Nyberg: Kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta

, ,

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

Dokument: Edsbyns banbrytande hall

,

DOKUMENT Edsbyn, november 2001 – några framtidsmän (och kvinnor?) samlas för att bilda det arenabolag som ska lägga grunden för Sveriges första bandyhall. Över klassiska Öns IP börjar det stegvis byggas en hall som ett par år senare invigs av självaste kung Carl XVI Gustaf.

Edsbyn får genom sin hall ett försprång i 2000-talets första decennium jämte övriga bandy-Sverige. ”Byn” vinner fem SM-guld i följd 2004-2008.
Vad dessa progressiva entreprenörer i Edsbyn kanske inte vet är att de samtidigt är med och styr in bandyn på en väg som kommer leda till en helt ny kartbild för bandyn i Sverige.

Bandyn i Sverige växte på 50-talet till att bli idrott nummer tre, efter fotbollen och hockeyn. 1950 fanns det 863 registrerade föreningar med bandy på programmet. Bandyn är vid denna tid en idrott som växt sig stark på många bruksorter och sporten kompletterar ofta fotbollen som vilar under vintern.

Bandy har från allra första början spelats på naturisar, ibland till och med på sjöisar. Vädret ställer ofta till problem och det är inte ovanligt att matcher måste flyttas eller ställas in på grund av blidväder.

1956 får Västerås som första stad i Sverige konstfrusen is på Rocklunda. De konstfrusna bandybanor som nu börjar byggas blir en enorm injektion. Säsongen kan förlängas, isens kvalité förbättras avsevärt, spelet utveckas. Under de närmaste åren anläggs omkring fem nya konstfrusna banor varje år.
1969 passerar man 50 stycken.
Idag finns omkring 100 banor över hela landet.

I mitten av 70 talet börjar konstfruset vara en självklarhet – nästan – för fortfarande finns klassiska klubbar som inte har konstfruset. De klubbar som inte lyckats övertala kommunledningen om behovet av konstfruset börjar få kämpigt att hänga med i utvecklingen. 1975 har omkring 200 klubbar som tidigare haft bandy på programmet lagt ner sin verksamhet.
Bollnäs får som sista elitlag konstfruset så sent som 1984.
Hela 27 år efter Rocklunda (!).

Men några klassiska bandyfästen får aldrig konstfruset; Lesjöfors, Hälleforsnäs och Grycksbo är tre av dem.

När tvåtusentalet inleds är bandy som spelas på en icke-konstfrusenbana ovanligt.
Med bandykyrkan i Edsbyn inleds ett nytt kapitel i bandyns historia. Efter innovationen i Hälsinglands hjärta börjar övriga bandy-Sverige hänga på. Västerås och Surte är snart igång med hallbyggen.

Sommaren 2016 finns 12 bandyhallar i Sverige. I Stockholm finns möjligheten att göra is i såväl Friends arena som Tele2 arena.
Några klubbar huserar ensamma i sin hall, till exempel Edsbyn och Sandviken. Andra delar på hallen med flera föreningar, exempelvis i Lidköping. Hallen i Uppsala är byggd främst som en träningshall men används till tävlingsmatcher av alla Uppsalalag förutom Sirius som fortfarande spelar utomhus. Ytterligare några hallar finns på planeringstadiet. Söderhamn ligger främst i tuben (reds.anm. hall finns nu i Söderhamn).

När spaden sätts i jorden i Edsbyn 2001 har de föreningar som aldrig fått konstfryst för länge sedan gett upp.
I början av 2000 talet finns omkring 330 föreningar som utövar bandy.
På 50 år har 500 klubbar försvunnit.
En hall är idag en absolut nödvändighet för att kunna nå toppen av eliten. Bollnäs skulle knappast kunna hålla sig i elitserien om de inte kunde träna i den närbelägna hallen i Edsbyn.
Hammarby drar omkring som nomader på hösten och söker isar. Ofta får de träna på hockeyrinkar (bandyhall finns numera i Gubbängen, reds.anm).

Utvecklingen går inte att ändra – bandy är på väg att bli en idrott som spelas inomhus. Fördelarna med att spela bandy i en hall är också många.

Men hur realistiskt är det med en bandyhall i varje kommun där det spelas bandy?

Om vi räknar elitserien och allsvenskan som bandy på hög nivå finns idag 38 föreningar som bedriver bandy på elitnivå. Visst finns det lag i ”ettan” som satsar, men där finns även spelare och klubbar som ligger på en helt annan nivå.
12 hallar kan bli tjugo, kanske någon till – men vad händer med de övriga klubbarna. Kommer de att överleva? Är det exotiskt att spela bandy utomhus 2030?

Värmland var en gång ett av Sverige starkaste bandyfästen. I dag finns endast en klubb kvar på elitnivå – Boltic. Sörmland har också tappat, vad händer i Göteborg?

 Om det bara finns 50 föreningar som spelar bandy med 30 spelare i varje klubb – räcker de till att fylla på de högre serierna med talanger? Kommer nivån på landslaget att sjunka? Hur många spelare finns inte i Ryssland som fyller på bakifrån?

I bandyfamiljen finns även damer – här är skillnaderna ännu större mellan de som har hall och de som tränar ute på obekväma tider när herrarna gjort sitt.

Framtidsmännen i Edsbyn tycktes börja ett fantastiskt bygge. Men var det egentligen bandyns grav de grävde?

* Dokumentet publicerades ursprungligen 2016.

Svante Nyberg

Om författaren: Svante Nyberg från Falun har i över 40 år följt sitt favoritlag Falu BS från läktaren. En tabellnörd och gräver gärna ner sig i sifferstatistik.

Nyberg: Kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta

, ,

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

Nyberg: Bandyns försäsong blir längre och längre

, ,

KRÖNIKA Månadsskifte augusti–september. Redan har en handfull träningsmatcher spelats. Bandyns försäsong blir längre och längre.
I Söderhamn har det funnits is hela sommaren.

Flera av lagen med egen hall går ut på fullstor is innan blåbären i skogen är mogna.
Seriepremiären är fortfarande en bit bort, men tiden går fort och i början av november är elitserien och allsvenskan igång.

Ibland hör man röster som tror att annandag jul tidigare var dagen för seriepremiären. Men annandagen har egentligen aldrig varit dagen för första omgången i allsvenskan.

Länge började serien i början av januari. Alla matcher spelades på söndagar och tiden var ofta kl 13:15.

Söndagen var den lediga dagen i veckan då idrott kunde utövas. Först ett besök i kyrkan kl 11, sen hem för en snabb lunch och därefter vidare till bandyplanen kvart över ett.
Så såg schemat ut för en hel del åskådare på 30- och 40-talet.

Beroende på när den första söndagen inföll i januari varierade datumet för premiären. Vissa år kunde den dröja till trettonhelgen eller en söndag i anslutnings till den helgen.

Försäsongen var kort. Under december började lagen att träningsspela mot varandra. Inte sällan gick distriktsmästerskapen under senare delen av december.

När serien drog igång var den kort och intensiv. Sju omgångar var vanligt. Ynka tre hemmamatcher kunde det bli vissa år. En eller två helger under serien gjordes uppehåll för landskamper.

Vädret var det ständiga problemet.
Att en serie kunde genomföras utan några inställda matcher var ovanligt.
Blidväder var det vanligaste orosmolnet.

Vissa år hade bandyförbundet svårt att få ihop serien och man fick hitta lösningar som att spela dubbelomgångar en helg.

När det konstfrusna banorna kom under 60-talet kunde bandyns seriepremiär allt mer tidigareläggas och nu är vi som sagt igång tidigt i november.

Säsongen avslutades då som nu med finalen i mars. Men när seriestarten allt mer har tidigarelagts och träningsmatcherna drar igång i augusti är det fortfarande så att bandyns säsongsavslutning är i mars månad.
Finalen har endast hamnat ett par veckor framåt i kalendern.

