsen varit och är en viktig faktor för de som intresserat sig för att titta och även spela bandy när inga hallar fanns (och hallar saknas som bekant på många håll även idag). Vilket högst troligt också bidragit till att sporten så småningom etablerades i landet under tidiga 1900-talet.
Åter till det sportsliga.
1908 segrade Djurgårdens IF över Östergötlands BF med 3–1 i en match som präglades av att snön vräkte ned och högst undermålig is.
1909 förlorade dock Djurgården mot AIK, det senare laget anfört av legendaren Torsten Tegnér som lagkapten, med 3–7 på Idrottsparken i Stockholm.
Notervärt är att SM-finalen detta år ingick i de prestigefyllda Nordiska spelen.
Mattias Bladh
Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade och nöjer oss inte förrän vi når nutid. Missa inte det.