Anderstedt: Jag unnar er i Lidköping att snart få känna hur det känns

När helgen nu har erbjudit en paus i slutspelet, åtminstone för de bästa herrlagen, kan jag inte låta bli att skicka en tanke till de våndande supportrarna i Villa-Lidköping. Även om laget planenligt vann Elitserien och har 2-0 i matcher i kvartsfinalen så kommer stunden allt närmare en fråga som supportrarna säkert inte kan frigöra sig ifrån.

”Ska guldspöket visa sig igen?”

Ska förbannelsen brytas?

Ska belackarna äntligen få fel? Ska Lidköpingsbygden se solen den 23 mars och äntligen kunna gå rakryggade?

Villa har spelat endast fyra finaler, men ett stort antal kvarts- och semifinaler, men varje gång har guldspöket vuxit sig större och större.

Det är den här frågan som på något sätt hänger över hela bandysverige.
Kommer de att klara det nu?

Nu när Villa har förstärkts till det bästa lag man kan tänka sig, med spelare som ser ut att inte kunna misslyckas.
Många villasupportrar ser det som självklart att Villa nu sopar rent med de lag de möter och äntligen tar guldet: ”Det går inte att förlora med det här laget”.

Men det finns dom som varit med litet längre, som inte tror att spöket lämnar dom ifred nu heller. ”Det händer säkert något djävelskap på vägen, skador, andra lag som har tur, domarna eller något annat”.

Jag som älskat bandy sedan jag lärde mig krypa, född och uppvuxen på en plats där det här Villaspöket hade sina föräldrar, om spöken nu har föräldrar. Sandvikens AIK har en betydligt längre bandyhistoria än Villa och har en segerrad som är än mera imponerande.
Men det fanns en tid då spöket alltid visade sig under mars månad och såg till att det alltid blev något fel i slutet.

Jag började gå på bandy i mitten av 60-talet. Om man bodde 50 meter från dåtidens bandyborg i Sandviken, Norra IP, så var det omöjligt att inte bli frälst.

Under de närmaste dryga 30 åren, från 10-årsåldern, tills jag var 42 så var jag på alla hemmamatcher, åkte i supporterbussar, arrangerade supporterresor och fick uppleva fem bandyfinaler. Ja, till och med vara hejaklacksledare en final.

Men det var omöjligt att få uppleva hur det kändes att få vinna guld.

Hur kände dom det, dom där brobergarna, örebroarna, katrineholmarna, bolticälskarna och västeråsarna som fick se solen skina i mars ideligen, som fick åka hem från Söderstadion eller Studenternas och jubla i högan sky och fira sitt lag när dom kom hem till Guldstaden?
Hur kändes det?

En fråga jag ofta ställde mig, jag som fick uppleva fem finalförluster och en satans massa kvarts- och semifinaler under drygt 30 år.

När jag stod på Studenternas en söndag i mars 1996 å precis som vanligt fick titta på när segerrusiga grönvita fans fyllde isen och skrek ut sin glädje så dök en tanke upp i mitt huvud som jag inte tänkt förut. Ska jag tvingas leva ett helt liv och inte få uppleva hur det känns att vinna ett guld?
Jag fick nästan en tår på kinden när jag tänkte att det förmodligen var sant.

Samma typ av tår jag kunde få när jag var liten och stilla i min säng under mörka kvällar insåg att mina föräldrar kanske en dag inte finns längre.

En sådan där insikt som gör så fruktansvärt ont.
Jag var egentligen inte så intresserad av själva segern, det är ju bara en bandymatch som ska vinnas. Nej, jag var bara så otroligt nyfiken på hur det skulle kännas.

Ni Villasupportrar som nu gläds åt segrarna, men fortfarande våndas ju närmare den där dagen kommer i mars. Ni kommer att få uppleva guldet, var så säkra. Blir det inte i år så kanske det blir nästa år, men väldigt mycket talar för att ni får smaka guldkänslan redan om en månad.

Det fick jag till slut också. I mars 1997 hände det. 51 år efter förra guldet 1946!
Men nästan hela matchen så trodde jag att det skulle sluta som vanligt. SAIK-Västerås inför 17 488 åskådare. 4-3 till mitt lag i paus. Otroligt jämnt.
Hasse Johansson var planens kung, gjorde alla 4 Västeråsmålen.

SAIK ledde med 5-4 i slutminuten när Hasse får på ett kanonskott för en kvittering. Pang! Ribbträffen hördes över hela Uppsala. Slutsignalen går.
Å inte en enda grönvit på innerplanen.
Bara ett myller av svartvita människor, så många jag inte trodde fanns.
Å jag fick känna hur det känns, äntligen!

Men när folk frågat mig hur det känns har jag bara kunnat svara – det går inte att beskriva!

Jag håller, som ni förstår, alltid på mitt svartvita lag, men jag unnar er i Lidköping att snart få känna hur det känns.

Kjell Anderstedt