Rent teoretiskt skulle bandyn med inomhushallar kunna förlänga säsongen någon månad. Hockey spelas numera i maj och i NHL kör till och med över midsommar.

Nu föredrar jag personligen bandy utomhus och ser gärna att finalen spelas på Studenternas i mars månad, men att VM alltid spelas i april tycker jag vore en god ordning.

Det är inte så många år sedan bandy i augusti var något otänkbart. Idag är det en verklighet – men långt ifrån för alla föreningar. I Halland finns visserligen konstfruset på Sjöaremossen, men lyckas man få till is där under november är det bra gjort.

”Zinken” i Stockholm brukar vara sen. Samma sak gäller på flera håll runt om i Sverige. Det är nästan som olika sporter – för tänk – det finns faktiskt lag, så pass högt upp som i division 1, som fortfarande spelar på en uppspolad naturis.

Svante Nyberg

Nyberg: Slutspelstider — den bästa av tider

, ,

KRÖNIKA I begynnelsen fanns inte slutspelet. Den första SM-finalen i bandy spelades för 112 år sedan (!). Den 17 mars 1907 möttes IFK Uppsala och IFK Gävle. Uppsala kamraterna vann med 4-1 efter ledning i paus med 2-0. I det vinnande laget ingick den legendariska Sune Almqvist. Finalen spelades vid Boulognerskogen i Gävle.

Fram till 1931 fanns inget seriespel i svensk bandy. Finallagen utsågs kortfattat genom cupspel. Ett cupspel som år till år såg mycket olika ut.

När seriespelet infördes delades allsvenskan in efter klassisk modell: En norr- och söderserie. De två seriesegrarna gick därefter direkt till final. I den första finalen efter denna seriemodell vann AIK med 4-3 över Karlstad-Göta — inför nästan 10 000 åskådare.

1940 infördes fyra grupper i allsvenskan och därmed fanns fyra seriesegrare som gjorde upp i semifinaler med dubbelmöte om finalplatserna.

Tre år senare återgick man till norr-söder-modellen och semifinalerna försvann. Från 1957 och några år framöver spelades även en match om 3:e pris mellan de näst bästa lagen i respektive serie.

Men ordningen att de två seriesegrarna gjorde upp i final fortsatte ända till 1963 då semifinalerna åter togs upp. Men redan året därpå införde bandyförbundet slutspel för första gången i svenska bandy.

1964 hade allsvenskan delats upp i tre avdelningar. Förutom norr och söder fanns även den ”centrala” serien. Från dessa tre serier sållades 6 lag fram till ett slutspel. I slutspelet delades lagen upp i två grupper där alla mötte alla inom gruppen. De två bästa lagen möttes sedan i final.

Broberg vann den första efter ett slutspel. De gula från Söderhamn vann över Hammarby och Lesjöfors i gruppspelet och slog till slut Skutskär, efter omspel, i final.

Säsongen 1964/65 infördes dubbelmöten i grundserien, med 14 omgångar. Därefter spelades ett slutspel på samma sätt som tidigare år. Året därpå övergav man den 3-delade serieindelningen och återgick till enbart norr och söder. Nu spelades hela 18 omgångar där de fyra bästa lagen i respektive serie gick till slutspel. Slutspelet spelades i gruppform på samma sätt som tidigare, men nu med 4 lag i varje grupp, enkelmöten. Gruppsegraren till final.

Under 60-talet började slutspelsdramatiken att växa fram. Bandyn hade hittat ett format som lockade publik och som tilltalade media.

1969 togs gruppspelet i slutspelet bort och kvartfinaler infördes efter den modell vi känner igen idag. Någon lottning av slutspelet förekom ännu inte, utan ettan i norr mötte fyran i söder. Ettan i söder mötte fyran i norr och så vidare.

I mitten på 70-talet infördes lottning av slutspelet och därmed kunde till exempel tvåan i norr ställas mot tvåan i söder redan i kvarten. Lottningen var dock styrd så att norrlagen alltid skulle möta ett söderlag i kvartsfinalen.

I början av 80-talet utökades kvartfinalerna till att spelas i bäst av fem matcher. Vägen till en final kunde nu innebära hela åtta slutspelmatcher. När nu slutspelet började bli tidsmässigt längre började verkligen begreppet slutspelstider att sätta sig. Länge hade slutspelet genomförts under ungefär två veckor, nu i över en månad.

Indelningen med norr och söder serie fortsatte in på 2000-talet, men serien delades tids nog upp i en elitserie och en nedflyttningserie som haft många olika namn. I denna elitserie gick någon säsong sex av åtta lag till direkt till slutspel. Grundformen fanns dock kvar – åtta lag gjorde upp i slutspelet.

Fortfarande ingick lottning i slutspelet men seedning som styrde lottningen började nu införas.

Numera finns en rak elitserie och sedan några år är lottningen av slutspelet borta. Istället har ”val av motståndare” införts. En betydligt sportsligare modell än lotten, men möjligen ger modellen de bättre lagen lite väl stor fördel än tidigare. Slutspelsskrällarna och dramatiken försvinner möjligen lite när vi på förhand kan rita upp slutspelet.

När bandyslutspelet börjar är det som om vissa lag har en växel till att lägga i. Eller kanske är det spelarna som höjer sig ett steg. Rutin är hårdvaluta och spelare som tidigare under säsongen varit osynliga träder nu fram. Tempot höjs, farten ökar, närkamperna blir lite hårdare, det käftas och skriks både på planen och från läktaren.

Varje mål är viktigt i slutspelet. Publiksiffrorna ökargivetvis också. Det är stämning på läktarna. Det finns supportrar som tar semester i månadskiftet februari-mars för att kunna åka på bortamatcher. Vinner favoritlaget firar man segern duktigt. Förlorar klubben dränker man sorgen rikligt.

Årets slutspel har nyheten i åttondelsfinaler som avgörs i två matcher. Lite ”random” efter en lång serie, men kanske nödvändigt för att hinna med ett långt slutspel.

Gissar att denna nyhet kommer att få svårt att överleva, men jag hoppas förbundet låter åttondelarna få hänga kvar några år innan de utvärderas.

Välkommen sköna slutspelstid.

Appropå åttondelen; Motala tycks gilla formatet och knockade alltså Vetlanda i två raka. Känns som att IFK lyckats hitta formen samtidigt som smålänningarna tappat sin.

Gissar att Villa planerat spela sin kvart inomhus i Hydro Arena. Nu blir det till att åka norrut för att ta sig till utomhusmatch i Motala. Men gissar att Villa tar kvarten med 3-0.

Mer väntat då att Vänersborg slog ut Broberg. Hälsingarna har som bekant fått säsongen förstörd av skador och slutspel har inte heller varit Brobergs melodi under senare år.
Vänersborg kan om man når högsta nivå ge VSK rejält motstånd. Tips fem matcher, men grönvit seger.

Svante Nyberg

Nyberg: Tre ämnen har dominerat årets säsong

, ,

KRÖNIKA Tre omgångar kvar av elitseriens grundserie. Därefter det efterlängtade slutspelet. Tabellen bjuder inte på några stora överraskningar, undantaget är Sirius som ligger högre upp än väntat.

Tre ämnen har dominerat årets säsong:

Var är publiken? Dålig ekonomi och ett antal otäcka skador. Värst drabbad är kanske Daniel Välitalo.
Publikkrisen är inget nytt — bandyn har sakta tappat, men när det börjar eka tomt Göransson arena i Sandviken är det inte kul.

Klubbarna med dålig ekonomi skall bli mycket intressant att följa efter säsongen. Allt från konkurs till staus quo är faktiskt möjligt. Den som lever får se.

Skadorna — är det tillfälligheter eller vad beror det på att det har varit ett flertal huvudskador denna säsong? Jag vägrar tro att någon skadar en motspelare med flit. Bandy är ett snabbt spel och kollisioner i hög fart när man inte är beredd är farliga.

