Bandyns historia, del 1: Begynnelsen

SOMMARLÄSNING/Del 1. Bandyn har en lång och anrik historia i Sverige. Men visste du att sporten har sitt ursprung i England?

Det är på intet sätt konstigt att bandyn har sina rötter i 1800-talets Storbritannien. Känt i bandykretsar är att den första reguljära bandymatchen ska ha spelats år 1875 i Crystal Palace, London, som då kallades ”hockey on the ice”.
En ren uppvisningsmatch mellan två lag från Bury-on-Fen i grevskapet Cambridgeshire i sydöstra England. I Bury Fen hade det emellertid spelats denna märkvärdiga sport flera årtionden tidigare. För här var de ständiga översvämningarna i Fen-distriktet inget problem vid kalla vintrar; då kunde det ju bli bandylir.

Och det är här som bandyspelaren och skridskolöparen Charles Goodman Tebbutt kommer in bilden. Engelsmannen har en given plats i bandyns historieböcker. Tebbutt var medlem i Bury Fen Bandy Club och populariserade bandyn i Europa i slutet av 1800-talet och var en av de stora krafterna bakom sportens första nedskrivna regelbok år 1882 tillsammans med övriga bandyklubbar från Bury Fen. Nio år senare, 1891, var Tebbutt med och bildade National Bandy Association där Bury Fen spelade den allra första internationella matchen i Holland. På så vis fick även holländarna upp ögonen för denna engelska sport.

Men snart skulle bandyn tyna bort i England.
Föga förvånande var klimatet en stor bov i sammanhanget med dess allt mildare vintrar. Engelska bandyförbundets regler talade från start om att bandyplanen skulle vara omkring 180 gånger 90 meter vilket också satte sina givna hinder. Senare ändrades måtten till en ”vanlig” fotbollsplans storlek men även under dessa förhållanden var det problematiskt. Innan 1800-talets slut var i stort sett bandyn utraderad. Kanadensiska skapelsen ishockey, med dess mindre mått, stod sig bättre och fick ganska tidigt tak över huvudet även om denna sport också spelades utomhus.

Bandyn må ha sopats under mattan i England men Charles Tebbutt och andra bemedlade engelska turister kom att få sporten på export i flertalet länder i Europa. Däribland Davos och S:t Moritz och även Budapest samt Wien. Tebbutt själv reste till Sverige och Stockholm 1894 för att visa upp bandyn när världsmästerskapen i hastighetsåkning på skridskor hölls.

Bandyn kan sägas ha fått det riktiga fotfästet i Sverige genom greve Clarence Von Rosen (1867–1955) vintern 1895-1896 då han så småningom startade Hockey-klubben. Von Rosen hade fått kunskap om spelet via sina engelska relationer. Faktum är att han i yngre dagar rest till England som militärattaché. Han lär ha blidkats så mycket av denna engelska sport att han ville få även svenskar att spela bandy.

När bandyn fått ett litet genombrott i Sverige var det knappast en sport för alla – Stockholms överklass och diplomatiska kår var de som först kom i kontakt med sporten. Notervärt är att det från start var fritt fram för även damer i societeten att kampera ihop med herrarna på isen och bli medlem.

Och den kungliga kopplingen skulle visa sig med all tydlighet i bandyns tidiga historia i Sverige. Här kan med fördel nämnas kronprinsen (senare Gustav V) samt prins Eugen. Spelplatsen var då Saltsjöbaden och Djursholm men sedermera blev det isbanan på Nybroviken. Att ha kungligheter med en bandyklubba i handen på isen hade naturligtvis sina fördelar — det gav den nya sporten en skjuts.

Inte minst genom engelskfödda kronprinsessan Margareta, prins Gustav Adolfs fru, som senare skulle komma att grunda Kronprinsessans Hockeyklubb 1908. Där kunde eventuella åskådare få bevittna överklassens damer spela bandy på Stockholms Stadion iförd en längre kjol och mössa alternativt hatt.
Kronprinsessans position ska för övrigt ha varit vänsterinner i ”ett blått lag”.

Tävlingsmässigt ordnade Clarence Von Rosen en vandringspokal till nyutformade Nordiska spelen 1901 och sammansatte i samma veva ihop två nya klubbar: Stockholms Hockeyklubb samt Upsala Studenters Hockeyklubb. Von Rosen lirade i det förstnämnda laget och var inte helt otippat lagkapten. Nordiska spelen var nordiska vintersporttävlingar med nationalistisk prägel. Förutom bandy var, exempelvis, sparkstöttingstävlan och skridskosegling på schemat. Utländska deltagare var välkomna men de flesta var svenskar förutom vissa danska, finska och norska inslag.

När Nordiska spelen var över hade Uppsala tagit hem turneringen.

Förutom Clarence Von Rosen, så kan vi lägga till ytterligare ett betydelsefullt namn i bandyns begynnelse i Sverige: läkaren Sune Almkvist.

Faktum är att Almkvists betydelse för bandyn är monumentalt.
Uppsalasonen med hela elva SM-guld (!) på meritlistan gick med i Upsala Gymnasisters Hockeyklubb (bytte sedan namn till Uppsala Hockeyklubb när spelartruppen bestod av flertalet universitetsstudenter) som 15-åring 1901. Denna förening kan för övrigt sägas vara fundamentet till det så framgångsrika IFK Uppsala, med Almkvist i spetsen, under 1900-talets första årtionden.

Almkvist kan sägas vara den första stora svenska bandyspelaren, som spridde bandyn i Sverige. Lite kuriosa är att han gav ut regelböckerna Regler för ishockey 1907, Spelregler för bandy (1917) samt Bandy (1919). Kuriosa är att han var den förste spelaren att få utmärkelsen Stor grabb. Lägg därtill att Almkvist blev Svenska bandyförbundets förste ordförande år 1925. Ett ordförandeskap han höll till 1950.

Givet den uppmärksamhet bandyn fick i Nordiska spelen fick det genast effekt på intresset i Stockholm. Klubbar och skollag började mäta krafterna mot varandra i tävlingssammanhang. Inte långt senare bestämde sig flera större fotbollsklubbar i huvudstaden att också lira bandy under vintertid. Inte ologiskt skulle det leda till att bandyn så småningom tog efter fotbollen med elva spelare på isen.

Jämfört med uppmärksamheten i Nordiska spelen 1901 så var 1904 års upplaga numret större. Hela 16 lag kom till spel. Kanske inte helt otippat så segrade Sune Almkvists Uppsalagäng.

Året efter innehöll också en brytning med trätrissan till förmån för en boll (lackat garnnystan med en träkula inuti) samt utarbetande av svenska regler.

Än var det ett par år kvar till bandyns riktiga genombrott men grunden var lagd. Bandyn var här för att stanna och det skulle inte dröja länge förrän ett första svenskt mästerskap var ett faktum.

Mattias Bladh

Bandyfeber kommer i sommar skriva mer om bandyns historia. I nästa del tar vi avstamp där vi slutade. Missa inte det.