Villa-Lidköping vinner som väntat grundserien. Jag var lite besviken på Villa första halvan av serien. Med det spelarmaterialet västgötarna har borde man ha presterat bättre tyckte jag. Men efter jul har Villa höjt sig ett steg och nu känns man nästan oslagbara. Att Villa spelar final utgår jag ifrån — allt annat är ett misslyckande.

SAIK, Edsbyn och VSK gör sannolikt upp om platserna under seriesegrarna. SAIK har bästa utgångsläget men kanske tuffast avslutning. Hammarby och Bollnäs måste höja sig rejält om de skall kunna bli mer än kvartsfinal.

Årets nyhet med åttondelsfinaler är alldeles för tidigt att utvärdera. Jag hoppas att bandyförbundet låter det vara kvar under några år. Då kommer det nog ge sig naturligt om de ska vara kvar eller är överflödiga.

Bland de lag som kommer att spela åttondelsfinaler hittar vi året positiva överraskning Sirius och även årets besvikelse i Broberg. Den senare kan skylla på osannolikt många skador men jag ger ändå Söderhamnslaget underkänt. Sirius däremot har satt nageln i ögat på många experter denna säsong.

Vetlanda har gjort en fullt godkänd säsong. Minns nu hur olyckskorparna under sommaren talade om kollaps. Talangfabriken Vetlanda reste på sig och spelade vidare.

I botten ser det ut som att nykomlingen Falun når målet att ta sig till kval. Jag gissar att man får med sig Frillesås till kvalet. Hallänningarna plockar förmodligen några poäng på hemmaplan och håller undan för Tellus. Sagan Tellus skulle därmed kunna vara över. Lite tråkigt då Tellus verkligen synts och hörts under de tre åren i elitserien.

Guldet? Ja, med Villa som ett finallag ser jag föga överraskande tre möjliga finalmotståndare. SAIK, Edsbyn och VSK. Slutspelslottningen eller valet av motståndare påverkar givetvis. Edsbyn smyger ständigt under radarn. Det känns som det är ”Byns” taktik att ligga lite lågt under serielunken för att under slutspelet blomma ut. Ingen dum strategi i så fall. Edsbyn i final smakar lite guld.

Sandviken har haft en jobbig säsong vid sidan av planen. Kanske har SAIK mist lite av guldskärpan? Men skulle de trots allt stå där på Studenternas den 23 mars gissar jag att de inte vill åka av isen två år i rad som förlorare.

VSK och final är alltid något speciellt. Mesta mästarna är oftast som bäst när de har guldvittring. Så oavsett motståndare — det blir en svår nöt för Villa, var så säker.

Allsvenskan då? Åby/Tjureda ser ut att göra en ”Frillesås”. Åby har ett mycket bra läge att vinna serien och gå upp i elitserien. Smålandsklubben tycks ju dessutom vara en förening som är ovanligt stabil och ekonomisk hälsosam. Licensnämnden behöver inte beställa biljett till Åby. De övriga lagen som slåss om de viktiga kvalplatserna blandar och ger.

Flera av lagen är märkligt ojämna i den allsvenska serien. En serie som är så intressant just därför att den är så jämn och oviss. Nässjö har visat fin form senaste veckorna och mitt tips blir därför AIK och Nässjö till kval.

Om det skulle gå så att Ljusdal missar kvalet även detta år är det självklart både ett misslyckande och en stor besvikelse för LBK. Underkänt får Tillberga som riskerar få kvala sig kvar. Plus i allsvenskan till nykomligen Rättvik som ser ut att klara nytt kontrakt.

Svante Nyberg

Nyberg: Varför stannar publiken hemma?

, ,

KRÖNIKA Några omgångar in elitserien. Villa går som tåget i toppen. Frillesås i botten.

Allt efter ritningarna än så länge.
Två resultat sticker ut efter lite drygt 30 spelade matcher; Vetlandas tvåpoängare i Söderhamn och Vänersborgs seger över SAIK.

Men publiksnittet så här långt är 1 207.
I fjol slutade det på 1 269.
Siffran sjunker år efter år.
Inte mycket, inget dramatiskt.
Men 50 personer färre i snitt varje år gör att om fyra år är det vanligare med matcher under 1 000 betalande än över.

Några lag går mot strömmen. Villa med Sveriges trevligaste arena har ett hemmasnitt runt 3 000 — imponerande. Fredagskvällar på Sävstaås i Bollnäs är det drag och minst 2 000 på plats.

Och att Edsbyn med lite över fyra tusen invånare samlar en fjärdedel av byn i sin hall är inte heller dåligt. Men annars är det sämre.
Mycket sämre.

Tellus, Falun och Sirius har riktigt dåliga siffor. SAIK med sitt världslag och sin pampiga arena har ett snitt på runt 900.

Varför stannar publiken hemma?
Är det för dyrt?
Vänersborg tar visst 180 kr vid vändkorset. Säsongskort – sittplats 2 700 kronor.
Är ni fyra i familjen som går på bandy blir det pengar.

Inomhus eller utomhus?
Ja, inte har bandyn fått en större publik sen hallarna kom.
Men det är sannolikt inte särskilt många som avstår från att gå på match för att den spelas inomhus.

Bandy på nätet? Klart att det ibland kan vara enklare men knappast roligare att se matchen på sin surfplatta.
Jag har ingen koll på hur många som tittar på sändningarna. Men om de var allt för få skulle det knappast vara lönsamt.

Samtidigt ger nätsändningarna en möjlighet att följa sin klubb i bortamatcherna på ett helt annat sätt än tidigare. Det är ganska få av oss bandyvänner som har möjlighet att ta oss 25 eller 50 mil en onsdagkväll och så hem igen…

Konkurrens från andra sporter?
Ja och nej. På vissa håll är det hård konkurrens. I Västerås och Stockholm finns mycket idrott att se.
I Falun och Uppsala drar innebandyn mycket folk. På andra orter är bandyn ganska ensam.

Men visst; här finns en av anledningarna: utbudet med fotboll eller hockey på betalkanalerna är enormt.

Tidsandan sedan — har vi blivit bekvämare? Kanske är det så?
Vi stannar hemma när kvicksilvret kryper neråt eller när det är snöblandat regn.
Jobbet tar sitt. Det är lätt att bli kvar i soffan på kvällen.
Familjen vill hellre åka till IKEA på söndagen.

Spelet då? Om jag får gissa så tror jag två saker drar folk till arenorna: profiler och spelet.
Det räcker uppenbarligen inte med att SAIK vinner, man måste göra det på ett sätt som uppskattas av publiken.

Den defensiva bandyn har helt klart gjort att många tröttnat. Ideliga vändningar och hellre säkert bakåt än offensivt framåt är inte publikvänligt.

De allra trognaste kommer ändå men de som går på tre-fyra matcher varje säsong har gett upp. Förbundet har vaknat och testar regeländringar.
Från Söderhamn kom ett förslag om att spela i tre perioder.
Fler idéer efterlyses, kanske någon tanke som kommer fram som är värd att genomföra.
Hörna endast i straffområdet är en från mig.

Profilerna då — ja, de är viktiga.
Det måste inte alltid vara en målkung. Backhjälten, som alltid ger allt, kan också bli älskad. Eller målvakten som gör gymnastiska volter.
Att våga ta plats både på planen och i media gör profilen.
Känslan är att profilerna är färre idag än tidigare.

Svante Nyberg

Dokument: Från 0-0 till 22-2

, ,

DOKUMENT Har du beskådat en match i bandyns högsta serie sluta 0-0? Förmodligen inte. Att en bandymatch slutar mållöst är ovanligt – ja, rentav mycket ovanligt.

Om du sett en sådan match bor du kanske i Vänersborg?
Där spelades nämligen den 20 januari 2006 den senaste matchen som var mållös mellan Vänersborg och Sandviken.

På grund av vädret tvingades man dela upp matchen i tre perioder. Men inget av lagen lyckades alltså göra något mål.
Letar vi bakåt i tiden får vi gå ända till februari 1991 för att hitta en match utan mål.
Då i seriens sista omgång slutade faktiskt två matcher 0-0.

Sedan allsvenskan startade 1930 har endast 45 seriematcher varit mållösa. Notera då att knappt 12 000 matcher spelats sedan under 86 år.
1946 var till och med finalen på Stockholms stadion mållös, men returen vann Sandviken med 5-3 över VSK inför en publik på 20 598 personer.

Bandyn har utvecklats på många sätt. På 30-talet var snittet fem mål per match, alltså som exempel, 3-2.
Idag, 86 år senare, är det vanligt att matchen slutar exempelvis 6-3. Målsnittet har höjts till nio mål per match. Utvecklat material, bättre is men framförallt bättre tränade bandyspelare gör dagens bandy mer målrik.

Den match där det gjorts allra flest mål är mötet Sandviken-KVBS i november 2009.
En match med resultatet: 22-2, totalt 24 mål i samma match. Katrineholmslaget gjorde en bedrövlig säsong och släppte in 249 mål på 26 matcher.

De 22 målen gör att SAIK även har rekordet i antal gjorda mål (22) under en match och även största målskillnad, plus 20.
På bortais har Boltic målrekordet med 18 gjorda mål i elitseriens sista omgång mot IFK Vänersborg, 1-18, 1995.

Värt att nämna är även bataljen Broberg-Hammarby, 12 december 2001, som slutade 10-10. Inget annat lag som gjort 10 mål på hemmaplan har tappat poäng. Nio mål räckte inte heller för hemmaseger då Bollnäs mötte Sandviken 1987 och förlorade med 9-10 och då Motala föll mot Sandviken med 9-11 i januari 2008.

Under de första 30 åren av allsvenskan spelades inte mer än som mest sju matcher under en säsong och så final för de två bästa lagen. Självklart blev det därför inte så många mål. 1940 lyckades Västanfors bara göra 2 mål på 5 matcher, samtidigt som man släppte in 31 mål.

Säsongen 2007/08 gjorde Sandviken imponerande 226 mål på 26 matcher, det gör ett snitt på 8,6 mål per match.
Bra försvar och målvakt fanns i Karlstad-Göta 1937 som i en grundserie med endast tre matcher inte släppte in något mål. Året efter spelade Slottsbron fem matcher med en målskillnad på 12-1.

Svante Nyberg

* Denna text publicerades ursprungligen 2016.

Reds. anm. Rekordet för flest antal gjorda mål i en och samma match i högsta serien är numera mötet mellan AIK och Vetlanda säsongen 2020/21. Det mötet slutade 12–13 (25 mål). Detta rekord tangerades otroligt nog under innevarande säsongen, 2021/22, när Villa slog Örebro med 21–4 (25 mål). Notervärt är att det är den största segern i Lidköpingslagets historia när det gäller matcher i högsta serien. Villa var även snubblande nära att tangera SAIK:s 22 mål mot KVBS 2009, men nära skjuter ingen hare som de lärda brukar säga.

Hittar du några felaktigheter i denna text? Vet du något annat som sticker ut i högsta serien i bandy (herrar eller damer)? Hör av er till Bandyfeber!

Nyberg: Kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta

, ,

KRÖNIKA Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringsbolag – men du kan aldrig byta laget i ditt hjärta.
Fråga en normal idrottsintresserad svensk om vilket favoritlag han eller hon har i den engelska ligan, och du får ett snabbt svar. Ställ samma fråga om något lag i tyska ligan eller franska och du får en huvudskakning. Nästan alla har en relation till något fotbollslag i England.

Att just Premier League eller engelska ligan har fått en sådan särställning i Sverige har flera orsaker – 25 år av Tipsextra på lördag eftermiddag i en tid då det bara fanns två kanaler är en anledning.

Vad är det som avgör vilket lag man tar till sig?
Just nu är det Chelsea, Manchester City eller kanske Arsenal som får många unga supportrar. Var tid har sina topplag som drar till sig unga fans.

När min pappa växte upp var Aston Villa och Arsenal två av de främsta lagen.
Min farbror valde Arsenal och min pappa Aston Villa.
Någon gång på 70-talet spelade Aston Villa i just Tipsextra på TV. Min pappa berättade för mig om sitt lag och jag ”ärvde” hans lag.
Så blev Birminghamlaget, Aston Villa, även mitt lag.
Det kan vara en spelarprofil som Gary Lineker i Leicester, ett häftigt klubbmärke eller ett besök på Anfield road i Liverpool som gör att man faller för ett lag.

Inom bandyn är det nog ofta geografin som avgör. Är jag från Västerås håller jag på VSK, och är jag från Söderhamn, ja då är det ”Gul-färg, Bro-berg”, som gäller.
Råkar jag bo i en del av Sverige där bandyn inte är så stor, ja då är det kanske på samma sätt som med lagen från England. Man hittar sitt lag, ofta som ung, genom någon spelarprofil, eller någon avgörande idrottshändelse som till exempel en SM-final.

Jag är uppväxt i Falun och därmed blev det Falu BS för mig.
Falun var fram till 70-talet ett bandylag utan större framgångar.
Jag var för ung och fick aldrig uppleva den första storhetstiden för mitt lag med två SM-guld. Ironiskt nog ramlade mitt lag ur den högsta serien 1978. Det första året jag hade ett riktigt bandyintresse.

Därefter följde nästan 20 år av ökenvandring med ständiga degraderingar och smärtsamma kval.
Som anhängare till ett lag blir man ofta härdad.
Man vänjer sig vid motgångar och besvikelser.
Det är bara ett lag som når hela vägen fram till guldet.

En stor majoriteten av alla supportrar får uppleva hur deras lag åker ur, inte går till slutspel, förlorar i kvarten och så vidare. Hur många tänker inte att ”nästa år kanske det går bättre”?.
Och hur många gånger har jag själv inte tänkt att ”tänk om SAIK eller VSK varit mitt lag. Tänk alla finaler, alla SM-guld alla stjärnspelare deras anhängare fått uppleva”…

Men det lag man en gång har tagit till sig, det går inte att överge.
En fanatisk supporter av Manchester City berättade om hur svårt det är för City-supportrarna att hantera dagens framgångar.
Detta efter att City i decennier varit ett lag utan framgångar. City-supportrarna var helt enkelt inte vana att vara vinnare och fick något av en identitetskris när laget plötsligt vann högsta ligan.

Så lär sig även varje trogen bandysupporter att hantera motgångar. Det är lika bra att ha utgångpunkten att ”vi” förlorar och att ”vi nog åker ur” i år igen. Då blir inte besvikelsen lika smärtsam om de mörka spådomarna skulle infrias.

Som Falu BS-supporter hade jag en förhoppning om att en gång få se mitt lag i SM-final.
Och plötsligt hände det.
Säsongen 98/99 gick Falun till final! Givetvis var jag där, på Studenternas i Uppsala, men av finalen minns jag bara skärvor.
Inte för att jag var berusad, nej det var nästan för overkligt för att vara sant.
Mitt lag i en final.
De var som en dröm.
Jag kunde inte ta in det.

I slutet av mars 2013 upplevde jag en personlig kris. Mitt lag – Falu BS gick i konkurs. Efter flera år med en usel ekonomi gick det inte längre.
En gnidig kommun vände ryggen åt att den anrika föreningen satt Falun på kartan under så många år.
Plötsligt fanns inte längre mitt lag.
Du kan ”byta” fru, växla bilmärke, ändra bank eller försäkringbolag – men du kan aldrig byta ut laget i ditt hjärta.

Jag minns att jag dagarna efter konkursen grubblade över vilket bandylag jag nu skulle hålla på? Sandviken ligger geografiskt närmast Falun, men att hålla på det lag som under alla år varit ärkefienden – nej det var en omöjlighet.
Sirius hade jag under studieår i Uppsala följt på nära håll, och de var ett alternativ, men kanske kändes ändå ”Byn” med sin bandykultur och ett spel som jag genom åren upplevt som positivt mest lockande.

Men jag blev aldrig någon Edsbynsupporter – efter några veckor återuppstod tack och lov mitt lag och jag kunde pusta ut.
Men tomheten och den vilsna känsla under de där dagarna glömmer jag aldrig.

Vad kännetecknar en äkta bandysupporter? Ja, en trogen supporter följer givetvis sitt lag både i med- och motgång. Visst gläds man åt att läktarna fylls av ”medgångssupportrarna” när laget man håller på plötsligt och oväntat leder serien. Men de är ju inga ”riktiga” supportrar.

Heder åt de som alltid står där på läktaren oavsett, väder. Som trotsar bitande kyla, blåst och regn. Som följer sitt lag både nedåt och uppåt i divisionerna. De som sjunger på den eviga visan om att det var bättre förr – men som samtidigt alltid hoppas på en ljus framtid.

I Kungälv står ”Skarpa Gubbar” troget på läktaren. Ja, de följer även sitt lag på bortaplan. Skarpa Gubbar, det är äkta bandysupportar som stöttar sitt lag i alla lägen men som även kan höja sig till att med glimten i ögat vet att deras lag inte alltid är det bästa och därför också kan krydda sitt stöd med humor.

Som när Pelle Fosshaug, då tränare för Tillberga BK, varit ute i media och snackat ner Skarpe Nord, Kungälvs hemmaplan. Fosshaug hävdade att läget för planen snett under bron var så dåligt att det bokstavligen regnade navkapslar från E6:an under match. Ett uttalande som fick Skarpa Gubbar att surna till.

För att ge Fosshaug svar på tal vände man sig till vaktmästaren på Skarpe Nord och såg till att nycklarna till bortalagets omklädningsrum fästes på navkapslar.

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen 2016.

Nyberg: Färgerna på ditt lags matchställ — var har det sitt ursprung?

, ,

KRÖNIKA På tåget mellan huvudstaden och Dalarna ser jag en man i grönvit halsduk.
Bajen eller VSK tänker jag.
En släpig västmanländsk dialekt avslöjar snart att mannen är från Västerås.
Klubbfärgen – har den någon betydelse? Kanske inte för spelet på planen, men för den sanna
supportern är det ofta självklart att bära, mössa, halsduk eller kanske tröja, i sitt lags färger vid
match. Färgen hör till klubben historia och identitet. Att en förening skulle byta eller överge sin klubbfärg är näst intill omöjligt.

Varför spelar ditt lag i den färg det gör? Klubbfärgernas historia är ofta mycket svårt att klargöra. Oftast är det nog tillfälligheter eller kanske någon form av anknyting till orten som är orsak till tröjornas färg. Klubbmärkets färger kan ha betydelse men föreningens emblem är inte sällan skapat senare.

När bandyn var ung, var matchställ inte alltid identiska. ”Ta på dig en blå tröja och kom ned till
isen”, kunde orden vara. Tids nog fick den blå tröjan ett fastsytt klubbmärke och snart fanns
klubbtröjor i samma färgnyans med klubbemblem. Rött och blått var ursprungligen det vanligaste färgerna.

Vad som gjorde att en klubb fick rött och en annan blått kunde vara slumpartade händelser. Vita tröjor blev lätt smutsiga och valdes sällan som matchtröja.

Idag spelar en del klubbar i vit tröja på bortaplan. Men av de 30 klubbar som finns i elitserien och allsvenskan tror jag bara Tranås har vitt matchställ på hemmaplan.

I den tidiga idrottsrörelsen bildades massor av föreningar och det fanns inte sällan både tre och
fyra klubbar som spelade bandy i en mellanstor svensk stad.

När blått och rött var upptaget, fick man välja andra färger. De flesta matcher spelades mot
klubbar i närområdet, då var det mest praktiskt att välja en färg som inte någon lokalkonkurrent
hade. Kanske är Vetlandas och Brobergs gula tröjor resultatet av att det fanns klubbar i närheten som spelade i rött eller blått.

IFK klubbarna är hela 168 stycken i Sverige och har ofta haft många idrotter på programmet i
samma förening. Kamratklubbarna har vanligtvis spelat i blått och vitt. Så gör både Motala och
Vänersborg som idag är elitseriens två IFK klubbar.

Men undantag finns. IFK Kungälv spelar i
blått och rött. Det gjorde även den avsomnade bandysektionen i IFK Wreta Kloster. IFK Kalix spelade i rött och vitt.

Grönt är en ganska ovanlig klubbfärg men i elitserien finns den på både Västerås, Hammarbys och Frillesås matchtröjor. Hammarby lär ha fått sin grönvita färg redan 1889 då roddsektionen i klubben valde grönt och vitt som klubbens framtida färg.

Att Västerås är gurkstaden är välkänt
och då passar den gröna färgen bra för VSK.
Svart är sorgens färg – kanske förklarar det att den svarta färgen är en ovanlig klubbfärg.

Att Sandviken spelar i svart kan möjligen förklaras av att klubben alltid varit så tätt förknippat med den lokala stålindustrin. Svart passar stålmännen från Sandviken. Under 70-talet spelade SAIK med gula hjälmar och gula byxor. Nu blandas det svarta med vitt.

När tittar på äldre matchtröjor kan man se att utformingen har förändrats genom årtiondena. Om en klubb har två färger kan betoningen på en kulör väga över under en period för att sedan ändras. De svarta inslagen på Sirius blå-svarta tröja har växlat. Att Bollnäs spelar i orange vet vi men de blå inslagen har periodvis varit mer eller mindre.

Har man två färger som t.ex. Motala så är det ju ä självklart att någon av färgerna dominerar.
Edsbyn med röda tröjor lär ha spelat i vitt när klubben var ung. Falun hade ursprungligen en
brunaktig tröja som likande koppar.

Tre färger är svåra att hitta på bandyplanen. Rosa, lila och brunt. Men om det inte redan finns så dröjer det nog inte länge förr än vi får se ett lag i rosa. På fotbollsplanen är randiga tröjor vanligt, men på bandyplanen är det vanligare med vertikala ränder. Lodräta ränder är ganska sällsynt. Sirius är ett undantag, men fler finns givetvis fler.

Till matchstället hör givetvis även byxor, strumpor och hjälm. Varianterna kan självklart växla men att strumpor och tröja är samma färg är praxis. Att klubbmärket lyfts fram allt mer värmer på läktaren.
Vet du något om din klubbfärgs historia ? Kommentera gärna!

Svante Nyberg

* Denna krönika publicerades ursprungligen i augusti 2018.

Dokument: Edsbyns banbrytande hall

,

DOKUMENT Edsbyn, november 2001 – några framtidsmän (och kvinnor?) samlas för att bilda det arenabolag som ska lägga grunden för Sveriges första bandyhall. Över klassiska Öns IP börjar det stegvis byggas en hall som ett par år senare invigs av självaste kung Carl XVI Gustaf.

Edsbyn får genom sin hall ett försprång i 2000-talets första decennium jämte övriga bandy-Sverige. ”Byn” vinner fem SM-guld i följd 2004-2008.
Vad dessa progressiva entreprenörer i Edsbyn kanske inte vet är att de samtidigt är med och styr in bandyn på en väg som kommer leda till en helt ny kartbild för bandyn i Sverige.

Bandyn i Sverige växte på 50-talet till att bli idrott nummer tre, efter fotbollen och hockeyn. 1950 fanns det 863 registrerade föreningar med bandy på programmet. Bandyn är vid denna tid en idrott som växt sig stark på många bruksorter och sporten kompletterar ofta fotbollen som vilar under vintern. Bandy har från allra första början spelats på naturisar, ibland till och med på sjöisar. Vädret ställer ofta till problem och det är inte ovanligt att matcher måste flyttas eller ställas in på grund av blidväder.

1956 får Västerås som första stad i Sverige konstfrusen is på Rocklunda. De konstfrusna bandybanor som nu börjar byggas blir en enorm injektion. Säsongen kan förlängas, isens kvalité förbättras avsevärt, spelet utveckas. Under de närmaste åren anläggs omkring fem nya konstfrusna banor varje år.
1969 passerar man 50 stycken.
Idag finns omkring 100 banor över hela landet.

I mitten av 70 talet börjar konstfruset vara en självklarhet – nästan – för fortfarande finns klassiska klubbar som inte har konstfruset. De klubbar som inte lyckats övertala kommunledningen om behovet av konstfruset börjar få kämpigt att hänga med i utvecklingen. 1975 har omkring 200 klubbar som tidigare haft bandy på programmet lagt ner sin verksamhet.
Bollnäs får som sista elitlag konstfruset så sent som 1984.
Hela 27 år efter Rocklunda (!).
Men några klassiska bandyfästen får aldrig konstfruset; Lesjöfors, Hälleforsnäs och Grycksbo är tre av dem.

När tvåtusentalet inleds är bandy som spelas på en icke-konstfrusenbana ovanligt.
Med bandykyrkan i Edsbyn inleds ett nytt kapitel i bandyns historia. Efter innovationen i Hälsinglands hjärta börjar övriga bandy-Sverige hänga på. Västerås och Surte är snart igång med hallbyggen.

Sommaren 2016 finns 12 bandyhallar i Sverige. I Stockholm finns möjligheten att göra is i såväl Friends arena som Tele2 arena.
Några klubbar huserar ensamma i sin hall, till exempel Edsbyn och Sandviken. Andra delar på hallen med flera föreningar, exempelvis i Lidköping. Hallen i Uppsala är byggd främst som en träningshall men används till tävlingsmatcher av alla Uppsalalag förutom Sirius som fortfarande spelar utomhus. Ytterligare några hallar finns på planeringstadiet. Söderhamn ligger främst i tuben (reds.anm. hall finns nu i Söderhamn).

När spaden sätts i jorden i Edsbyn 2001 har de föreningar som aldrig fått konstfryst för länge sedan gett upp.
I början av 2000 talet finns omkring 330 föreningar som utövar bandy.
På 50 år har 500 klubbar försvunnit.
En hall är idag en absolut nödvändighet för att kunna nå toppen av eliten. Bollnäs skulle knappast kunna hålla sig i elitserien om de inte kunde träna i den närbelägna hallen i Edsbyn.
Hammarby drar omkring som nomader på hösten och söker isar. Ofta får de träna på hockeyrinkar.
Utvecklingen går inte att ändra – bandy är på väg att bli en idrott som spelas inomhus. Fördelarna med att spela bandy i en hall är också många.

Men hur realistiskt är det med en bandyhall i varje kommun där det spelas bandy?
Om vi räknar elitserien och allsvenskan som bandy på hög nivå finns idag 38 föreningar som bedriver bandy på elitnivå. Visst finns det lag i ”ettan” som satsar, men där finns även spelare och klubbar som ligger på en helt annan nivå.
12 hallar kan bli tjugo, kanske någon till – men vad händer med de övriga klubbarna. Kommer de att överleva? Är det exotiskt att spela bandy utomhus 2030?

Värmland var en gång ett av Sverige starkaste bandyfästen. I dag finns endast en klubb kvar på elitnivå – Boltic. Sörmland har också tappat, vad händer i Göteborg?
Om det bara finns 50 föreningar som spelar bandy med 30 spelare i varje klubb – räcker de till att fylla på de högre serierna med talanger? Kommer nivån på landslaget att sjunka? Hur många spelare finns inte i Ryssland som fyller på bakifrån?

I bandyfamiljen finns även damer – här är skillnaderna ännu större mellan de som har hall och de som tränar ute på obekväma tider när herrarna gjort sitt.
Framtidsmännen i Edsbyn tycktes börja ett fantastiskt bygge. Men var det egentligen bandyns grav de grävde?

* Dokumentet publicerades ursprungligen 2016.

Svante Nyberg

Om författaren: Svante Nyberg från Falun har i över 40 år följt sitt favoritlag Falu BS från läktaren. En tabellnörd och gräver gärna ner sig i sifferstatistik.

Svante Nyberg: Många som varit med och byggt nya Falun

, , ,

Det sägs att många av Manchester Citys supportar har svårt med sin identitet sedan klubben tog steget från att ha varit en medelmåttig klubb som fanns i den nedre delen av tabellen, till att bli topplaget i Premier League. Som Citysupporter var man utsvulten på framgång och impregnerad från födseln med att alltid vara förloraren i förhållande till eviga vinnaren Manchester United. Men tiderna förändras, idag är det City som är nummer ett i den engelska fotbollens Mecka.

När Kalix Bandy gjorde 1-0 efter tretton sekunder i söndagens avgörande kvalmatch mellan Kalix och Falun kom den där obehagliga, men allt för välbekanta känslan krypande. ”Jaha.  Det är en sådan dag igen. Det kommer att skita sig… ” Kalix öste på under de inledande minuterna och Falu BS såg ut att ha tappat allt av det vinnande spel som gjort dem ditintills obesegrade i det jämna kvalet.

Att vara BS-supporter är sannerligen inte detsamma som att vara van med att få inkassera segrar och prenumerera på SM-finaler eller ens slutspel. Som Falusupporter började jag säsongen under många år på 80- och 90-talet med att kalkylera, om hur stora möjligheterna var att ”inte åka ur”, snarare än att ta sig till ett hägrande men fullständigt ointagligt SM-slutspel.

Nej, jag vet det mycket väl; Falu BS är inte helt utan framgångar. 47 säsonger i högsta serien är ju bättre än många andra. Två SM-guld och två silver finns i prisskåpet. Men mycket av all stolt historia börjar kännas som att de haft ett bäst före datum, åtminstone för den som inte var med under storhetstiden på 70-talet. Jag gläds visserligen varje gång jag i pausvilan går in i bandyhuset på Lugnet – ser alla pokaler och priser som BS skördat genom åren. Och på väggen, målad i olja, hänger helgonet själv: Bernt ”Bempa” Ericsson. Bempas ande har vilat över Falu BS i 50 år nu. Men Bempa, Håkan Sundin, Egon, Nypon, Pajen, Obbe, Gratjov, Nanen, Spången, Dajmen och alla andra hjältar från BS historia har haft sin tid och som supporter längtar man ständigt efter nya framgångar och nya stjärnor.

Efter elva (!)  hörnor föste Toumas Liukkonen in ett tredje mål för norrbottningarna som överfyllda av segerhungrig energi gick till pausvila.  Alla Falusupportar förstod att om BS inte höjde sig i andra halvlek skulle detta bli en nattsvart kväll…

27 mars 2013 föll ett nattsvart mörker över Faluns bandy. 78 års bandy historia tycktes vara över när klubben begärdes i konkurs. Under några veckor fanns inte längre Falu BS. Men tack vare en stark vilja och övertygelse om att bandyn i Falun trots allt har en framtid, samlades krafter och togs nya tag. Bollsällskapet blev ett bandysällskap. Den ekonomiska ryggsäck förening slitit med under flera år var borta. Det klassiska klubbemblemet kunde bevaras och ett nytt kapitel i klubbens historia började skrivas. Falu BS fick börja om från noll. Åren i division ett blev endast ett. Som nykomling i allsvenskan tog sig Falun till elitkval och samlade nyttig erfarenhet inför framtiden. Även fjolårssäsongen slutade med kval till högsta serien.

När BS-supportar i söndags, framför datorer och surfplattor, började tappa modet i halvtid samlade sig spelarna ett av IP:s omklädningsrum. Tränare Forslund inpräntade och samlade krafterna: ”Hitta era positioner, håll i bollen, håll spelet uppe..”  Efter en dålig första halvlek visade Falun upp ett helt annat spel i andra. Och när Faluns yngsta spelare David Jansson, i minut 72, äntligen spräckte nollan följt av ytterligare ett BS-mål kändes det som att Kalix energi sakta pöstes ut.
Matchen hade vänt och den sista kvarten var en transportsträcka till slutsignalen.
Falu BS var tillbaka i elitserien!

Det finns många som varit med och byggt det nya Falun gjort Falu BS till ett elitserielag kommande säsong. En person vill jag nämna här: Johan Kruse.  Tränare i BS från omstarten i division ett tills i fjol. Tillsammans med några spelare som stannade kvar efter konkursen tog sig Kruse an laget. Han har hela tiden haft en spelidé som Jocke Forslund förfinat och fullbordat. Kruse skolade in unga spelare som sakta fått växa till sig. Han har utan att jäkta byggt upp laget steg för steg.
Och inte minst; han steg självmant av tränaruppgiften efter fem år då han klokt insåg att nu behövdes en ny tränare. Johan Kruse finns nu istället med i Falu BS styrelse.

Framtiden.  En stentuff elitserie väntar.  Falun behöver förstärka. Det gäller att våga satsa men samtidigt inte riskera klubben ekonomi. Den läxan har man lärt sig i BS. Men grundstommen för laget finns där.  BS kommer sannolikt att tillhöra ett gäng klubbar som får kämpa i seriens nedre del. Men hur ordningen blir mellan Falun, Tellus, Motala, Frillesås och kanske Sirius, det får framtiden utvisa.
Just nu firar och gläder sig luttrade BS-anhängare över att åtta års frånvaro från eliten är över!

Epilog:  Rolf ”Dajmen” Sjöö var en av Falu BS största ledare vid sidan om planen. ”Dajmen” var en gigantisk glädjespridare med mycket stort hjärta. Rolf Sjöö avled i början av årets bandysäsong.

 Svante Nyberg

Nyberg: Årets allsvenska – en sportslig succé

, , ,

Slutspurt i allsvenskan. Fyra omgångar kvar och nu skall serien avgöras.
Samtliga 16 lag har fortfarande mycket att
spela för, men för ett lag, Gustavsbergs IF känns det kört.
Gustavsberg åker ur.

Kungälv började serien uselt men har fått ihop det bättre senaste tiden. Göteborgarna jagar, och jag gissar att man
tar sig över nedflyttningsstrecket trots att man har en ganska tuff avslutning.
Som helhet måste Kungälvs säsongs ses som ett stort misslyckande.

På de nedre kvalplatserna hittar vi just nu UNIK och NitroNora. Båda lagen är ojämna och en seger följs inte sällan av en riktigt dålig match. Mitt tips är att UNIK blir
förloraren i kampen och följer Gustavsberg ur serien..
Risk för kval finns även för Västanfors, Tranås, Tjureda …
… ja, till och med Örebro.

Nykomlingen Åby Tjureda har gjort en helt godkänd
säsong och jag tror man håller undan för strecket. Även Örebro borde klara sig undan kval rätt enkelt – men ÖSK
är en av säsongen verkliga besvikelser. Örebroarna gick ut med att man satsade på serieseger – nu är man närmare de
nedre strecken än de övre.

Västanfors har inte heller gjort
någon vidare insats under säsongen.
Ojämna insatser raktnigenom serien, men ”Fläkten” skärper till sig mot slutet.

Tranås har en obehagligt svår avslutning på serien och jag tippar att det blir Nitro/Nora eller möjligen Tranås som följer Kungälv till kval.
Boltic har inte säkrat nytt kontrakt men med avståndet fyra poäng till kvalstrecket utgår jag från att de klarar sig.

Ljusdal står tillsammans med Örebro och Kungälv förbsäsongens största misslyckanden. Drömmarna omm elitserien känns avlägsna just nu för hälsingelaget som bara vunnit 8 matcher hittills.

Hela sex lag är på allvar indragna i toppstriden. Nässjö har
sämsta utgångsläget med sina 21 poäng och jag gissar att vi kan räkna bort smålänningarna. Gripen och Peace & Love har båda skrapat ihop 22 pinnar.
Gripens tuffaavslutning gör dock att Borlänge sannolikt tar sig förbi Gripen, kanske även Lidköping.
Även Lidköping harbnågra avslutande tuffa matcher – Gripen, Frillesås, Nässjö
och ett hemmastarkt Kungälv.
Kan mycket väl bli så att vi
får två dalalag till elitseriekvalet.

Två lag slåss i teorin om förstaplatsen. Falun och
Frillesås. Stor fördel för Frillesås. Men visst, om Falun vinner de fyra matcher som är kvar och Hallänningarna
börjar darra ordentligt så kan BS ta sig förbi.
Lika liten chans som det är att Falun vinner serien, borde det vara att
dalalaget missar elitkvalet.

Frillesås seriesegrare, ja förmodligen.
Överraskande, ja helt klart.
Men kul och verkligen en utmaning för den lilla klubben på västkusten som gjort en kanonsäsong.

Redan nu kan man konstatera att årets allsvenska varit en sportslig succé.
Hårda och jämna matcher nästan rakt
över. Bara ett fåtal matcher har varit riktigt ojämna.

Publikt, nej inte någon kassako, men kanske kan publikenbbörja hitta till de allvenska arenorna kommande säsonger
om man inser hur bra bandy som spelas på denna nivå.

Till sist en snabb koll på division I. Skirö ser ut att ta hem den södra serien. Jönköping utmanar.
I den västra serien ligger Blåsut bäst till men både Surte och Mölndal jagar vänersborgarna.
AIK vinner den östra serien överlägset och rusar mot allsvenskan.
Mellersta serien har en tuff kamp mellan Katrineholm och Finspång.
Rättvik vinner den ena av norrlandserierna och
sannolikt Söråker den andra.

Svante Nyberg

Nyberg: Vilka hjältar det finns nedåt i seriesystemet

, , ,

Almanackan visar september. Björken har börjat gulna, gräsmattan måste fortfarande klippas, lingonen börjar lysa röda och sensommarens första äppelpaj med vaniljsås har avnjutis.

Vintern känns ännu väldigt långt borta. Ändå har bandysäsongen börjat.
I de flesta av bandysveriges 12 hallar har isen redan funnits på plats i flera veckor – och vi skriver alltså 5 september (!).

Det har snabbt skett en enorm förlängning av bandysäsongen för bandyns
toppelit. Det är inte många år sedan vaktmästarna i bandyhallarna lät isaggregaten vila till slutet
av september. Nu tycks aggregaten puttra igång redan sista veckorna i juli. Om VM spelas efter SM-finalen i mars har elitbandyn en issäsong från augusti till april.

Snacka om utveckling från tiden då bandysäsongen klarades av under några veckor i december-februari. Ja, kanske ännu kortare vissa år. Annandag jul var länge genrepsdagen innan säsongen drog
igång helgen efter. Finalen spelades inte sällan redan i februari.

Men samma utveckling har också gjort att gapet mellan de bästa lagen i elitserien och de lag som vi hittar i division 1 och nedåt blivit gigantiskt. Sannolikt finns sämre lag i ettan som ännu inte
fått klart med hela truppen. Klubbar som precis haft sina första samlingar för att nu barmarksträna under ett par månader och sedan – om vädret tillåter – går på is i början av november.

Division 2 Stockholm Norra spelade förra säsongen första omgången 26 november. Då hade elitserien klarat av tio omgångar. Självklart kommer det alltid finnas olika förutsättningar och inställning bland spelare inom samma idrott – men det är nästan som två olika idrotter.

Bandy inomhus, mellan två elitlag som matchat på stor plan sedan början av september, och lag i ”lingonserien” som nöter på utomhus i regn och blåst och i bästa fall hinner spela några matcher
innan serien drar igång i början av advent. Vilka hjältar och stora bandyhjärtan det finns en bit ner i seriesystemet.

För övrigt tycks inte ens spelprogrammet för ”tvåan” vara fastställt ännu.
Under 1970-talet tog Boltic under ledning av Curt Einarsson ett kliv i bandys utveckling. Ökad träningsdos, effektivare träning och träning på dagtid gjorde Boltic till ett föregångslag inom
bandyn med ett pärlband av SM-guld som resultat.

När Edsbyn byggdes sin hall 2003 tog ”Byn” nästa stora steg och förde bandyn in i en ny tid. Även Edsbyn belönades med en rad SM-titlar. Att ha en hall betyder mer och mer för elitkubbarna.

Den här hösten gratulerar vi Broberg till sin nya hall, som för övrigt borde kunna få heta Dallas Arena. Och för lagen i division 2 Stockholm Norra vore en efterlängtad hall i Stockholm ett steg in i framtiden.

Den framtid som redan är
verklighet för några få elitklubbar när bandy spelas i augusti månad.

Svante Nyberg

Nyberg: Så slutar kvalet till elitserien

, , ,

Ordningen att spela en kvalificeringsserie till elitserien kallar vi kortfattat ”kval”. Att ordet kval även är synonym med lidande, plåga, pina, oro, ångest, vånda och ängslan sammanfattar mycket väl vad kvalserien till elitserien handlar om.

Under ett par veckor sätts spelare, ledare och supportar för kvalseriens lag under stor press. Gränsen mellan liv och död är hårfin. Ska säsongen sluta i fiasko eller kan något lag överraska och göra succé?

Att gå in i kvalserien som förlorare, som elitlagen i viss mån gör eller som vinnare, som de allsvenska lagen, är inte utan betydelse. Elitlagen går även in i kvalserien med rädslan att misslyckas – flera av de allsvenska lagen har allt att vinna.
Historien visar dock, inte överaskande, att elitlagen brukar klarar sig mycket bra i kvalet. Senast ett allsvenskt lag kvalade upp sig var för ett par år sedan då Gripen tog sig upp på bekostnad av Ljusdals BK som fick lämna elitserien.

Tillberga och Tellus har ju som bekant tagit sig upp i elitserien på andra vägar än genom kval. Båda har fått fribiljett till elitserien då Göteborgslagen GAIS och Kungälv tvingats lämna in.

Grupp A består i kvalet av Tillberga, Kalix, Ljusdal och Nässjö.
Tillberga är så bra att de skall klara kvalet utan problem. Västeråslaget är visserligen lite stukat efter en säsong då det till och med från början talades om slutspel, men Tillberga borde kunna gå obesegrade genom kvalserien.

Nässjö IF gör sitt fjärde kval på raken! Men på de tre år har man kvalat har man bara lyckats vinna två matcher. Smålänningarna har i år gjort en mycket bra grundserie. Laget är giftigt framåt och har producerat flest mål i allsvenskan, 118 stycken.
Nu väntar betydligt tuffare motstånd. Jag tror inte att Nässjö räcker till det här året heller.
Men Nässjö kan mycket väl sno enstaka värdefulla poäng från de andra lagen.

Kalix har fyra raka säsonger i eliten. Årets säsong har varit allt annat än bra. Bara en seger på 26 försök säger allt. Skulle de gå så illa att man ramlar ur tror jag att Kalix snabbt är tillbaka. Klubben har varit nere och vänt i allsvenskan förr och trots att det svajat rejält i år bedömer jag att Kalix i grunden är ett lag som har elitseriekapacitet.

Ljusdal är det allsvenska lag som tydligast har haft målsättningen att gå upp i elitserien den här säsongen. I grundserien började Ljusdal starkt men i avslutningen av serien har man sviktat något.
Kanske kan det förklaras med att man i praktiken tidigt redan var klara för kval.

I Ljusdals trupp finns kanske de enskilda spelare som betyder mest för sin klubb. Jonas Pettersson har öst in mål, hela 51 stycken. Mikhail Svechnikov är mer framspelare än målskytt och alla vet vad han betyder för Ljusdal.
Nu spänner Ljusdal musklerna och går upp.

Grupp B består av Gripen, Falun, Motala och Tellus. Tellus är kanske det elitlag som har minst att förlora i årets kval. Skulle Tellus klara sig kvar, vilket inte alls är omöjligt, är det en bedrift man gjort. Ramlar man ur är det, nästan, enligt planen.

Gripen har på två säsonger i eliten inte riktigt lyckats få fast mark under fötterna. Vore nog mycket tungt för västgötarna om man halkar ur. Motståndet i grupp B ser svagare ut än i den andra gruppen. Klarar inte Gripen av att vinna kvalserien har man inget i elitserien att göra.

Säsongen 2012/13 var IFK Motala uppe och vände i elitserien. Därefter har IFK haft några tunga år. Den här säsongen har det sett betydligt bättre och Motala är kanske lite av säsongen överraskning i den södra allsvenskan. Hemma på Isstadion eller XL Bygg Arena som den heter numera är IFK obesegrade den här säsongen. Laget känns lite tunt för att spela i högsta serien, men går Motala upp kanske truppen förstärks.

Sannolikt är det Tellus och Motala som gör upp om en elitserieplats. Det låter inte som någon helt omöjligt uppgift för Motala.

Falun är det lag som blev klart sist av kvallagen. Ändå till sista omgångens sista minut var det osäkert. Falun är med för att se och lära och har förmodligen inga planer på att spela i elitserien kommande år. Under säsongen har man blandat bra matcher med sämre insatser. Gissar att masarna i alla fall kniper någon poäng.

Svante Nyberg

Nyberg: Är det dags för ett guld nu i Lidköping?

, , ,

De börjar dra ihop sig. Några matcher kvar innan VM-uppehållet och därefter slutspurt innan slutspel.

Slutspelslagen börjar formera sig. Visst, i teorin hoppas givetvis supportrar till jagande Vetlanda, Sirius och Tillberga på ett under.
Men nej, det är kört.
För de tre lagen gäller nu istället att fokusera på att undvika kval.
Sirius har möjligen det svåraste spelprogrammet. Men frågan är hur inställningen är bland de slutspelsklara mittenlagen i seriens slut. Femte, sjätte eller sjunde plats känns inte så viktigt. Låt ett par slitna spelare vila inför slutspelet och kasta in en junior.

Små faktorer som kan omfördela viktiga poäng i seriens slutomgångar. Men om nu Vetlanda, Sirius eller Tillberga skulle hamna i kval, så ska det inte vara någon fara – de är betydligt bättre än lagen under dem.

Vilket av elitseriens lag fruktar kvalet mest? Förmodigen Kalix, även om en antydning till bättring har skett sista tiden. Kanske har Tellus brunnit klart? Tror bara av ett av lagen från allsvenskan kan ställa till besvär och det är Ljusdal.

Avgörande för utgången av kvalet blir givetvis även hur kvalgrupperna formas.
För några år sedan var det lotten som avgjorde vilka lag som möttes i slutspelet – nu är det klubbarna själva som väljer. En utmärkt förändring, som gör att det kan vara oklart till allra sista minuten vilka förutsättningar som gäller.

Vad avgör valet av motståndare? Kanske reseavstånd, tidigare möten under säsongen, utomhus i Söderhamn eller inne i Vänersborg, formkurva?
Allt läggs ihop och ger ett beslut.
Gissar att oavsett vem som vinner elitserien så blir Broberg ett förstaval. Har svårt att tro att Broberg kommer att kunna vinna någon enda kvartfinal.
Jag har gärna fel.

Nästa lag att väljas är inte osannolikt Vänersborg. IFK har inte motsvarat förväntningarna, formen känns i alla fall just nu svag. Skulle kunna bli en spännande kvartfinalserie mot Villa men frågan är om Villa vill ha derbymatcher? Hammarby har en formkurva som går uppåt, gissar att Stockholmarna får åka till Hälsingland och spela kvartfinal.

Det lag som kommer fyra får inget val utan ställs mot… Västerås. Ingen direkt önskemotståndare för något lag. VSK har ju hittills mörkat formen mycket bra.
Än är det för tidigt att spekulera om slutspelets utfall. Det kan ju bli så att den så kallade moraliska finalen blir en semifinal. Men Villa ser mycket starka ut. Är det inte dags nu för ett guld till Lidköping? Tipset får ändå bli att finallagen i år heter Villa-SAIK.

Svante Nyberg